lagen.nu

NJA 1988 s. 665

Åklagare yrkade ansvar å två polismän för vårdslös myndighetsutövning, bestående däri att de provocerat andra personer att begå narkotikabrott. HovR:n dömde polismännen för anstiftan av och medhjälp till narkotikabrott. Med hänsyn till det sätt på vilket åklagaren bestämt sin talan har HovR:n inte ägt att till prövning uppta frågan, om polismännen gjort sig skyldiga till medverkan till narkotikabrott. 30 kap 3 § RB. - Då HovR:n funnit åtalen för vårdslös myndighetsutövning inte kunna bifallas och talan mot HovR:ns dom fullföljts enbart av polismännen, har frågan om ansvar för sådant brott ansetts inte kunna komma under HD:s bedömande.

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å polisassistenten M.T. och polismannen G.B. enligt 20 kap 1 § BrB för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning enligt följande gärningsbeskrivning: M.T. och G.B. har natten till d 3 juni 1984 i Stockholm under utövning av tjänst som polisassistent respektive polisman i Stockholms polisdistrikt vid samtal med J.J. förklarat sig vara spekulanter på narkotika. Härigenom har J.J. som själv saknade narkotika att leverera, på ett otillbörligt sätt förmåtts att ta kontakt med L.E. vilken i sin tur kontaktat U.H. allt i syfte att anskaffa narkotika till de förmenta köparna. Till följd av denna kontakt har U.H. begivit sig in till staden till de förmenta köparna och erbjudit till försäljning anskaffad narkotika, drygt 12 gram amfetamin. L.E:s åtgärder och kontakttagande för att skaffa narkotika till de uppgivna köparna har underlättats genom att M.T. lämnat 100 kr till taxipengar. Åtal har väckts mot U.H. för narkotikabrott, avseende försök till olovlig överlåtelse av amfetaminet, och mot J.J. och L.E. för medhjälp till nämnda brott. - Genom att på angivet sätt provocera fram brott har M.T. och G.B. uppsåtligen alternativt av grov oaktsamhet under myndighetsutövning åsidosatt sina enligt lag och författning gällande åligganden, vilket medfört ej ringa förfång för J.J. L.E. och U.H.

Ansvar yrkades å G.B. även för vållande till kroppsskada.

Åtal väcktes mot U.H. för narkotikabrott, försök till narkotikabrott och våldsamt motstånd samt mot J.J. och L.E. för medhjälp till försök till narkotikabrott. Å dem yrkades ansvar även för andra brott.

M.T. bestred brott och anförde såsom grunder härför, att hon ej handlat i myndighetsutövning utan vid myndighetsutövning, att hon ej brutit mot lag eller författning, att hon saknat uppsåt, att hon tagit kontakt med förman vilken övertagit ansvaret, att U.H:s försök till narkotikaförsäljning varit otjänligt varigenom han ej förmåtts begå brott samt att hennes handlande enbart utgjort ett bejakande och en uppföljning av en förfrågan om hon ville köpa narkotika och således ej innefattat någon provokation från hennes sida.

M.T. anförde: Hon är polisassistent i Stockholms polisdistrikt. Hon genomgick grundkurs 1979 och assistentkurs 1985. Hon är äldre i tjänsten än G.B. Tillsammans med denne hade hon den ifrågavarande kvällen besökt restaurangen Viktoria. Vid tvåtiden på natten var de på väg från restaurangen genom Kungsträdgården. De medförde cyklar och ledde dessa. På en parkbänk satt J.J. M.T. kände igen honom som en av de narkomaner som brukar vistas i City. Det är även möjligt att hon deltagit i någon kontroll av J.J. J.J. vinkade till sig M.T. och G.B. och frågade dem om de ville köpa någonting. Det framgick att han avsåg narkotika. M.T. trodde att J.J. igenkänt dem som poliser och att hans yttrande var avsett som ett skämt. Hon svarade jakande och under det samtal som utspann sig framgick att J.J. avsåg amfetamin och att han själv inte hade någon narkotika på sig. I samband härmed yttrade M.T. att hon och G.B. ville köpa för 5 000 kr till ett sällskap på Östermalm. J.J. gick till en telefonkiosk och ringde. Då ingen svarade på telefon ville J.J. att de skulle följa med honom till nattkaféet Röda rummet vid Norra Bantorget där han trodde sig kunna skaffa narkotika. M.T. kunde inte rådgöra med G.B. De var dock överens om att fortsätta vad de uppfattade som ett spaningsarbete. De begav sig till Röda rummet och J.J. gick in. M.T. och G.B. stannade utanför för att ej bli "brända" dvs igenkända som poliser på kaféet. De talade om att ta kontakt med sambandscentralen. Några kontakter togs emellertid ej förrän J.J. kom tillbaka efter fem- tio minuter. Han var nu i sällskap med L.E. Denne verkade införstådd med affären och förklarade att han kunde åka till det s k taxifiket på Essingen och där fixa narkotika. L.E. hade emellertid inga pengar. Den här gången lät det som det rörde sig om en försäljare. M.T. gav L.E. 100 kr till taxi. Varken hon själv eller G.B. sökte i övrigt övertala L.E. genom att tala om att de var "nojjiga" eller liknande som påståtts. G.B. gick och ringde sambandscentralen och begärde att en bil från polisens gatulangningsgrupp skulle skickas till platsen. M.T. kom överens med L.E. om att invänta denne på den närbelägna skolgården. L.E. åkte och G.B. återkom. De begav sig till skolgården och hon fick klart för sig att G.B. fått kontakt med sambandscentralen. De väntade en halvtimme. Det hade ej varit tal om någon ersättning till J.J. eller L.E. men det var underförstått att dessa räknade med någon förtjänst för egen del. G.B. ringde ytterligare en gång till sambandscentralen för att efterhöra om gatulangningsgruppen hade något på gång. Då L.E. återkom färdades han i bil som fördes av U.H. Dessa ville att endera av M.T. och G.B. skulle följa med i bilen. Poliserna förklarade emellertid att båda ville medfölja. De betraktade situationen som riskabel. Efter en stunds diskussion steg bägge in i bilen. M.T. satt fram bredvid U.H. och G.B. i baksätet bredvid L.E. J.J. blev kvar på platsen. Det framgick att U.H. hade narkotika att sälja men de måste åka ett stycke för att hämta denna. De åkte mot Drottninggatan. M.T. igenkände en civil polisman vid Sveavägen och utgick från att de nu stod under uppsikt från gatulangningsgruppens sida. Vid Luntmakargatan stannade U.H. bilen. Han tog fram en liten frimärkspåse med pulver som han förvarade bakom solskyddet på bilen och förevisade som ett prov. U.H. förklarade att de kunde gå ner i vad M.T. uppfattade som ett garage och där hämta den narkotika de skulle köpa. Poliserna ville inte ens tillsammans göra detta utan övertalade U.H. att själv gå ner. L.E. försvann under tiden från platsen. U.H. gick in genom en dörr och kom efter en stund ut igen. Han visade upp en påse med vitt pulver. Han satte sig vid ratten och åkte ett kort stycke. Då han åter stannade tog G.B. fram sin polislegitimation. U.H. svor och sprattlade. G.B. och M.T. försökte övermanna honom. Efter bara någon minut kom ett polisfordon från Östermalms vaktdistrikt till platsen. De polismän som medföljde hade handfängsel och U.H. belades med ett sådant. M.T. och G.B. hade vid tillfället haft ledigt två dagar och skulle vara lediga ytterligare en dag. Under händelseförloppet funderade hon endast flyktigt på det tillåtliga i hennes och G.B:s agerande. Hon var medveten om att de ej fick provocera till brott. Dock ansåg hon ej att något sådant skett då ju J.J. tagit initiativet och även skött kontakten med L.E. Hon ansåg att hon och G.B. trädde i tjänst och fullföljde ett spaningsarbete. Hon diskuterade aldrig dessa frågor med G.B. Hon reflekterade ej heller över att hon var äldst i tjänsten utan tyckte att de handlade i samråd.

G.B. bestred beträffande åtalet för myndighetsmissbruk eller vårdslös myndighetsutövning brott på samma grunder som M.T. Det åberopades även att G.B. varit yngre i tjänsten varför M.T. burit hela ansvaret.

G.B. anförde: M.T:s berättelse är riktig. Även G.B. kände igen J.J. sedan tidigare. Det är riktigt att J.J. vinkade dem till sig och började samtalet om att sälja narkotika. G.B. fick klart för sig att J.J. menade allvar. I och med detta gällde det att gripa J.J. och beslagta narkotikan. Det innebar att M.T. och G.B. trädde i tjänst. G.B. tänkte inte på vem som var den äldre i tjänsten. Han och M.T. var helt överens. Vid kontakten med L.E. fick G.B. klart för sig att denne ej hade narkotika. Det var tal om pengar men G.B. såg aldrig att L.E. fick 100 kr av M.T. Själv ringde han till sambandscentralen. Hans avsikt var att skaffa förstärkning till ett eventuellt gripande och fordon för transport av gripna. Han ringde ytterligare en gång till ledningscentralen för att få bekräftat att hjälp var på väg. Han meddelade då också att narkotikapartiet skulle komma från Essingen till Norra Latins skolgård. När U.H. kom i bilen fick G.B. intrycket att denne hade narkotikan på sig eller undanstoppad någonstans. De följde med i bilen och U.H. kom med narkotikan på det sätt M.T. berättat. G.B. höll i U.H:s vänstra arm och M.T. i hans högra. De fick ut honom så att han låg på asfalten. U.H. gjorde kraftigt motstånd. Efter någon minut kom en polisbil och kolleger ingrep. TR:n meddelade dom d 19 dec 1985 (avfattad såvitt gällde åtalet för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning, enligt den mening som uttalades av nämndemannen Beckman med vilken nämndemannen Arleholt förenade sig).

I domskälen anfördes, efter en redogörelse för vad M.T, G.B. J.J. L.E. och U.H. uppgivit, såvitt här är av intresse följande. TR:n gör följande bedömning: Den 3 juni 1984 befann sig polismännen M.T. och G.B. icke i tjänst, när langaren erbjöd sina varor. Det oaktat och i full överensstämmelse med polisintruktion "att ej underlåta att tillgripa alla tillgängliga medel för att förhindra brott", så genomfördes ett riskfyllt spaningsarbete med gott resultat. Det var då i lagen icke reglerat, hur polismän skall handla i en dylik situation. Lagtext 23 kap RB kom först i oktober 1984 och den reglerar ej heller till fullo polismans handlande i liknande situation, enligt vittnesmål av rikskriminalchefen T.L. De båda polismännen förankrade ävenså sin aktion genom telefonkontakt med ledningscentralen, som har polisbefäl med högre kompetens och tjänstegrad och vilket polisbefäl givetvis skulle ha reagerat om otillbörlig provokation skulle ha förekommit i detta fall. Byråchefen E.E. vid rikspolisstyrelsen bekräftade även i sitt vittnesmål att denna "förankring" var tillfyllest för polismännen. Jag hänvisar även till vittnesförhör med chefen för rikskriminalen T.L. som bl a bekräftar: "Det är en naturlig följd i spaningsarbetet att låna ut en 100-lapp till en taxiresa om säljaren inte har pengar och att polisen måste fullfölja spaningen, även om spaningen sker i flera langarled."

Länspolischefen H.H. vittnade om att ett okonventionellt spaningsarbete innefattar även begreppet provokation, och att detta utgör ett naturligt led i spaningsarbetet. Ett flertal signifikativa rättsfall har även angivits av försvarsadvokaten I.W. och återfinnes i den promemoria som inlämnats till rätten av advokaten.

Sammanfattningsvis skulle de enskilda polismännen sålunda blixtsnabbt fatta beslut i den aktuella situationen. Ett beslut som skulle vara juridiskt oantastbart, trots att de saknar nämnvärd juridisk kompetens. Dock handlade de i god tro och efter bästa förstånd. Då det dessutom är styrkt genom olika vittnesmål och bevisning i enlighet med vad som ovan anförts, att otillbörlig provokation ej har förekommit, är det min uppfattning att de åtalade skall frikännas i åtalet om vårdlös myndighetsutövning (dvs otillbörlig provokation) och att de tillerkänns en eloge för förtjänstfullt arbete på fritid.

I fråga om åtalen mot U.H. J.J. och L.E. anfördes i domskälen bl a följande: U.H:s förvärv och innehav är erkänt och styrks av omständigheterna. Att han haft syfte att överlåta narkotikan framstår som uppenbart med hänsyn till omständigheterna. Vidkommande frågan om U.H. skall dömas för försök till överlåtelse och om J.J. och L.E. skall dömas för medhjälp härtill beaktar TR:n följande: Försäljningsförsöket har gjorts till polismän, vilka saknat uppsåt att för egen del förvärva narkotikan. Det har från U.H:s och L.E:s sida gjorts gällande att någon fara för brottets fullbordan därigenom ej skulle föreligga. Ett sådant misstag från en narkotikaförsäljares sida rörande tilltänkta köpares avsikter kan dock enligt TR:ns mening ej medföra att försöket skulle anses som otjänligt. Här jämte beaktar TR:n följande: De i målet hörda sakkunniga vittnena har angående polisens "köp" av större narkotikapartier samstämmigt uttalat att avsikten härmed skall vara att beslagta narkotikan. Ett sådant agerande från polisens sida har alltså till syfte att avslöja innehav av narkotika, varvid åtal borde underlåtas för eventuella överlåtelseförsök till polisen. Emellertid finner TR:n att någon grund för frikännande av den som faktiskt sökt sälja narkotika eller medverkat därtill ej föreligger, även om gärningsmännen blivit vilseförda av polis. Åtalet är därför styrkt.

TR:n fann att åtalet mot G.B. för vållande till kroppsskada skulle ogillas.

Domslut. Åtalen mot M.T. och G.B. ogillades.

U.H. fälldes till ansvar för bl a narkotikabrott och försök till narkotikabrott och L.E. och J.J. för medhjälp till försök till narkotikabrott, m m.

TR:ns ordf, rådmannen Bondeson och nämndemannen Nilsson var skiljaktiga. De ansåg på anförda skäl att M.T. och G.B. skulle dömas för vårdslös myndighetsutövning till 20 dagsböter.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade, att M.T. och G.B. skulle fällas till ansvar för vårdslös myndighetsutövning.

M.T. och G.B. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune, hovrättsrådet Beling, referent, adj led Haag samt nämndemännen Bergström och Lundqvist) anförde i dom d 21 nov 1986:

Domskäl. Utredningen här är i väsentligen samma skick som vid TR:n. Även här har parterna uppehållit sig vid vem som i Kungsträdgården tog initiativet till den verksamhet för att skaffa eller anvisa narkotika som J.J. inledde. HovR:n lämnar emellertid tillsvidare - liksom åklagaren i sin gärningsbeskrivning - denna fråga öppen.

Polismännens ansvar enligt det lagrum åklagaren åberopat står och faller med den betydelse som ges begreppet myndighetsutövning. Redan ordet tyder på att det ej avser myndighets verksamhet i allmänhet utan dess utövning av offentliga maktbefogenheter. Detta är också vad som sägs i motiven (prop 1975:78 s 142), nämligen att det rör sig om beslut eller åtgärder vilka ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter som kommer till stånd och får rättsverkningar emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler.

Den påtalade spaningsverksamhet som föregick gripandet av U.H. innefattade inte några beslut av polismännen utan bestod i en rad faktiska åtgärder. Ingen av åtgärderna innefattade någon form av offentlig maktutövning och de utgjorde därför ej myndighetsutövning. Eftersom någon dylik således alls inte förekom, kan åtalet för vårdslös myndighetsutövning inte vinna bifall.

Till straffrättslig bedömning återstår då spörsmål huruvida polismännens handlande, sådant det beskrivits av åklagaren, dock innefattade straffbar medverkan till brott. HovR:n går vid denna prövning ut ifrån de båda polismännens egen version av hur de kom i kontakt med J.J. och hur det sedan gick till då de följde denne och hur han, delvis med deras hjälp, lyckades genom mellanled skaffa fram narkotika; vad J.J. L.E. och U.H. här påstått i dessa avseenden ger visserligen delvis en annan version, men polismännens är likväl inte vederlagd.

Härvid är till en början att beakta att U.H. i målet fällts till ansvar för, utom försök till narkotikabrott bestående i försök till överlåtelse av narkotika, även narkotikabrott bestående i förvärv i överlåtelsesyfte och innehav av narkotika vilka utgör självständiga brott enligt 1 § punkt 3 och 6 narkotikastrafflagen (1968:64). J.J. och L.E. har fällts till ansvar endast för medhjälp till förstnämnda brott.

Försöket till överlåtelse av narkotika och den medhjälp därtill som TR:n funnit straffbar skulle sannolikt inte ha begåtts om inte polismännen provocerat de inblandade därtill. Redan härigenom får de objektiva rekvisiten för straffbar medverkan från polismännens sida anses uppfyllda. Emellertid föreligger en brist på den subjektiva sidan såtillvida som själva överlåtelsen - och följaktligen också försöket därtill - inte täcks av polismännens uppsåt. De avsåg att ta erbjuden narkotika i beslag; den skulle alltså inte gå i omsättning utan i stället tas bort ur marknaden. Polismännen kan därför inte fällas till ansvar för medverkan till överlåtelseförsöket.

Även U.H:s förvärv i överlåtelsesyfte och innehav av narkotika skulle sannolikt inte ha begåtts utan polismännens provokation. Härtill kommer att dessa brott i subjektivt avseende kommer i en annan dager i vad avser polismännens medverkan. Polismännen avsåg ju att förmå de inblandade att ta fram narkotika så att den blev tillgänglig för beslag. Deras uppsåt täcker således U.H:s förvärv i överlåtelsesyfte och innehav av narkotika. Detta medför i sin tur att deras handlande innefattade straffbar medverkan till dessa brott. Det reflekteras till tidigare led så att även deras medverkan i J.J:s och L.E:s aktiviteter för att skaffa fram narkotika framstår som straffbar, vilket emellertid allt får ses som en medverkan till sista ledet i händelsekedjan som är U.H:s narkotikabrott.

M.T. har i HovR:n förklarat sig ensam ta på sig ansvaret rör vad som inträffat om det skulle bedömas som brottsligt. För HovR:n framstår emellertid de båda polismännens handlande alltigenom som ett handlande i samråd och under fullt samförstånd. De åtgärder de vidtog var improviserade och avpassade efter situationens krav. Båda polismännen skall således dömas för anstiftan av och medhjälp till narkotikabrott.

De båda polismännen genomförde sin brottsspaning under ett rättsligt instruktionsläge som knappast var väl ägnat för omedelbar tillämpning av enskilda polismän i dylik praktisk verksamhet. Det brast dessutom enligt vad utredningen ger vid handen i deras utbildning såtillvida som de inte hade bibragts kunskap om gränserna för tillämpning av provokativa spaningsmetoder. De får visserligen, som andra, själva stå sitt ansvar för överträdelse av strafflag. Men HovR:n kan ej undgå att vid straffmätningen lägga vikt vid att en del av den bördan egentligen bort läggas på andra, nämligen på dem vilka kunde ha etablerat ett klarare instruktionsläge.

HovR:n prövar utifrån dessa överväganden skäligt att bestämma påföljden till ett för polismännen lika utmätt, förhållandevis lågt bötesstraff.

Domslut. HovR:n dömde envar av M.T. och G.B. jämlikt 1 och 5 §§ narkotikastrafflagen (1968:64) och 23 kap 4 § BrB för anstiftan av och medhjälp till narkotikabrott till 20 dagsböter.

Lagmannen Rune tillade: Det ligger i sakens natur, och framgår dessutom av den polisintruktion som gällde ännu i juni 1984, att polisen skall förebygga och uppdaga brott. Därav måste - i brist på uttrycklig laga föreskrift av motsatt innebörd - följa att också brottsspaning skall bedrivas med iakttagande av denna för polisens verksamhet grundläggande instruktion. Jag har alltså i min prövning av åtalet för vårdslös myndighetsutövning gått ut ifrån att ändamålen inte så får helga medlen, ens vid spaningverksamhet, att polisen provocerar till brott som eljest alls inte, eller sannolikt inte, skulle bli begångna. Och provocera till brott kan man göra genom att själv ta initiativet eller genom att uppmuntra annans. Jag har också gått ut ifrån att - som förarbetena till 20 kap 1 § BrB (se prop 1975:78 s 180 f) bekräftar - myndighet också kan oriktigt utövas genom underlåtenhet att iaktta skyldighet att vara verksam.

Det är visserligen tydligt, att de båda polismännen, sedan de väl trätt i tjänst, hade kunnat med stöd av 23 kap 3 § 4 st RB gripa in mot det som pågick långt tidigare än de gjorde; redan då det visade sig att J.J. drog in andra i verksamheten, och sålunda inte själv förfogade över narkotika att leverera, förelåg enligt min mening tillräckliga skäl därtill. Och mot den bakgrunden framstår deras fortsatta handlande inte bara som provokation till brott utan också som underlåtenhet att vara verksam för att utreda ett redan påbörjat narkotikabrott och för att förebygga fortsatt sådan brottslighet. Såtillvida utövade de alltså sin myndighet, låt vara passivt. Men det är inte detta som åklagaren lagt dem till last utan själva provokationen. Därför och i övrigt på de skäl HovR:n anfört har jag funnit att polismännen inte kan fällas till ansvar för vårdslös myndighetsutövning.

M.T. (offentlig försvarare advokaten I.W.) och G.B. (offentlig försvarare advokaten G.B.) sökte revision och yrkade frikännande. De gjorde bl a gällande att rättegångsfel förekommit i HovR:n.

Riksåklagaren tillstyrkte att HD ogillade åtalen.

Riksåklagaren anförde i revisionsgenmäle: Det i målet väckta åtalet innefattar påstående om att M.T. och G.B. förfarit brottsligt vad avser deras medverkan till det försök till olovlig överlåtelse av amfetamin, som U.H. d 3 juni 1984 med hjälp av J.J. och L.E. låtit komma sig till last. Detta ansvarspåstående har ogillats av HovR:n. Riksåklagaren har inte fullföljt talan mot domen.

I sin dom har emellertid HovR:n fällt M.T. och G.B. till ansvar för anstiftan av och medhjälp till U.H:s tidigare förvärv i överlåtelsesyfte och innehav av nämnda narkotikaparti. Något sådant har emellertid inte påståtts från åklagarens sida och kan ej heller intolkas i gärningsbeskrivningen. Fastmer har åklagaren i åtalet mot U.H. uttryckligen påstått att U.H:s förvärv och därefter skedda innehav ägt rum redan i månadsskiftet maj-juni 1984 eller alltså flera dagar före den nu ifrågavarande händelsen.

På grund av det anförda anser jag att HovR:ns fällande dom står i strid med bestämmelsen i 30 kap 3 § RB. Med hänsyn härtill och då i materiellt hänseende förutsättningar saknas för justering av åtalet i enlighet med HovR:ns dom, bör domen undanröjas på grund av grovt rättegångsfel.

M.T. åberopade ett utlåtande av professorerna P.O.B. och P-E.W. och G.B. ett utlåtande av docenten H-G.A.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boholm, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Riksåklagaren har anfört: Det i målet - - - se ovan - - - av grovt rättegångsfel.

På av riksåklagaren anförda skäl finner HD att HovR:ns dom skall undanröjas på grund av grovt rättegångsfel.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns dom.

HD (JustR:n Palm, Rydin, Gad, referent, Svensson och Danelius) beslöt följande dom:

Domskäl. Enligt 30 kap 3 § RB får dom i brottmål inte avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar förts i behörig ordning. Det ankommer på åklagaren att ange det händelseförlopp som den tilltalade enligt hans mening bör fällas till ansvar för. Härmed avses såväl de yttre faktiska omständigheterna som de subjektiva moment som ingår i gärningen (NJA II 1943 s 392, Ekelöf: Rättegång II 1985 s 125). Prövningen i målet får således inte utsträckas till att avse något annat än vad som innefattas i åklagarens gärningsbeskrivning. Utöver de gärningsmoment som åklagaren uttryckligen angett finns utrymme för att göra en tolkning av gärningsbeskrivningen i belysning av det straffstadgande som åklagaren åberopar i målet. Med hänsyn till den tilltalades berättigade krav på att få veta vad prövningen i målet kommer att avse för att kunna bestämma hur han skall lägga upp sitt försvar måste emellertid en sådan tolkning göras med försiktighet. (Jfr NJA 1987 s 194.)

I TR:n yrkade åklagaren under åberopande av 20 kap 1 § BrB ansvar å M.T. och G.B. för myndighetsmissbruk alternativt vårdslös myndighetsutövning under påstående att de natten till d 3 juni 1984, genom att på visst närmare angivet sätt provocera andra att begå narkotikabrott, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet under myndighetsutövning åsidosatt sina författningsenliga åligganden.

I HovR:n frånföll åklagaren sitt påstående att M.T. och G.B. handlat uppsåtligen och inskränkte således sin talan till att avse endast ansvar för vårdslös myndighetsutövning.

M.T. och G.B. har av HovR:n dömts för anstiftan av och medhjälp till narkotikabrott. Ansvar för sådan brottslighet förutsätter att gärningsmannen handlat uppsåtligen. Med hänsyn till det sätt på vilket åklagaren bestämt sin talan har HovR:n därför - oavsett vad som kan inrymmas i gärningsbeskrivningen i objektivt hänseende - inte ägt pröva frågan om M.T. och G.B. gjort sig skyldiga till anstiftan av eller medhjälp till narkotikabrott. HovR:ns dom skall därför upphävas i den delen.

Genom domen har HovR:n, ehuru med den bedömning HovR:n gjort detta framgår endast av domskälen, lämnat åtalen för vårdslös myndighetsutövning utan bifall. Riksåklagaren har inte fullföljt talan mot domen. Frågan om ansvar för vårdslös myndighetsutövning kan därför inte prövas av HD.

Domslut. HD upphäver HovR:ns dom i vad därigenom M.T. och G.B. dömts för anstiftan av och medhjälp till narkotikabrott. HovR:ns dom står fast såvitt den innebär att åtalen mot dem för vårdslös myndighetsutövning lämnats utan bifall.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1988-12-13
Målnummer
B1112-86
Lagrum
30 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Sökord
Polis
Anstiftan
Narkotikabrott
Medhjälp
Gärningsbeskrivning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation