lagen.nu

NJA 1992 s. 139

En advokat har - sedan TR i ett tvistemål avvisat en begäran från hans huvudmän att få åberopa ny bevisning - under pågående mål lämnat huvudförhandlingen tillsammans med huvudmännen i syfte att åstadkomma en tredskodom för att i återvinningsmålet åberopa den avvisade bevisningen. Härigenom har advokaten ansetts ha åsido satt sina plikter som advokat på sådant sätt att erinran enligt 8 kap 7 § 2 st RB meddelats honom.

Malmö TR ifrågasatte i anmälan, som inkom till Sveriges advokatsamfund d 1 dec 1988, huruvida advokaten M.H:s åtgärd att, på sätt som beskrivs i nedannämnda beslut, tillsammans med sina huvudmän avbryta en rättegång var förenlig med god advokatsed.

Ärendet handlades av advokatsamfundets disciplinnämnd.

Disciplinnämnden (ledamöterna Wistrand, ordf, Bauer, Abrahamson, Andersson och Löfmarck) fattade d 24 jan 1990 följande beslut: M.H. företrädde i ett tvistemål två svarandeparter, G. och B.J.. Kärandeparten företräddes av advokat H.C.. Under förberedelsen avgav M.H. två skriftliga bevisuppgifter, som inkom till TR:n d 22 okt respektive d 15 dec 1987. I den förstnämnda åberopades vittnesförhör med P-Å.O..

Med skrift, som inkom till TR:n d 27 sept 1988, ingav M.H. ett läkarintyg angående O., varvid han förklarade att han avstod från att åberopa denne.

Vid huvudförhandling d 15 nov 1988 var svarandena personligen närvarande, biträdda av M.H.. Sedan parterna utvecklat sin talan, förebragtes å ömse sidor skriftlig bevisning, av käranden bl a en handling som O. hade utfärdat och som hade ingivits till TR:n d 15 okt 1986. M.H. anmälde att han som bevisning åberopade även ett brev d 8 mars 1983 från O. till svarandena - ett brev som dittills inte hade ingivits till domstolen. M.H. tillade att, om brevet inte fick åberopas, svarandena i vart fall åberopade läkarintyget till styrkande av att O. 1986 pga hjärnskada inte varit kapabel att utfärda den av käranden åberopade handlingen.

Käranden motsatte sig att denna bevisning fick åberopas. TR:n avvisade bevisningen på den grund att det måste anses bero på grov vårdslöshet att den inte åberopats tidigare.

Om vad därefter förekom har i huvudförhandlingsprotokollet antecknats:

"M.H. anför: I denna situation inställer sig svarandena inte längre vid förhandlingen, vilket får medföra tredskodom.

H.C. yrkar på tredskodom i målet. Han tillägger på fråga från rätten att han i första hand yrkar att huvudförhandlingen skall fortsätta och målet avgöras i sak utan hinder av svarandenas utevaro.

Efter enskild överläggning beslutar TR:n att huvudförhandlingen skall fortsätta. Rätten bereder M.H. tillfälle att överväga sin inställning i fråga om svarandenas närvaro vid förhandlingen.

M.H. förklarar att svaranden uteblir samt tillägger att han vill ha följande antecknat i protokollet: 'Motpartsombudets yrkande var tredskodom och ingenting annat'.

M.H. samt G. och B.J. lämnar rättegången kl 11.05."

Huvudförhandlingen fortsatte i svarandenas utevaro. Muntlig bevisning förebragtes. Kärandeombudet slutförde talan samt ingav kostnadsräkning.

TR:n tillkännagav att dom skulle hållas tillgänglig d 6 dec 1988.

I tredskodom d 30 nov 1988 bifölls kärandens talan.

M.H. har i yttrande d 20 dec 1988 bestritt att hans förfarande skulle strida mot god advokatsed samt anfört bl a följande.

Vid huvudförhandlingen fattade TR:n beslut, vilka med fog kunde ifrågasättas. Dels tilläts motparten åberopa skriftlig vittnesberättelse i strid med rättegångsbalkens 36 kap 16 §. Dels avvisades hans huvudmäns skriftliga bevisning, ett i målet sedan tidigare ingivet läkarutlåtande och således känt för såväl motpart som tingsrätt. Mot bakgrund härav - och då läkarintyget i den uppkomna situationen hade en synnerligen central betydelse - fattade han i samråd med sina huvudmän beslut av innebörd, att fortsatt inställelse till huvudförhandlingen icke skulle äga rum. Avsikten var att motparten därvid skulle yrka tredskodom, vilket jämväl skedde, och att därefter möjlighet skulle uppkomma att åberopa den av TR:n avvisade bevisningen. Beslutet om att icke fortsättningsvis inställa sig till huvudförhandlingen fattades således enbart för att på bästa sätt tillvarata klienternas intresse.

Nämnden gör följande bedömning.

Av handlingarna framgår att M.H:s åtgärd att tillsammans med klienterna avträda från huvudförhandlingen, sedan rätten beslutat att avvisa vissa av M.H. åberopade skriftliga bevis, var processtaktiskt betingad. M.H. spekulerade i att rätten skulle meddela tredskodom så att M.H:s klienter i ny rättegång genom återvinningstalan skulle få tillfälle att åberopa den avvisade bevisningen.

Domstolen hade att avgöra om målet rätteligen borde avgöras genom prövning i sak eller genom tredskodom. Huvudförhandlingen genomfördes men domstolen beslöt slutligen att avgöra målet genom tredskodom. Det tillkommer inte nämnden att bedöma om domstolens ståndpunkt var processrättsligt korrekt.

Enligt vägledande regler om god advokatsed är det advokatens främsta plikt att inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen. Samtidigt stadgas i de vägledande reglerna att advokat som ombud eller biträde i rättegång är skyldig att i allt iaktta vad RB och andra författningar föreskriver. M.H:s agerande utspelar sig uppenbarligen i det svårbedömda konfliktområdet mellan tillvaratagande av klientens intressen och iakttagande av lag och god advokatsed. H.W. uttalar i God advokatsed att advokat bör avhålla sig från processuella oarter och missbruk, på vilka H.W. anför åtskilliga exempel som varit föremål för disciplinär prövning, dock inte något fall som påminner om det nu aktuella.

Vid en samlad bedömning finner disciplinnämnden att M.H. - även med beaktande av de motstridande plikter som åvilat honom - förfarit olämpligt genom att lämna domstolen under pågående rättegång. Nämnden låter emellertid vid detta uttalande bero.

Ledamöterna Ljungdahl och Hesser var skiljaktiga och ansåg att nämndens beslut borde ha följande lydelse:

M.H:s åtgärd att under pågående huvudförhandling lämna rättegången tillsammans med makarna J är i och för sig stridande mot god advokatsed.

Såsom framgår av det föregående har M.H. förklarat och försvarat åtgärden därmed att den vidtagits för att på bästa sätt tillvarata makarna J:s intressen i den situation som uppkommit genom att domstolen under huvudförhandlingen beslutat avvisa deras begäran att få åberopa ny bevisning. M.H:s syfte med att lämna huvudförhandlingen var nämligen att åstadkomma tredskodom för att därefter begära återvinning för att i återvinningsmålet åberopa den avvisade bevisningen, något som då skulle vara tillåtet.

Advokats grundläggande skyldighet att efter sin bästa förmåga tillvarata klientens intressen begränsas icke bara av lag utan även av de krav som god advokatsed ställer. (1 § i vägledande regler om god advokatsed.) Åtgärd, som innebär avsteg från den goda advokatseden, kan därför inte utan vidare försvaras med hänvisning till att åtgärden varit påkallad för tillvaratagande av klientens intressen.

Avsteg från god advokatsed i klients intresse får anses vara försvarbart endast i undantagsfall. I detta ärende kan särskilt framhållas att dessa undantagsfall bl a bör präglas av att annan rimlig möjlighet att tillvarata klientens intressen icke stått till buds.

Domstols beslut att avvisa erbjuden bevisning får överklagas, låt vara endast i samband med talan mot dom i målet. Det framgår av domstolens protokoll att besvärshänvisning i enlighet härmed lämnats vid meddelandet av beslutet. - M.H. har alltså haft laglig möjlighet att i mån av befogenhet vinna rättelse mot beslutet.

Vid en samlad bedömning finner nämnden, att M.H. genom sin åtgärd att tillsammans med makarna J lämna huvudförhandlingen handlat i strid mot god advokatsed och att detta icke varit försvarligt. M.H. har därmed åsidosatt sina plikter som advokat.

Med hänsyn till att åtgärden med fog kunnat uppfattas som demonstration mot domstolen och åtgärden måste ha medfört väsentliga olägenheter både för domstolen och för motparten, finner nämnden visserligen, att M.H:s förseelse är allvarlig. I den samlade bedömningen bör emellertid även beaktas att M.H. knappast kan ha haft rådrum att närmare överväga andra aspekter på situationen än sådana som direkt berört makarna J:s intressen.

På grund härav tilldelar nämnden M.H. erinran jämlikt 8 kap 7 § 2 st RB.

Justitiekanslern anförde besvär och yrkade att HD med ändring av disciplinnämndens beslut skulle meddela M.H. varning eller erinran enligt 8 kap 7 § RB.

M.H. bestred ändring.

Disciplinnämnden avstyrkte bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning av handlingarna.

Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Palm och Gad, referent) fattade följande slutliga beslut: Justitiekanslern har gjort gällande, att M.H. genom sin åtgärd att tillsammans med sina huvudmän under pågående mål lämna huvudförhandlingen åsidosatt god advokatsed.

M.H. har förklarat och försvarat sin åtgärd med att den vidtagits för att på bästa sätt tillvarata huvudmännens intressen i den situation som uppkommit genom att domstolen avvisat deras begäran att få åberopa ny bevisning. Syftet med att lämna huvudförhandlingen var att åstadkomma tredskodom för att i återvinningsmålet åberopa den avvisade bevisningen.

Av utredningen får anses framgå att M.H. tagit initiativet till och ställt sig bakom svarandenas beslut att lämna huvudförhandlingen.

Advokatens grundläggande skyldighet att på bästa sätt tillvarata klientens intressen begränsas inte bara av lag utan även av de krav som god advokatsed ställer. Såsom ombud i rättegång är advokaten skyldig att i allt iaktta vad RB och andra författningar rörande processen föreskriver. Han skall medverka till en god processordning och till att av rätten meddelade föreskrifter och förelägganden efterkoms. Som H.W. uttalar i "God advokatsed" bör en advokat avhålla sig från processuella oarter och missbruk. Det finns alltså inte något utrymme för en advokat att åsidosätta god advokatsed i avsikt att tillvarata klientens intressen.

M.H:s åtgärd var processtaktiskt betingad och kan inte anses förenlig med den processordning som är förutsatt i RB. TR:ns beslut att avvisa den av svarandena erbjudna bevisningen hade kunnat överklagas till HovR:n i samband med talan mot TR:ns dom i målet. M.H:s agerande medförde väsentliga olägenheter både för domstolen och för motparten.

På grund av det anförda finner HD att M.H:s handlande strider mot god advokatsed. Han har härigenom åsidosatt sina plikter som advokat på sådant sätt att erinran bör meddelas honom.

Med ändring av disciplinnämndens beslut meddelar HD M.H. erinran enligt 8 kap 7 § 2 st RB.

JustR:n Lars K Beck man och Nilsson var av skiljaktig mening och gillade betänkandet.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1992-03-05
Målnummer
Ö551-90
Lagrum
8 kap. 7 § andra st. rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Sökord
Advokat
Disciplinärende
God advokatsed
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation