lagen.nu

NJA 1991 s. 217

Utbetalning från bankkonto skedde först mellan en och en halv och två timmar efter det att begäran därom framställts. Dröjsmål med betalningen har ansetts föreligga och banken har oberoende av vållande funnits skyldig att ersätta av dröjsmålet förorsakad förutsebar skada.

(Jfr 1951 s 444 och 1967 s 195)

Aktiebolaget WH-Finans hade under 1984 en checkräkning utan kredit hos Östgöta Enskilda Bank. I början av oktober 1984 beviljades WH-Finans en tillfällig övertrasseringsrätt om 75 000 kr fram till d 15 nov 1984, kl 15.00. I mitten av oktober ropade J.R. för WH-Finans' räkning på exekutiv auktion in fastigheten Arenberga 1:55 i Sigtuna för 650 000 kr. Vid inropet betalade WH-Finans handpenning om 65 000 kr. Sammanträde för fördelning av köpeskillingen var bestämt till d 15 nov kl 10.00, hos kronofogdemyndigheten i Stockholm. Vid sammanträdet skulle återstående del av köpeskillingen, 585 000 kr, erläggas. På annat konto hos banken än checkräkningskontot hade WH-Finans innestående ca 79 000 kr, betalbart vid anfordran. Kl 9.30 d 15 nov besökte J.R. bankens huvudkontor på Smålandsgatan i Stockholm för att ta ut 79 000 kr av sitt tillgodohavande. Efter ca två timmar fick han ut 61 000 kr. Strax före kl 12.00 anlände J.R. till kronofogdemyndigheten, som kl 10.15 fått meddelande om att J.R. var försenad. Senare samma dag erlade WH-Finans hela köpeskillingen för fastigheten. Köpebrev för WH-Finans utfärdades d 29 maj 1985.

Banken yrkade efter stämning å WH-Finans vid Södra Roslags TR förpliktande för WH-Finans att till banken utge 59 157 kr jämte ränta. Som grund för sin talan angav banken att WH-Finans, efter att ha utnyttjat övertrasseringsrätten, inte återbetalat 59 157 kr av denna kredit.

WH-Finans medgav bankens talan men yrkade efter genstämning förpliktande för banken att till WH-Finans utge skadestånd med 131 082 kr jämte ränta.

Som grund för sitt yrkande angav WH-Finans följande: Banken har inte omedelbart vid anfordran utan först efter ca två timmar till WH-Finans utbetalat del av dess tillgodohavande hos banken. Redan på grund härav är banken skyldig att ersätta WH-Finans för den skada WH-Finans lidit genom den sena utbetalningen. I vart fall är banken skadeståndsskyldig på grund av att bankens sena utbetalning berott på försumlighet hos banken. - Den sena utbetalningen har lett till att WH-Finans sattes ur stånd att i samband med fördelningssammanträdet fullgöra ett med annan, K.J., träffat avtal om omedelbar vidareöverlåtelse till K.J. av den inropade fastigheten. Fastigheten kom att vidareförsäljas först d 16 juni 1985.

Det av WH-Finans yrkade skadeståndet beräknades på följande sätt:

- 35 000 kr avseende ersättning för den vinst i form av mäklarprovision WH-Finans skulle ha uppburit från K.J. om vidareförsäljningen kommit till stånd,

- 20 000 kr avseende ersättning för den nettoprovision WH-Finans enligt avtal med K.J. skulle ha uppburit för förmedling av försäljning av en K.J. tillhörig fastighet,

- ersättning för de kostnader WH-Finans orsakats genom att - för att själv fullt ut finansiera fastighetsförvärvet - ta upp lån om 500 000 kr:

- uppläggningskostnad 5 000 kr

- kostnad för nya pantbrev 1 097 kr

- räntekostnader under tiden från d 15 nov 1984 till d 8 mars 1985 om tillhopa 36 775 kr,

- utebliven ränteinkomst på 650 000 kr under tiden från d 8 mars 1985 till d 16 juni 1985, kostnad för fastighetsunderhåll, kostnad för uppfyllande av försäkringsbolagets krav på nya lås i fastigheten, kostnad för service av värmeinstallation, bränslekostnad under tiden från d 15 nov 1984 till d 16 juni 1985, elkostnad under samma tid och besiktning och service av värmeanläggning, tillhopa 33 210 kr.

Banken bestred bifall till WH-Finans' talan och anförde som grund för bestridandet: De ca två timmar WH-Finans fått vänta på utbetalning är inte så lång tid att dröjsmål kan anses ha förelegat. Även om banken varit i dröjsmål har detta inte berott på försumlighet hos banken. Oberoende av om ett dröjsmål berott på försummelse eller ej kan vidare annat skadestånd än dröjsmålsränta inte komma i fråga vid försenad penningprestation. - Någon skada har inte uppkommit för WH-Finans, eftersom det påstådda avtalet mellan WH-Finans och K.J. inte existerade och i vart fall hade kunnat fullföljas utan hinder av den sena utbetalningen. Det föreligger heller inte samband mellan förseningen och de påstådda skadorna. Sambandet mellan förseningen och skadorna, som inte var förutsebara för banken, är under inga förhållanden sådant att banken kan åläggas ansvar för dem. WH-Finans har slutligen inte sökt begränsa skadorna genom att inte full följa sitt inrop och inte heller sökt förebygga skadorna på något sätt.

Banken vitsordade 5 000 kr som skäligt av vad som yrkats under punkt 2 och vitsordade i övrigt skäligheten av yrkade belopp.

TR:n (lagmannen Leander, rådmannen Almblad och tingsfiskalen Afrell) anförde i dom d 28 sept 1988: Parternas utveckling av talan.

WH-Finans har anfört i huvudsak följande.

WH-Finans bedriver verksamhet med bl a köp och försäljning av fastigheter. Hösten 1984 beslöt J.R. att vid en exekutiv auktion i mitten av oktober för WH-Finans' räkning ropa in en eller flera fastigheter. För att kunna betala handpenning vid inrop utan att bli helt utan likvida medel begärde han och fick i början av oktober rätt att övertrassera en checkkredit hos banken med 75 000 kr. Övertrasseringsrätten gällde till d 15 nov 1984, kl 15.00. Den beviljades hos bankens kontor på Kungsholmen i Stockholm. Sluttidpunkten för övertrasseringsrätten bestämdes med hänsyn till att fördelningssammanträde efter auktionen var utsatt till kl 10.00 för en av fastigheterna, Arenberga 1:55 i Sigtuna. Vid auktionen ropade WH Finans in Arenberga 1:55 för 650 000 kr i avsikt att sälja fastigheten vidare för en betydligt högre summa. WH-Finans hade tidigare gjort fyra eller fem liknande affärer. Efter inropet besökte J.R. fastigheten och kunde konstatera att den var i väsentligt sämre skick än han haft anledning att förvänta sig. WH-Finans anförde därför besvär över auktionen med yrkande om nedsättning av köpeskillingen. Inledningsvis framförde WH-Finans i HovR:n yrkande om att auktionen skulle upphävas.

J.R. kände sedan några år tillbaka K.J. och visste att K.J. sökte ny bostad och kunde vara särskilt intresserad av en fastighet belägen mellan Stockholm och Uppsala. J.R. kontaktade därför K.J. och erbjöd honom Sigtunafastigheten. I början av november besökte de tillsammans fastigheten. J.R. påtalade fastighetens brister och upplyste K.J. om att auktionen var överklagad. De enades om att K.J. skulle köpa fastigheten för 685 000 kr. Köpet skulle fullföljas på det sättet att K.J. vid fördelningssammanträdet jämlikt 12 kap 44 § 2 st UB anmäldes som köpare. K.J. och J.R. stämde möte i kronofogdemyndighetens lokaler d 15 nov strax före kl 10.00. K.J. skulle medföra 500 000 kr i kontanter att tillsammans med 85 000 kr, som J.R. skulle tillhandahålla, användas till betalning av återstående del av köpeskillingen. K.J. skulle vidare utfärda en revers om 185 000 kr till WH-Finans. Om auktionen skulle upphävas skulle K.J. få tillbaka vad han erlagt för fastigheten jämte ränta. Skulle köpeskillingen sättas ned, skulle denna nedsättning helt komma WH-Finans till godo. K.J. skulle vidare genom WH-Finans' försorg och mot sedvanlig mäklarprovision låta försälja sin fastighet i Hägersten

Införd 15 nov föranstaltade J.R.om att insättningar om 79 000 kr gjordes på ett WH-Finans' konto hos banken. Detta konto var knutet till en värdepappersdepå, värd ca 800 000 kr. Anledningen till insättningen var att övertrasseringsrätten på checkräkningen vid denna tidpunkt var utnyttjad. Den 15 nov kl 9.30 - på väg till kronofogdemyndigheten - gick J.R. in på bankens huvudkontor för att ta ut 79 000 kr från kontot. Banken vägrade att göra någon utbetalning och hänvisade till att kontot var spärrat. Någon förklaring gavs till en början inte. Så småningom fick han besked om att banken ville avsluta sina affärer med WH-Finans och att banken krävde att J.R. kvitterade ut de värdepapper som låg i depå. J.R. skrev på, gick till kassan men fick fortfarande inga pengar. Han blev aggressiv och upprörd och förklarade varför han måste ha ut pengarna genast. När han bad att få låna en telefon för att meddela kronofogden och K.J. att han var försenad, hänvisades han att ringa på annat ställe än i banken. Till slut förmåddes en anställd hos banken att ringa kronofogdemyndigheten och meddela att han var försenad. Tjänstemannen skulle även framföra meddelande om förseningen till K.J.. Han fick nu reda på att hans konto spärrats på initiativ av B.N., den tjänsteman på Kungsholmskontoret som beviljat honom övertrasseringsrätten, och att B.N. måste kontaktas innan pengar betalades ut. Bankens försök till telefonkontakt med B.N. misslyckades. Till slut fick han ut 61 000 kr så att han tillsammans med de kontanter han redan hade tillgängliga kunde betala 85 000 kr till kronofogden. En stund därefter, kl 11.55, anlände han till kronofogdemyndigheten. Där hade man kl 10.15 fått meddelande om förseningen och skjutit upp fördelningssammanträdet för att ge inroparen möjlighet att erlägga slutlikvid. K.J. fanns emellertid inte där. J.R. måste därför på annat sätt skaffa de 500 000 kr K.J. skulle ha tillhandahållit. Det bestämdes att han senast kl 15.15 skulle erlägga slutlikvid. Han vände sig till F., som han sedan gammalt hade kontakter med, och lyckades samma dag utverka ett lån om 500 000 kr. Kostnaderna för lånet framgår av vad som angetts under yrkanden, punkt 3. J.R. kände till att K.J. haft för avsikt att samma dag åka till Karlstad. Han var alltid svår att nå, särskilt när han var på resa. Via K.J:s hustru försökte J.R. dock att få kontakt med honom. Försöken misslyckades. Först när K.J. fyra dagar senare kom hem lyckades J.R. träffa honom. K.J., som inte hade nåtts av något meddelande medan han väntade hos kronofogdemyndigheten, var inte längre intresserad av att fullfölja överenskommelsen med J.R.. I stället hade han beslutat att lägga en större summa på upprustning och ombyggnad av sin fastighet i Hägersten. Först d 16 juni 1985 kunde WH-Finans sälja fastigheten vidare. Köpeskillingen blev 650 000 kr.

Banken har anfört i huvudsak: WH-Finans' uppgift om att ha beviljats en tillfällig övertrasseringsrätt till d 15 nov kl 15.00 är riktig. Enligt bankens rutiner programmeras en tillfällig övertrasseringsrätt emellertid inte in i bankens dator. Endast det kontor som beviljat övertrasseringen känner till den. När J.R. korn in på bankens huvudkontor d 15 nov gav bankens dator följaktligen indikation på att WH-Finans hade en förfallen, ej reglerad skuld till banken. Under sådana förhållanden kunde någon utbetalning inte ske innan WH-Finans' förbindelser med banken utretts. J.R. hade bort räkna med detta och göra uttaget på det kontor som beviljat övertrasseringen - kungsholmskontoret - och inte på huvudkontoret. Alternativt hade han kunnat göra uttaget dagen innan. - Det är - mot bakgrund av att WH-Finans överklagat den exekutiva auktionen med yrkande om att den skulle upphävas - inte rimligt att anta att det påstådda avtalet med K.J. existerade. Inte heller J.R:s uppgift om omöjligheten av snabb kontakt med K.J. är rimlig. Möjlighet att enligt 12 kap 44 § UB sätta in K.J. som köpare fanns i vart fall kvar ända tills köpebrev utfärdades d 29 maj 1985. Även om avtalet skulle ha existerat och omöjliggjorts genom den försenade utbetalningen hade J.R. bort begränsa WH-Finans' skada genom att avstå från att bevista fördelningssammanträdet.

Domskäl. WH-Finans har medgett bankens yrkande. Bankens talan skall därför bifallas.

I skadeståndsdelen har WH-Finans som bevisning åberopat bl a förhör under sanningsförsäkran med J.R. och vittnesförhör med K.J., medan banken som bevisning åberopat WH-Finans' till Svea HovR ställda skrift med besvär över den exekutiva auktionen samt HovR:ns med anledning av besvären meddelade beslut. Båda parter har därutöver åberopat protokoll fört hos kronofogdemyndigheten i Stockholm vid fördelningssammanträde d 15 nov 1984. I protokollet finns bl a antecknat att Östgötabanken kl 10.15 per telefon meddelade att företrädare för inroparen, J.R., var på väg till myndigheten, att J.R. infann sig kl 11.55, samt att det då bestämdes att han senast kl 15.15 skulle erlägga slutlikvid eller lämna besked om att inropet inte fullföljdes.

J.R. har vid förhöret lämnat uppgifter som överensstämmer med vad han anfört som utveckling av sin talan.

K.J. har bekräftat J.R:s uppgifter om överenskommelse med WH-Finans och om innehållet i denna överenskommelse. Han har vidare uppgett bl a: Han inställde sig som avtalat hos kronofogdemyndigheten i Stockholm d 15 nov. När J.R. inte kom i tid vände han sig till receptionen, talade om sitt namn och att han fanns i hallen om någon sökte honom. Ingen kontaktade honom. Efter över en timmes väntan gav han sig därifrån, minst sagt förargad över J.R:s beteende, och åkte till Karlstad där han vistades i fyra dagar. Han försökte ringa J.R. från Karlstad men fick aldrig tag i honom. Eftersom J.R., såvitt han kunde bedöma, utan att ange skäl och utan att ens höra av sig, brutit deras överenskommelse, beslöt han sig för att i stället genomföra en planerad ombyggnad av sitt hus. När han efter hemkomsten fick reda på skälet till J.R:s utevaro hade han redan träffat avtal med tidigare preliminärt vidtalade hantverkare om ombyggnaden och var inte längre intresserad av att förvärva Arenberga 1:55.

Ersättningen vid dröjsmål med penningprestation är regelmässigt dröjsmålsränta. Därutöver torde det också finnas ett utrymme för skadeståndsskyldighet, låt vara att utrymmet är begränsat (se bl a Walin, Lagen om skuldebrev m m, 1977, s 52 ff, Håstad i SvJT 1979 s 208 ff och Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 1986, s 217, 234 och 246). Av betydelse härvidlag blir orsakssambandet och skadans förutsebarhet. En "vanlig" gäldenär har normalt inte anledning anta att en försenad betalning kan leda till särskild skada för borgenären, försåvitt inte borgenären framhållit vikten av rättidig betalning. En bank kan emellertid av uppenbara skäl inte anses som en "vanlig" gäldenär i förhållande till sina kunder. Betänkligheterna mot att ålägga en bank skadeståndsskyldighet är därför - om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda - mindre än i andra gäldenärsförhållanden. Vad gäller kravet på förutsebarhet bör tilläggas att uttalanden i äldre lagstiftningsmotiv om restriktivitet med skadestånd utöver ränta inte torde ha samma tyngd nu med tanke på den utveckling som skett på kredit- och penningmarknaden. Det ligger numera s as i farans riktning att en kund ofta kan behöva göra ett uttag för ett snabbt affärsavslut, i varje fall om kunden - som i förevarande mål - är ett affärsdrivande bolag. Något hinder i och för sig mot att i detta mål ålägga banken skadeståndsskyldighet kan därför inte anses föreligga.

Det råder enighet mellan parterna om att WH-Finans enligt kontobestämmelserna hade rätt att vid anfordran få ut sitt tillgodohavande hos banken. Vidare är ostridigt att WH-Finans först efter ca två timmars hanteringstid av banken fått ut 61 000 kr av behållningen. En så lång hanteringstid kan inte - vid uttag från konto hos en bank - anses förenlig med kravet på betalning vid anfordran, försåvitt den inte varit föranledd av omständigheter hänförliga till bankkunden.

Beträffande orsaken till fördröjningen har parterna framfört olika åsikter. WH-Finans har hävdat att anledningen till att kontot spärrats var att banken ville avveckla sitt engagemang med WH-Finans. Banken har å sin sida menat att fördröjningen föranletts av bankens interna rutiner för datorprogrammering av tillfällig övertrasseringsrätt. Enligt banken läggs sådana typer av krediter inte in i programmet, varför en kontroll av kundens totala engagemang i banken måste göras när en kund anlitar ett annat kontor än det som beviljat krediten. Någon klargörande utredning om vad som förevarit har inte presterats. Oavsett anledningen till dröjsmålet finner emellertid TR:n att banken inte visat sig vara fri från försummelse. Banken har därför att svara för de direkta följderna av sitt dröjsmål.

J.R. och K.J. har samstämmigt uppgett att det mellan WH-Finans och K.J. fanns en överenskommelse om vidareförsäljning till K.J. av Arenberga 1:55 för 685 000 kr, att K.J. skulle överlämna 500 000 kr av köpeskillingen till J.R. d 15 nov 1984 samt att avtalet inte fullföljdes på grund av att J.R. inte kom till kronofogdemyndigheten på den bestämda tiden. Det förhållandet att WH-Finans överklagat den exekutiva auktionen är mot bakgrund av vad J.R. och K.J. uppgett härom inte ägnat att leda till slutsatsen att avtalet inte existerade. I detta sammanhang kan anmärkas att J.R. uppenbarligen inte, när han slutligen infann sig hos kronofogdemyndigheten, skulle haft behov av ytterligare anstånd, om inte hans ursprungliga planer för anskaffande av 500 000 kr gått om intet. TR:n finner därför visat att det påstådda avtalet existerade och att det brutits av skäl som angetts av J.R.. Det har vidare inte bestritts att köpeskillingen vid den slutliga vidareförsäljningen uppgick till 650 000 kr. Det är sålunda vidare visat att WH-Finans genom att avtalet med K.J. inte fullföljdes gick miste om en vinst om 35 000 kr och att J.R. därigenom även ställdes inför nödvändigheten att snabbt låna upp 500 000 kr.

J.R:s begäran om uttag från WH-Finans' konto gjordes sålunda i anledning av att pengarna behövdes för ett affärsavslut 30 minuter senare. Av J.R:s egna uppgifter samt av det förhållandet att banken kl 10.15 var i kontakt med kronofogdemyndigheten framgår att J.R. redan i början av den tid han fick vänta klargjorde för banken att han var i behov av att snabbt få ut WH-Finans' pengar för en fastighetsaffär. Vidare har genom J.R:s obestridda uppgifter framgått att han upplyst banken om att K.J. på något sätt var delaktig i fastighetsaffären. TR:n finner därför och genom vad som ovan upptagits om vad en bank allmänt sett har att räkna med vid en begäran om uttag från eget konto, att det föreligger ett sådant samband mellan bankens dröjsmål och konsekvenserna av J.R:s sena ankomst till kronofogdemyndigheten att banken är skyldig att utge skadestånd för dessa konsekvenser.

Den direkta följden av att J.R. inte inställde sig i tid med en tillräckligt stor summa pengar kunde - om J.R. inte sökt påverka situationen - ha blivit att handpenningen om 65 000 kr förverkades och att vidareförsäljningsvinsten om 35 000 kr uteblev. WH-Finans kunde alltså vid egen passivitet ha orsakats en skada om 100 000 kr. Den närmast till hands liggande åtgärden för att minska eller begränsa denna skada var den som J.R. enligt egen utsago företog - att söka nå telefonförbindelse med kronofogdemyndigheten och K.J.. J.R:s uppgift om att han inte tilläts låna en telefon har inte bestritts av banken. Inte heller har banken bestritt hans uppgift om att han bad personal hos banken att meddela, inte bara kronofogdemyndigheten, utan även K.J. att han var försenad. Ett sådant meddelande framfördes enligt K.J. inte till honom. Banken kan därför inte undgå att utge ersättning för den uteblivna vinsten om 35 000 kr.

När J.R. infann sig hos kronofogden och kunde konstatera att K.J., medförande 500 000 kr, inte var där, kunde han begränsa den säkra förlusten endast genom att skaffa 500 000 kr från annat håll. Kostnaden för detta lån står därför i sådant samband med bankens dröjsmål att banken har att utge ersättning för den. WH-Finans' yrkande i denna del, som i sin helhet vitsordats som skäligt, skall därför bifallas.

I övriga delar saknas enligt TR:ns mening ett så klart samband mellan bankens dröjsmål och WH-Finans' uppgivna förluster att banken kan åläggas skadeståndsskyldighet. I dessa sistnämnda delar skall därför WH- Finans' talan lämnas utan bifall.

Domslut.

- WH-Finans förpliktas att till banken utge 59 157 kr jämte ränta därå enligt en årlig räntesats om 18,75 procent från d 15 nov 1984 till dess betalning sker.

- Banken förpliktas att till WH-Finans utge 77 872 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) å 35 000 kr från d 15 nov 1984 och å 42 872 kr från d 2 dec 1987, allt tills betalning sker.

Banken fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av WH-Finans' vid TR:n förda talan.

WH-Finans medgav vadetalan intill ett belopp om 8775 kr avseende räntekostnader. I övrigt bestred bolaget ändring.

HovR:n (hovrättsråden Åke Holmberg och Grobgeld, referent, samt t f hovrättsassessorerna Niklas Jonson och Wärbo) anförde i dom d 4 maj 1990:

Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör ägt rum med J.R. och K.J.. Som nytt vittne har hörts G.E..

Parterna har i HovR:n i allt väsentligt åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

Frågan om skadestånd - utöver dröjsmålsränta - vid dröjsmål med utgivande av en penningprestation är i svensk rätt inte generellt lagreglerad. Det måste ändå anses att, enligt allmänna rättsgrundsatser, möjlighet till sådant skadestånd föreligger. Skyldighet att utge pengar är en s k generisk förpliktelse. Detta leder enligt HovR:ns mening till att, i analogi med ett flertal lagbestämmelser på kontraktsrättens område, skadeståndsskyldigheten i princip bör anses vara strikt, dvs oberoende av om den gäldenär som befinner sig i dröjsmål varit försumlig eller ej; skadeståndsskyldigheten bör dock falla bort vid omständigheter som har karaktär av s k force majeure. - I praktiken kommer skadeståndsskyldigheten ofta att begränsas genom de i skadeståndsrätten allmänt förekommande kraven på förutsebarhet (s k adekvat kausalitet) och skyldighet för den skadelidande att begränsa skadans omfattning. Som också TR:n angivit torde dock denna begränsning ha större relevans i fråga om en "vanlig" gäldenär än när det gäller en kommersiell gäldenär, t ex en bank. (Förutom i TR:ns dom hänvisad litteratur hänvisas ytterligare till Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s 503 f, prop 1975:102 s 97 f, Hellner, Speciell avtalsrätt I Köprätt, 1982, s 131. Se vidare beträffande förslag till ny köplag prop 1988/89:76 s 13, 46 och 170 ff samt Hellner-Ramberg, Speciell avtalsrätt I Köprätt, 1989, s 220 ff.)

I förevarande mål är utrett följande. J.R. besökte bankens kontor på Smålandsgatan omedelbart vid bankens öppnande kl 9.30 för att från ett av honom disponerat konto ta ut 69 000 kr. Han vägrades dock att få ut beloppet. Först efter en och en halv - två timmar fick han ut 61 000 kr.

Banken har i målet inte påstått att banken haft rätt att vägra J.R. utbetalning av det belopp denne begärt. Att en sådan vägran var obefogad framgår också av att banken senare samma förmiddag betalade ut 61 000 kr. HovR:n finner vid dessa förhållanden att banken kommit i dröjsmål med utbetalande av 69 000 kr. I enlighet med vad som ovan sagts är banken i princip skyldig att ersätta WH-Finans den skada bolaget därigenom kan ha lidit, oavsett huruvida banken kan anses ha gjort sig skyldig till försummelse. Några sådana särskilda omständigheter, som skulle kunna befria banken från skadeståndsskyldighet, föreligger inte.

En förutsättning för skadeståndsskyldighet är dock, i enlighet med vad ovan sagts, att de skador som WH-Finans har lidit varit för banken förutsebara. Ytterligare gäller att, även om så varit fallet, WH-Finans skall ha gjort vad som rimligen kunnat krävas för att förebygga eller reducera skadorna.

I HovR:n är endast fråga om vissa av de skadeposter som prövats av TR:n. Det gäller här dels ersättning för utebliven vinst om 35 000 kr, dels ersättning för kostnader för lån om 5 000 + 1 097 + 36 775 = 42 872 kr, sammanlagt 77 872 kr. Efter det att 36 775 kr reducerats med 8 775 kr, utgörande det belopp intill vilket WH-Finans medgivit vadetalan, återstår 69 097 kr såsom föremål för HovR:ns prövning. Om skäligheten av detta belopp råder inte tvist.

Lika med TR:n finner HovR:n styrkt att det förelegat avtal mellan WH- Finans och K.J. av angivet innehåll och att det förelegat orsakssamband mellan bankens dröjsmål och det förhållandet att detta avtal gick om intet. Det är också styrkt att J.R. tydligt klargjort för företrädare för banken att han var i behov av att snabbt få ut pengar för att slutföra en fastighetsaffär i vilken K.J. var involverad. På grund härav har, som också TR:n funnit, i HovR:n aktuella skadeposter varit för banken förutsebara. Annat har inte framkommit än att av J.R. för WH- Finans vidtagna åtgärder varit ägnade att reducera en eljest uppkommen än större skada.

Vid angivna förhållanden skall TR:ns dom fastställas utom i den mån WH- Finans medgivit vadetalan.

Domslut. HovR:n ändrar endast på det sätt TR:ns domslut att banken förpliktas att till WH-Finans utge 69 097 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 35 000 kr från d 15 nov 1984 och på 34 097 kr från d 2 dec 1987 tills betalning sker.

Banken (ombud advokaten E-M.M.) sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, ogilla bolagets talan.

Bolaget (ombud advokaten J.A.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Nyman, Gregow, Lind, Svensson och Danelius, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Bolaget har som grund för sin talan gjort gällande att banken genom dröjsmål vid utbetalningen av medel från bolagets konto åsamkat bolaget skada samt att banken oberoende av vårdslöshet är skyldig att gottgöra denna skada. För det fall att skadeståndsansvaret skulle anses beroende av om banken förfarit försumligt har bolaget påstått att dröjsmålet med betalningen grundat sig på försumlighet från bankens sida.

Till stöd för sitt bestridande av bolagets krav har banken hävdat att det mellan bolaget och K.J. inte funnits något bindande avtal om försäljning av fastigheten samt att det inte förelegat något dröjsmål med betalningen från banken. För det fall att banken skulle anses ha betalat ut pengarna alltför sent har banken gjort gällande att något skadestånd utöver dröjsmålsränta inte borde utgå eller, alternativt, att dröjsmålet varit ringa och därför inte borde föranleda skadeståndsskyldighet för banken. Vidare har banken bestritt att den varit försumlig och att den hade strikt ansvar med avseende på den skada som kunde ha uppkommit. Slutligen har banken framhållit att det i vart fall inte förelegat kausalitet mellan dröjsmål och skada, att eventuell skada inte heller varit förutsebar för banken samt att, om skada förelegat, bolaget inte vidtagit ändamålsenliga åtgärder för att begränsa denna.

Den grundläggande frågan i målet är om dröjsmål med betalningen uppkommit genom att medel från bolagets konto utbetalades till J.R. först mellan en och en halv och två timmar efter det att denne begärt att få ta ut pengar från kontot.

När det, som i förevarande fall, är fråga om ett banktillgodohavande som skall lyftas vid anfordran, åligger det i princip banken att, sedan begäran därom framställts av kontohavaren eller företrädare för denne, omedelbart verkställa utbetalning. Det finns ofta anledning räkna med att även smärre förseningar med utbetalningar från bankkonton kan leda till att ekonomiska transaktioner av olika slag försvåras eller omöjliggörs, och med hänsyn till den betydelse bankväsendet har för det ekonomiska livet finns skäl att ställa stränga krav på bankerna i fråga om snabbhet vid verkställande av betalningar av detta slag.

Detta hindrar dock inte att en bank kan behöva vidta vissa kontrollåtgärder innan en utbetalning görs, och rimliga åtgärder av detta slag bör kunna genomföras utan att för den skull betalningsdröjsmål skall anses ha uppkommit. Att banken skall kunna kontrollera identiteten hos den som begär att få lyfta pengar från ett bankkonto är naturligt och sammanhänger med att det ankommer på den som vill ta ut pengarna att styrka sin behörighet. Ibland kan det också finnas skäl för banken att, innan utbetalning sker, undersöka t ex huruvida det finns noteringar om att banken gentemot kontohavaren har en motfordran som berättigar banken till kvittning. Det finns dock som regel anledning förvänta sig att sådana uppgifter med modern teknik kan framskaffas mycket snabbt.

I förevarande fall har parterna lämnat motstridiga uppgifter om vad som var det egentliga skälet till att utbetalningen försenades. Även om förseningen, som banken gjort gällande, hade samband med att bolaget hos banken hade ett annat konto på vilket övertrassering skett, borde bankens rutiner ha varit sådana att det mycket snabbt kunnat fastställas både att denna övertrassering skett med bankens medgivande och att skyldigheten för bolaget att återbetala det övertrasserade beloppet vid den aktuella tidpunkten ännu inte hade inträtt. Även med utgångspunkt i vad banken anfört får därför antas att förseningen i fråga om utbetalningen hade sin grund i omständigheter för vilka banken bar ansvaret. Härav följer att banken försummat sin skyldighet att utbetala pengar från kontot utan dröjsmål.

HovR:n har funnit det styrkt att det förelegat ett avtal mellan bolaget och K.J. om försäljning av fastigheten till denne samt att det funnits ett orsakssamband mellan bankens dröjsmål och det förhållandet att detta avtal gick om intet. Med hänsyn till bestämmelsen i 55 kap 14 § RB bör vad HovR:n i detta hänseende funnit styrkt läggas till grund för avgörandet i HD.

Påföljden vid dröjsmål med betalning är inte nödvändigtvis begränsad till en skyldighet att utge dröjsmålsränta (jfr prop 1975:102 s 97 f och NJA 1967 s 195). Skälen för att det därutöver skall föreligga en skadeståndsskyldighet är särskilt starka när det, som i förevarande fall, är fråga om utbetalning från en bank, beträffande vilken stränga krav på punktlighet bör ställas. När dröjsmål med penningprestation föranleder skadeståndsansvar inträder ansvaret normalt oberoende av vållande på gäldenärens sida med de begränsningar som kan följa av regler om force majeure. I förevarande fall föreligger inga omständigheter som kan föranleda avsteg från principen om strikt ansvar.

En förutsättning för skadeståndsansvar är dock att den skada som uppkommit kan anses ha varit förutsebar. Ett sådant krav är motiverat av att dröjsmål med betalning av pengar kan leda till förluster av de mest skilda slag. (Jfr tex Walin, Lagen om skuldebrev m m s 57 ff.) I förevarande fall har HovR:n funnit det styrkt att J.R. tydligt klargjort för företrädare för banken att han var i behov av att snabbt få ut pengar för att slutföra en fastighetsaffär i vilken K.J. var involverad. Vad HovR:n i detta hänseende funnit styrkt bör med hänsyn till bestämmelsen i 55 kap 14 § RB godtas av HD. Även om det inte närmare preciserats för banken på vilket sätt K.J. var inblandad i affären, har de uppgifter som J.R. lämnat varit tillräckliga för att den uppkomna skadan skall anses ha varit förutsebar för banken.

Med hänsyn till det anförda samt eftersom stöd saknas för påståendet att bolaget försummat att vidta lämpliga åtgärder för att begränsa skadan, skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1991-03-26
Målnummer
T254-90
Lagrum
6 § lag (1936:81) om skuldebrev
Rättsfall
NJA 1951 s. 444
NJA 1967 s. 195
Litteratur
Sökord
Adekvat kausalitet
Bankkonto
Betalning
Dröjsmålsränta
Skadestånd
Strikt ansvar
Vållande
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2017 s. 9: Utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Beräkning av ersättning för utebliven vinst.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation