lagen.nu

NJA 1991 s. 77

Påföljd för rattfylleri (I och II)

(jfr 1990 s 772 och s 796)I

Allmän åklagare väckte vid Lidköpings TR åtal mot A-M.B., född 1942, för rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning: A-M.B. har d 15 okt 1989 kl 02.50 efter alkoholförtäring för personbil på vägar mellan Ardala-Skaraborgsgatan i Skara, Skara kommun. Hon har under eller efter färden i blodet haft en alkoholkoncentration, som överstigit 1,5 promille, varför hon antagas ha varit så påverkad, att hon ej på betryggande sätt kunnat föra fordonet.

TR:n (ordf lagmannan Rydstedt) anförde i dom d 7 febr 1990:

Domskäl. A-M.B. har erkänt gärningen.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett analysbevis, enligt vilket A-M.B. d 15 okt 1989 kl 02.58 haft en alkoholkoncentration av 2,01 promille i blodet.

A-M.B:s erkännande vinner stöd av analysresultatet och annan utredning i målet. TR:n finner härigenom gärningen styrkt och åtalet skall därför bifallas.

A-M.B. förekommer inte i kriminalregistret.

Av personutredningen i målet framgår att A-M.B. är ensamstående med ett hemmavarande barn på elva år samt att hon inte anser sig ha några alkoholproblem.

Normalpåföljden för rattfylleri är fängelse om inte särskilda skäl föreligger att döma till annan påföljd. Några sådana skäl föreligger inte i målet. A-M.B. skall därför dömas till fängelse.

Domslut. TR:n dömde A-M.B. enligt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

A-M.B. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsrådet Olsson, referent, tf hovrättsassessorn Johansson samt nämndemännen Danielsson och Linnarsson) anförde i dom d 21 aug 1990:

Domskäl. Genom TR:ns dom har avgjorts att A-M.B. skall dömas för åtalade gärningen.

När körningen ägde rum gällde trafikbrottslagen i dess lydelse före d 1 juli 1990. Enligt praxis kunde vid rattfylleri, där omständigheterna inte var mildrande, annan påföljd än fängelse komma i fråga endast om särskilda skäl förelåg därför.

HovR:n har emellertid också att enligt 5 § lagen (1964:163) om införande av BrV pröva huruvida den lagstiftning som trädde i kraft d 1 juli 1990 leder till lindrigare påföljd. Ändringen i trafikbrottslagen innebär bl a att gärningar som tidigare rubricerats som rattfylleri numera benämns grovt rattfylleri. Gränsdragningen mellan rattfylleri och grovt rattfylleri skiljer sig i vissa avseenden från den mellan rattonykterhet och rattfylleri.

I förarbetena till den nya lagstiftningen (prop 1989/90:2 s 40 f) anges att vissa försvårande omständigheter annan påföljd än fängelse normalt är utesluten vid grovt rattfylleri. Som sådana omständigheter anges återfall i grovt rattfylleri, att färden med hänsyn till körsättet inneburit särskild fara eller att alkoholkoncentrationen varit särskilt hög (a a s 50). I andra fall skall emellertid enligt vad som anförts i propositionen finnas större möjligheter än enligt tidigare praxis att nyansera påföljden.

Med tillämpning av den äldre lagen skall A-M.B. som TR:n funnit dömas för rattfylleri till fängelse.

En tillämpning av den nya lagen medför att gärningen skall bedömas som grovt rattfylleri. Vid bestämmande av påföljden skall därvid beaktas att den aktuella körningen ägde rum nattetid men i trafikerade delar av Kara. Färden gick inte tillfredsställande; A-M.B. har uppgivit att hon fick stanna före en rondell och gå ur bilen för att kontrollera vägens sträckning. Alkoholhalten i hennes blod översteg vid provtagningen 2 promille. Omständigheterna var alltså sådana att det även vid en tillämpning av lagen i dess nya lydelse föreligger en stark presumtion för fängelse och denna skulle således inte leda till lindrigare påföljd. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut: HovR:n fastställer TR:ns dom med tillämpning av 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott i dess lydelse före d 1 juli 1990.

A-M.B. (offentlig försvarare advokaten G.T.) sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Jerry Ruijsenaars).

HD (Just R:n Knutsson, Rydin, Magnusson, Solerid och Nyström, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har A-M.B. gjort sig skyldig till rattfylleri d 15 okt 1989.

Beträffande omständigheterna vid körningen har A-M.B. uppgivit bl a: Hon åt middag vid 7-tiden på kvällen i sitt hem tillsammans med en god vän. De delade på en flaska lättvin till maten. I A-M.B:s bil färdades de sedan med vännen som förare in till stadshotellet i Skara, på en mindre lokalväg samt stadsgator, en sträcka på sammanlagt drygt 6 km. Deras avsikt var att lämna bilen inne i Skara och åka taxi tillbaka till A-M.B:s bostad. På hotellet drack A-M.B. två eller tre stora starköl. Hon blev osams med sin gode vän, som lämnade henne ensam. Hon letade efter honom och fortsatte med detta även efter hotellets stängning kl 02.00, bl a vid taxistationen. Hon var upprörd och ledsen. När hon någon gång efter kl 02.30 började köra sin bil från Stortorget mot hemmet hade så gott som all annan trafik upphört. Hon avsåg att köra samma väg tillbaka hem. På den större gata längs vilken hon skulle färdas ut ur staden pågick vägarbeten för en rondell. Det var dimmigt och regnigt. Trafiken vägleddes av varningskoner. Hon blev osäker på vägbanans sträckning, stannade bilen och tittade ut genom bildörren. I samband därmed kom polis till platsen. Polisen uppgav att en annan bilist observerat hennes bil och ringt till polisstationen. Hon inser nu att hon måste ha varit olämplig som bilförare men hon kände sig inte berusad.

Den 1 juli 1990 trädde nya bestämmelser om rattfylleri i kraft (SFS 1990:149). Enligt dessa skulle A-M.B:s brott falla under stadgandet om straff för grovt rattfylleri med hänsyn till den uppmätta alkoholkoncentrationen i hennes blod. A-M.B:s rattfylleri har ett straffvärde enligt de nya bestämmelserna som ej är lägre än enligt de tidigare gällande. Hon skall därför dömas för brottet enligt det av underinstanserna åberopade lagrummet (jfr 5 § 2 st lagen, 1964:163, om införande av BrB.

Vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap 4 § BrB fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Denna princip får i vissa fall ge vika; bl a kan brottets art utesluta en icke frihetsberövande påföljd. Rattfylleri hör till de brott som i tidigare rättspraxis och i uttalanden i olika lagstiftningsärenden ansetts normalt skola föranleda fängelsestraff. I förarbetena till den nya lagstiftningen rörande trafiknykterhetsbrott har emellertid givits uttryck för att nytt synsätt som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare. Vad som därvid uttalats skall beaktas även vid valet av påföljd för brott begångna före d 1 juli 1990. (Se HD:s domar d 18 dec 1990, DB 36, och d 21 dec 1990, DB 40. (* NJA 1991 s 772 och 796. *) )

A-M.B. hade knappt tio minuter efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av 2,01 promille. Enbart detta förhållande utgör inte tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till omständigheterna i samband med körningen. Denna ägde visserligen rum vid en tidpunkt då trafiken var ringa. A-M.B. hade emellertid, då hon greps, kört flera kvarter genom centrala Skara, och hennes avsikt var att fortsätta en ej obetydlig sträcka längs stadsgator och en landsväg. Dessa omständigheter i förening med den höga alkoholkoncentrationen i blodet gör att brottet får anses vara av sådan art att fängelse normalt skall ådömas.

Fråga är då om sådana omständigheter föreligger som ändock föranleder en icke frihetsberövande påföljd.

A-M.B. har rörande sina personliga förhållanden uppgivit i huvudsak följande. Hon anser sig inte vara beroende av alkohol men dricker vin varje helg. Vid tiden för brottet var hon deprimerad efter en uppslitande skilsmässa. Hon befann sig också i en svår ekonomisk situation. Hon är ensamstående med en 12-årig dotter, som hon i händelse av ett fängelsestraff inte har möjlighet att placera. Hon saknar vänner som hon kan anförtro sig åt och ingen i hennes omgivning känner till rattfylleribrottet.

A-M.B:s personliga omständigheter får i och för sig sägas vara ömmande. Vad som framkommit utgör emellertid inte tillräckliga skäl att döma till annan påföljd än fängelse.

Domslut HD fastställer HovR:ns domslut.II

Allmän åklagare väckte vid Malmö TR åtal mot S.K., född 1948, för rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning: Den 27 juli 1989 omkring kl 19.00 förde S.K. bil på Skeppsbron i Malmö. Han var därvid så påverkad av starka drycker, att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunde föra fordonet och hade före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncetrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver.

TR:n (ordf rådmannen Bergendal) anförde i dom d 28 mars 1990:

Domskäl: S.K. har erkänt gärningen. Hörd över åtalet har han uppgivit: Han var inbjuden till arrangemangen i samband med Tall Ships Race och skulle göra en färd med en av Limhamn-Dragörfärjorna, som utgick från Smörkontrollen. Under färden blev han bjuden på spritdrycker. Färden avslutades vid färjeläget i Limhamn. S.K. tog där en taxi och kunde ha låtit taxin köra till hans bostad i Limhamn men valde i stället att låta taxin köra till smörkontrollen där hann hade sin bil parkerad. Bilen stod nämligen inte bra och han ville få den därifrån. Under bilfärden stoppades han av polis när han just svängt in på Citadellsvägen. Han tyckte att körningen gick bra men inser att han gjorde en felbedömning när han beslöt sig för att köra.

Blodprov taget omkring en timme efter körningen visar en alkoholkoncentration i S.K:s blod av minst 1,89 promille.

Genom S.K:s uppgifter och resultatet av blodanalysen är åtalet för rattfylleri styrkt. För brott av denna art skall påföljden normalt bestämmas till fängelse. Någon omständighet som kan föranleda till annan påföljd i detta fall föreligger inte.

Domslut. TR:n dömde S.K. enligt 4 § 1 mom trafikbrottslagen för rattfylleri till fängelse 1 mån.

S.K. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Schlyter samt nämndemännen Hansson och Gustafsson) anförde i dom d 4 sept 1990:

Domskäl. I HovR:n har S.K. hörts på nytt, därvid han - utöver vad som antecknats i TR:ns dom - uppgett: Med hänsyn till att han under dagen förtärt alkohol avtalade han med en taxichaufför att köra före honom under färden från Smörkontrollen till hans bostad som är belägen nära färjeläget i Limhamn. Genom denna "billots" ansåg han att körningen skulle kunna ske under betryggande former. Den väg de valde var den breda Citadellsvägen varefter de skulle fortsätta på Limhamndsvägen. Han tyckte inte att körningen medförde några problem. Färden avbröts emellertid efter några hundra meter då han stoppades av polis. I samband därmed betalade han taxichauffören för dennes körning. Han var klart orienterad om händelseförloppet och anser inte att hans uppträdande var anmärkningsvärt.

I HovR:n har på åklagarens begäran vittnesförhör hållits med polismannen A.O., som berättat: Han märkte att S.K. kom upp något på trottoaren när denne svängde in på Citadellsvägen och det tjöt i däcken vilket kan tyda på att hastigheten var något för hög i kurvan. När han och hans kollega följde efter S.K:s bil och låg jämsides med denna uppfattade de att S.K. körde något vingligt. S.K. företedde klara tecken på berusning bl a genom att hans tal var sluddrande och hans gång raglande. Det är riktigt att det fanns en taxibil framför S.K:s bil.

S.K. har i TR:n fällts till ansvar för rattfylleri. Domen i denna del har inte överklagats.

På grund av A.O. uppgifter finner HovR:n att S.K. med hänsyn till att körningen ägt rum inom Malmö centrala delar med livlig trafik och varit avsedd att fortsätta på livligt trafikerade huvudleder under en avsevärd sträcka, utgjort sådan fara för andra trafikanter att - även med beaktande av den ändring i trafikbrottslagen som trädde i kraft d 1 juli 1990 och den inverkan den nya lagstiftningen kan få vid val av påföljd för grovt rattfylleri - annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga. Skäl att ändra TR:ns dom föreligger således inte.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Winquist, med vilken hovrättslagmannen Aspelin förenade sig, var skiljaktig i fråga om påföljden och yttrade: Vid prövningen av påföljdsfrågan har HovR:n - under förutsättning att detta kommer att leda till lindrigare straff - att tillämpa den lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott vilken trädde i kraft d 1 juli 1990. I förarbetena till denna lag (prop 1989/90:2) uttalar departementschefen (s 39) att en alkoholhalt på 1,5 promille eller däröver regelmässigt bör medföra att brottet bedöms som grovt rattfylleri. När det gäller valet av påföljd för rattfylleri skall enligt propositionen de principer som kommer till uttryck i den nya strafflagstiftningen gälla och departementschefen uttalar vidare (s 40): "Detta innebär att rätten alltid skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten utöver brottslighetens straffvärde och art beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd. Däremot torde det stå klart att återfall i grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att annan påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i praktiken är svårast att avgöra är därför i vilken utsträckning rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör följas av fängelse även om det inte är fråga om återfallssituation."

Den avgörande faktorn vid påföljdsvalet är enligt departmentschefen de risker för trafiksäkerheten som brottet inneburit. Departemenstschefen uttalar här (s 41): "Har gärningsmannen genom sitt körsätt, den omfattning som körningen haft eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste detta anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse."

Det av S.K. begångna rattfylleribrottet har inte så högt straffvärde att det redan på denna grund bör leda till fängelse. S.K. förekommer inte i kriminalregistret men han har i okt 1986 dömts för rattonykterhet till böter. Detta brott är inte av sådan art att det kan anses vara återfallsgrundande i lagens mening. Kvar står att bedöma om fängelse bör ådömas med hänsyn till brottets art. Det kan därvid konstateras att S.K:s körsätt inte varit helt anmärkningsfritt enligt polismannen A.O:s vittnesmål. Några allvarligare anmärkningar har dock inte riktats mot körningen. Citadellsvägen och Limhamnsvägen är livligt trafikerade huvudleder och S.K. hade att passera åtskilliga gatukorsningar under sin färd som var avsedd att ha en avsevärd längd. Frågan är emellertid om S.K. genom sitt körsätt visat en "uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet". Enligt min mening visar inte utredningen i målet att så varit fallet. Särskilt bör anmärkas att S.K. för att trygga körningen anlitat "billors" en åtgärd som - oberoende av om den varit ändamållsenlig eller ej - närmast tyder på att S.K. varit angelägen om att skydda medtrafikanterna.

Jag finner sålunda att förutsättningar finns där att döma S.K. till en inte frihetsberövande påföljd. Denna bör bestämmas till villkorlig dom i förening med ett betydande bötesbelopp.

Med ändring av TR:ns dom dömer jag S.K. till villkorlig dom jämte 120 dagsböter å 150 kr.

S.K. (ombud advokaten G.B.) sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen S.F.).

HD (Just R:n Knutsson, Rydin, Magnusson, Solerud och Nyström, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har S.K. gjort sig skyldig till rattfylleri d 27 juli 1989.

S.K. hade omkring en timme efter körningen en alkoholkoncentration i blodet av 1,89 promille. Enbart detta förhållande utgör inte tillräcklig anledning att bestämma påföljden till fängelse. Hänsyn måste också tas till omständigheterna i samband med körningen.

S.K. hade, när han greps, kört ca 1 km inom Malmö centrala delar, längs gator som normalt är starkt trafikerade. Hans avsikt var att fortsätta en avsevärd sträck längs bl a en av huvudlederna till Limhamn. Dessa omständigheter i förening med den förhållandevis höga alkoholkoncentration i blodet gör att brottet får anses vara av sådan art att fängelse normalt skall ådömas.

På grund härav och då det inte har framkommit några omständigheter beträffande S.K:s person som föranleder en annan påföljd än fängelse, skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1991-02-14
Målnummer
B834-90
Lagrum
4 § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott i dess lydelse före den 1 juli 1990
Litteratur
Sökord
Brottspåföljd
Rattfylleri
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (3)

NJA 1991 s. 471: Val av påföljd för rattfylleri.
NJA 1992 s. 653: Val av påföljd för grovt rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik.
RH 2004:15: Vid straffmätning har med tillämpning av 29 kap. 5 § brottsbalken hänsyn tagits till de verkningar ett längre fängelsestraff skulle få för den dömdes underåriga barn. Att det därför funnits skäl att...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation