lagen.nu

NJA 1989 s. 650

Ledningsrätt har ansetts kunna upplåtas för televerkets ledningar för kabel-TV.

Televerket ansökte hos fastighetsbildningsmyndigheten, specialenheten i Skövde kommun, om ledningsrätt för allmänna teleledningar berörande fastigheterna Skövde 4:142 och 4:323, tillhöriga Skövde kommun, i sträckningen Vasagatan-Rapport Radio och Vadsboleden-HSB bostadsområde. De ledningar som avsågs med ansökningen utgjordes dels av befintliga lokalkablar, dels av nya kablar för överföring av kabel-TV-signaler. Televerket gjorde gällande att samtliga kablar som omfattades av ansökningen ingick i det allmänna telenätet och kunde bli föremål för tvångsvis ledningsrättsupplåtelse.

Televerket yrkade vidare förtida tillträde till den berörda marken.

Kommunen bestred att ledningsrättslagen skulle vara tillämplig på kablarna för kabel-TV.

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade d 2 juni 1987 beslut om upplåtelse av ledningsrätt, varigenom till förmån för televerket uppläts ledningsrätt avseende rätt att framdra och bibehålla underjordiska teleledningar, inklusive kablar för kabel-TV, inom fastigheterna Skövde 4:142 och Skövde 4:323 med närmare angivna sträckningar.

Yrkandet om förtida tillträde bifölls ej.

Som skäl för sitt beslut anförde fastighetsbildningsmyndigheten: "Av lagtext och förarbeten framgår ej klart att kablar för kabel-TV kan vara föremål för ledningsrättsupplåtelse. Avgörande är innebörden i begreppet allmän teleledning i 2 § 1 st.

Enligt televerkets uppgifter - som ej har bestritts - är det tekniskt möjligt att utnyttja alla telekablar för alla typer av signaler. Det är alltså inte tekniskt motiverat att tala om olika typer av telenät även om det nu finns en funktionsmässig uppdelning.

Utvecklingen uppges snabbt gå mot en ökad integrering av bl a kabel- TV-nätet med övriga logiska telenät. Angivna förhållanden talar för att kabel-TV-kablarna bör anses ingå i det allmänna telenätet. Därmed får det anses rimligt att ledningsrättslagen är tillämplig, även på de aktuella kabel-TV-kablarna enligt 2 § 1 st 1."

Kommunen anförde besvär hos Mariestads TR, fastighetsdomstolen, och yrkade att TR:n skulle upphäva fastighetsbildningsmyndighetens beslut till den del det avsåg rätt för televerket att nedlägga och nyttja ledningar för kabel-TV.

Även televerket anförde besvär. Verket yrkade bifall till yrkandet om förtida företräde.

Parterna bestred varandras yrkanden.

TR:n (lagmannen Böhme, fastighetsrådet Eriksson, hovrättsassessorn Eva Olsson samt nämndemännen Nilsson och Gabrielsson) anförde i utslag d 10 nov 1987:

Skäl. Genom ledningsrättslagen (1973:1144) har tillskapats en sakrättsligt skyddad rätt för en ledningsägare att dra fram och bibehålla olika slags ledningar över en eller flera fastigheter. Det stadgas sålunda i 1 § nämnda lag att den som för ledning vill utnyttja utrymme inom fastighet kan få rätt till detta efter förrättning. Denna rätt kallas ledningsrätt. 2 § 1 st samma lag innehåller en uppräkning av de olika ledningstyper för vilka lagen gäller. I detta mål är av intresse den typ av ledningar som anges i styckets första punkt, nämligen allmän teleledning samt annan allmän svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål. Här bör även redovisas den definition som ges i 1 § teleförordningen (1985:765) av begreppet allmänna telenätet såsom varande det telenät som televerket förvaltar för statens räkning.

Kommunen har som grund för besvärstalan anfört att ledningar för kabel- TV inte faller under begreppet allmän teleledning. Grunden för televerkets bestridande av besvärstalan är den att dessa ledningar är allmänna teleledningar.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak:

Kommunen: Upplåtelse enligt ledningsrättslagen skall ske, när ändamålet är av ett visst allmänt intresse. Något sådant allmänt intresse föreligger inte vad gäller kabel-TV. Ledningar för kabel-TV återfinns inte i den uppräkning av ledningar som enligt motiven till ledningsrättslagen (prop 1973:1157 s 27) avses med begreppet allmän teleledning. Televerket började att intressera sig för kabel-TV först år 1975. Ledningsrättslagen är till sin natur expropriativ, vilket hindrar en extensiv tolkning av lagrummet. Man bör därför hålla sig till vad som avsågs vid lagens tillkomst. Teleförordningens definitioner kan inte användas vid en tolkning av begreppet allmän teleledning, vilket bl a framgår av teleförordningens lydelse och uttalanden i budgetpropositionerna 1984/85 och 1986/87. Det motsatta förhållandet skulle nämligen innebära att regeringen genom en förordning kan ge televerket rätt att bestämma vad som skall avses med allmän teleledning i en av riksdagen beslutad lag. Det är dessutom inte tänkt att kabel-TV skall tillhöra det allmänna telenätet. Genom kabellagens tillkomst råder i princip etableringsfrihet på kabel-TV-området. Utbyggnaden av kabel- TV-nätet är således en rent kommersiell fråga.

Televerket: Det råder en viss förvirring med avseende på begreppet telenät. Definitionen på det allmänna telenätet återfinns i teleförordningen. Det fysiska nätet är en del av det allmänna telenätet. Detta övergripande begrepp uppdelas i logiska tjänster (logiska nät). Kabel-TV-tjänster är ett sådant logiskt nät. Telefon, telegraf, telex och data är andra sådana. Indelningen i logiska nät är funktionell. De logiska näten är helt eller delvis integrerade på så sätt att signaler från de olika näten överförs genom samma ledningar. Kabel-TV är ännu inte fullständigt integrerad även om vanliga tvåtrådsledningar i princip kan användas för överföring av kabel-TV, dock med mindre gott resultat. En viss integrering existerar i de stora städerna och utvecklingen går mot en allt större integrering även om några tidsplaner inte kan anges. De ledningar som ingår i allmänna telenätet omfattas av begreppet allmän teleledning. Det är fel att som kommunen har gjort tolka ledningsrättslagen med utgångspunkt från att den är tillämplig på endast icke kommersiella intressen. Televerket är ett affärsdrivande verk, vars verksamhet i stort utgörs just av affärsverksamhet. - Det föreligger särskilda skäl att medge televerket rätt till förtida tillträde.

- - -

TR:n gör denna bedömning.

Vid tillkomsten av ledningsrättslagen hade frågan om kabel-TV ännu inte börjat diskuteras. Ledningsrättslagen och dess förarbeten innehåller följaktligen ingenting därom. TR:ns uppgift blir därför att pröva om ledningar för kabel-TV, vilka såsom i detta fall ej är integrerade i telenätet i övrigt, ändock kan falla under begreppet allmän teleledning.

Enligt ett uttalande av departementschefen i förarbetena till ledningsrättslagen bör ledningsrätt i allmänhet kunna medges endast under förutsättning att ledningen tillgodoser ett visst allmänintresse. Av förarbetena kan vidare utläsas att det uppställda kravet på allmänintresse bör sättas högre eller lägre allt efter beskaffenheten av den nyttighet eller verksamhet som ledningen är avsedd att tillgodose. Mot bl a denna bakgrund drar TR:n den slutsatsen att det inte är tillräckligt för att ledningsrätt skall kunna upplåtas i detta fall att det rör sig om en ledning, som televerket förvaltar för statens räkning, utan att det även fordras att kabel-TV-verksamheten som sådan tillgodoser ett allmänintresse och att kravet därpå med hänsyn till denna verksamhets innehåll måste vara någorlunda uttalat. Enligt TR:ns mening uppfyller kabel-TV-verksamheten i dag inte ett så formulerat krav på allmänintresse. TR:n finner därför att de i målet aktuella ledningarna inte faller under begreppet allmän teleledning i ledningsrättslagens mening. De kan följaktligen inte heller bli föremål för ledningsrätt.

På grund av det anförda bör fastighetsbildningsmyndighetens beslut upphävas i den del det har överklagats av kommunen. I övrigt bör beslutet, såvitt nu är i fråga, stå fast.

Slut. 1. Med bifall till kommunens besvärstalan upphäver TR:n fastighetsbildningsmyndighetens ledningsbeslut till den del detta avser kablar för kabel-TV.

2. Televerkets besvärstalan lämnas utan bifall.

Televerket anförde besvär i Göta HovR och yrkade bifall till sin vid fastighetsbildningsmyndigheten gjorda ansökan om ledningsrätt såvitt avsåg kabel-TV-ledningar.

Kommunen bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Lundqvist och Olsson, fastighetsrådet Carlander samt adj led, rådmannen Ågren, referent) anförde i utslag d 15 juni 1988:

Skäl. Som TR:n har konstaterat innehåller ledningsrättslagen och dess förarbeten ingenting om kabel-TV. Frågan om ledningar för kabel-TV faller inom tillämpningsområdet för ledningsrättslagen kan därför inte avgöras utan en närmare analys av lagen och de syften som fanns för att stifta en särskild lag om ledningsrätt.

Ledningsrättslagen trädde i kraft d 1 juli 1974. Dessförinnan hade rätten att ta annans mark i anspråk för att dra fram och bibehålla ledningar i stor utsträckning grundats på avtal med fastighetsägaren om nyttjanderätt eller servitut. För att förstärka det sakrättsliga skyddet var det vanligt att avtalen skrevs in i fastighetsboken enligt reglerna i 23 kap JB. Även en inskriven rättighet kunde emellertid vid exekutiv auktion få vika för rättighet med bättre rätt i fastigheten. Ett av huvudsyftena med ledningsrättslagen var att tillskapa ett rättsinstitut som garanterade ett säkrättsligt skydd för rättighetens bestånd.

Om överenskommelse om upplåtelse av utrymme för ledning inte kunde träffas med fastighetsägaren fanns möjligheter enligt flera olika lagar att tvångsvis erhålla sådan rätt. Bl a fanns det bestämmelser härom i expropriationslagen, vattenlagen och byggnadslagen. Om ett förfarande enligt vattenlagen eller byggnadslagen inte var möjligt återstod för ledningsägaren att ansöka om expropriation. Expropriationsförfarandet ansågs emellertid ofta alltför dyrbart och tidsödande i förhållande till expropriationsobjektet. Ett annat syfte med ledningsrättslagen var därför att få ett tvångsförfarande som var billigare och smidigare än expropriationsförfarandet.

Ledningsrättslagen utesluter inte en tillämpning av expropriationslagen. Det är därför fortfarande möjligt att få expropriationstillstånd för framdragande av ledningar.

När det gäller att avgöra ledningsrättslagens tillämpningsområde är expropriationslagen och dess uppbyggnad av särskilt intresse. I förarbetena till ledningsrättslagen (prop 1973:157 s 90) uttalas nämligen att de allmänna expropriationsrättsliga bestämmelserna om rätt att dra fram och behålla ledningar var väl ägnade att tjäna som förebild vid avgränsningen av ledningsrättslagens tillämpningsområde. Systematiken i expropriationslagen borde dock av olika skäl inte helt följas.

I förarbetena (prop 1972:109 s 60 och 192) till den nya expropriationslagen diskuterades hur detaljerade bestämmelserna i lagen borde vara. Å ena sidan fanns det skäl som talade för en allmän generalklausul av innebörd att inlösen fick ske så snart ändamålet tjänade "allmänt gagn" eller dylikt. Den andra ytterligheten var en detaljerad uppräkningsmetod enligt den äldre expropriationslagstiftningen. Resultatet blev en kompromiss där man sammanförde de olika expropriationsområdena i skilda huvudgrupper utan att alltför detaljerat ange ändamålen. Därigenom antogs att den nya lagen skulle kunna täcka såväl de behov som fanns vid lagens tillkomst som de nya behov som kunde antas uppkomma under avsevärd tid. Genom den utformning som lagen fått skall i varje enskilt fall avgöras om den tänkta anläggningen tillgodoser ett i lagen närmare angivet behov.

I ledningsrättslagen har en annan teknik använts när det gäller att ange lagens tillämpningsområde. Lagstiftaren har med utgångspunkt från ledningens beskaffenhet. och ändamål bedömt att vissa ledningar har ett allmänintresse och. i lagen räknat upp de ledningar som kan komma i fråga för ledningsrätt. Till skillnad från vad som gäller vid expropriation finns det därför inte något utrymme för att i ett enskilt fall tillämpa ledningsrättslagen på en ledning som tjänar ett annat ändamål än dem som diskuterades vid lagens tillkomst.

I 2 § 1 st 1 ledningsrättslagen stadgas att lagen gäller för allmän teleledning samt annan svagströmsledning för signalering, fjärrmanövrering, dataöverföring eller liknande ändamål. I den utredning (SOU 1972:57 s 55) som låg till grund för propositionen om ledningsrättslag uttalades att allmän teleledning är televerkets jordkablar och luftledningar för telefon, telegraf, radio och telex. Uttalandet synes i sin helhet ha accepterats av föredragande departementschefen (prop 1973:157 s 91 f). När det gäller uttrycket annan allmän svagströmsledning framgår att det tar sikte på vissa anläggningar som tillhör statens järnvägar.

De kablar varom nu är fråga har, enligt vad televerket uppgett, ur teknisk synpunkt sådan kapacitet att de kan överföra signaler för alla sorters tjänster som televerket tillhandahåller och de kan därför i framtiden komma att användas även för överföring av andra signaler än sådana som avser kabel-TV-tjänsten. Vid prövning av om upplåtelse får ske enligt ledningsrättslagen kan dock beaktas endast det ändamål som föranleder att ledningarna nu måste framdragas.

Ledning för kabel-TV tjänar inte något av de ändamål som låg till grund för den bestämmelse som reglerar ledningsrättslagens tillämpningsområde. Lagen är därför inte tillämplig på sådana ledningar. Televerkets besvär skall följaktligen lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer TR:ns utslag.

Televerket (ombud advokaten I.W.) anförde besvär och yrkade helt bifall till sin ansökan om ledningsrätt.

Kommunen (ombud kommunjuristen V.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande att HD måtte fastställa HovR:ns utslag.

HD (JustR:n Höglund, Jermsten, Magnusson, Munck, referent, och Lambe) beslöt följande utslag:

Skäl. Enligt 2 § 1 st 1 ledningsrättslagen (1973:1144) gäller ledningsrättslagen bl a för allmän teleledning. Fråga är i målet huruvida detta begrepp skall anses omfatta televerkets ledningar för kabel-TV.

I den proposition varigenom förslaget till ledningsrättslag år 1973 förelades riksdagen (prop 1973:157) uttalades att ledningsrätt borde kunna upplåtas för alla slags allmänna teleledningar och alltså i princip även för abonnentledningar, dvs ledningar mellan telefonstation och telefonapparat eller telefonväxel (a prop s 91 f). I övrigt gjordes inte något uttalande till belysning av innebörden av uttrycket allmän teleledning. Som HovR:n har framhållit angavs emellertid i det betänkande av ledningsrättsutredningen som låg till grund för propositionen att uttrycket åsyftade televerketsjordkablar och luftledningar för telefon, telegraf, radio och telex (SOU 1972:57 s 55).

Det berörda uttalandet av ledningsrättsutredningen får ses mot bakgrund av det dåvarande användningsområdet för televerkets ledningar. Vid tiden för ledningsrättslagens tillkomst uppdelades televerkets verksamhet i rörelsegrenarna telefon, telegraf, telex, datakommunikation, rundradio och övrig radio; dess uppgifter på televisionsområdet inbegreps i rörelsegrenen rundradio (jfr prop 1967:103 och prop 1973:171 s 4). Det står emellertid klart att statsmakterna vid denna tid förutsåg en betydelsefull utveckling av teletjänsterna. Till grund för det riksdagsbeslut som år 1973 fattades om televerkets organisation låg sålunda en inom televerket år 1970 påbörjad utredning som företagits bl a med hänsyn till att nya rörelsegrenar - däribland kabel-TV - kommit att ställa stora krav på verket (prop 1973:171 s 16). Numera har också, enligt vad som närmare belyses av utredningen i målet, förutom kabel-TV åtskilliga ytterligare teletjänster tillkommit såsom telefax, telesättning och telefoto.

I betraktande av den terminologi som vid tiden för ledningsrättslagens tillkomst förelåg i bl a radiolagen (1966:755) och radioansvarighetslagen (1966:756) och som även kan sägas vara återspeglad i den nyss angivna indelningen av televerkets verksamhet i rörelsegrenar talar starka skäl för att begreppet "radio" i det förut återgivna uttalandet av ledningsrättsutredningen avsetts syfta inte bara på ljudradio utan också på television. I allt fall kan uttalandet inte rimligen tas till intäkt för en lagtolkning, enligt vilken räckvidden av begreppet allmän teleledning i ledningsrättslagen skulle vara begränsad till sådana ledningar under televerkets förvaltning som är avsedda enbart för de ändamål vilka angetts i betänkandet. En sådan tolkning skulle för övrigt också vara svår att upprätthålla i praktiken med hänsyn till att samma teleledningar, enligt vad som framgår av utredningen, i stor utsträckning kan användas för olika typer av tjänster. Det får i stället antas att uttrycket allmän teleledning i ledningsrättslagen i princip omfattar alla teleledningar som televerket förvaltar för statens räkning; jfr den definition av begreppet "allmänna telenätet" som numera ges i 1 § teleförordningen (1985:765).

Även med denna utgångspunkt skulle det kunna hävdas att enligt grunderna för ledningsrättslagen ledningsrätt inte borde få upplåtas för en teleledning under televerkets förvaltning, om den skulle vara avsedd för något ändamål som ter sig helt främmande för de intressen som ledningsrättslagen avser att tillgodose. Kabel-TV kan emellertid - oberoende av om möjligheten att få ledningsrätt skulle ge televerket fördelar i konkurrenshänseende - inte anses som något sådant främmande ändamål.

Vid denna bedömning skall fastighetsbildningsmyndighetens beslut fastställas.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns utslag fastställer HD fastighetsbildningsmyndighetens beslut, såvitt nu är i fråga.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1989-11-08
Målnummer
Ö1063-88
Lagrum
2 § första st. 1 ledningsrättslagen (1973:1144)
Litteratur
Sökord
Ledningsrätt
Kabel-TV
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2004 s. 336: En basstation för mobiltelefoni som saknar förbindelse med ett fysiskt ledningsnät har med hänvisning till bl.a. artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen ansetts inte vara en...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation