lagen.nu

NJA 1987 s. 943

Tillämpning av 23 kap 3 § 1 st ÄB vid s k tvångsskifte enligt 8 § 2 st samma kapitel.

A.L. avled d 5 nov 1980. Han efterlämnade som dödsbodelägare dels syskonen B.P., B.L., K.L. och X.X. dels systern I.H., avlidna systern N:s son C-G.C. samt avlidna systern K:s barn K.H. och S-E.F..

A.L. var lagfaren ägare till hälften av fastigheterna Tibble 1:3 och Andra 1:2 i Sorunda, Nynäshamns kommun. Den andra hälften av fastigheterna ägs av B.P.. Hon och A.L. hade förvärvat hälftendelarna i arv efter sin fader år 1969.

Bouppteckning efter A.L. inregistrerades vid Handens TR d 11 febr 1981.

Den 4 nov 1981 förordnade TR:n advokaten B.J. att förrätta arvskifte i boet. Skiftet förrättades d 17 jan 1983 med d 8 dec 1982 som skiftesdag. I skifteshandlingen antecknade B.J. att tvist förelåg angående fördelningen av boets fastighetsandelar samt boets levande och döda inventarier. I betraktande av att B.P. redan ägde hälften av fastigheterna och inventarierna, att hon sedan lång tid bodde på fastigheten och att hon bedrev den förekommande jordbruksdriften fann B.J. att angiven egendom skulle tillskiftas henne. Skiftesvärdet för fastighetsandelarna upptogs till 425 000 kr, för andelen i nötkreaturen till 36 110 kr, för andelen i jordbruksinventarierna till 27 650 kr och för andelen i befintlig spannmål (havre) till 5 423 kr 50 öre. Enligt uppgjord s k vidräkning skulle B.P. till övriga dödsbodelägare kontant utge 422 287 kr, varav 59 456 kr 8 öre till C-G.C., 62 963 kr 8 öre till I.H., 30 226 kr 79 öre till K.H. och 30 006 kr 79 öre till S-E.F..

Enligt köpekontrakt 1983 förvärvade C-G.C. K.H:s, S-E.F:s och I.H:s andelar i dödsboet.

I en till TR:n d 13 april 1983 inkommen ansökan om stämning mot B.P., B.L., K.L. och X.X. yrkade C-G.C. a) i första hand att TR:n återförvisade ärendet till B.J. för nytt arvskifte, varvid C-G.C. skulle tillskiftas tre sjundedelar av boets andel i fastigheter, inventarier och lager - i vart fall angiven del av boets andel i fastigheterna - med motsvarande reducering av kontantbeloppet; b) i andra hand - om yrkandet under a) inte bifölls - att rätten ändrade skiftet på sätt angivits under a); samt c) i tredje hand - om varken a) eller b) kunde bifallas - att rätten ändrade skiftet så att den kontantlikvid, som han skulle erhålla av B.P. höjdes med 6 816 kr till 189 468 kr 74 öre.

Som grund för sin talan angav C-G.C. att skiftesmannen förfarit felaktigt, dels genom att frångå huvudregeln i 23 kap 3 § 1 st ÄB, som föreskriver att varje delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom med undantag för egendom, som inte lämpligen kan delas eller skiljas, och dels genom att besluta att B.P. skulle utge betydande skifteslikvider utan att dessa fanns tillgängliga för omedelbar betalning eller garanti ställts för deras erläggande. Som grund för yrkandet under c) anförde C-G.C. att kreatursvärderingen var för låg liksom värderingen av havre och att befintligt hö och halm inte medräknats alls.

B.P. och medparter bestred bifall till käromålet såvitt gällde yrkandena a) och b) Beträffande yrkandet under c) medgav de att C-G.C. tillkommande skifteslikvid höjdes med 1 114 kr, avseende hö och halm.

Som grund för bestridandet anförde B.P. och medparter att skiftesmannens skäl för att tillskifta B.P. dödsboets andel i fastigheterna och inventarierna var välgrundade och ej stred mot ÄB:s bestämmelser, samt att B.P. hade betydande ekonomiska tillgångar, vilka - eventuellt med visst tillskott genom av Föreningsbanken i Sorunda utfäst lån - väl täckte bestämda skifteslikvider. I fråga om yrkandet under c) bestred svarandena att värderingen av kreatur och havre varit felaktig men medgav att hö och halm till ett värde av 5 200 kr inte medräknats. Av halva beloppet (2 600 kr) var C-G.C. berättigad till 3/7 eller 1 114 kr.

Till utveckling av sin talan anförde C-G.C. bl a följande: Han är jordbrukare till yrket och äger fastigheten Tibble 1:9 m fl, som gränsar till Tibble 1:3 m fl. Under 1940-talet bodde B.P. på Tibble 1:9. Hon gifte sig så småningom och hyrde därefter med sin man ett hus på Tibble 1:9. Hennes föräldrar bodde på Tibble 1:3 tillsammans med A.L. och en bror. Det var främst de två som arbetade på och skötte gården. Under åren var B.P. behjälplig med hushållsgöromål på båda gårdarna. Hennes make var byggnadsarbetare och hade alltså annan anställning. Sedan föräldrarna avlidit och även brodern på gården blev A.L. ensam kvar. B.P. flyttade emellertid så småningom över till Tibble 1:3 och 1969 fick hon och A.L. fastigheten med hälften var i arv efter föräldrarna. A.L. fortsatte att sköta gården som tidigare och B.P. skötte hushållet och därtill hörande trädgårdsgöromål Efter A.L:s frånfälle har B.P. kunnat driva gården endast med hjälp av inlejd arbetskraft samt närstående. - Skiftesmannens beslut att tillskifta B.P. dödsboets hälftendel i fastigheten med inventarier kan inte godtagas. För att frångå huvudregeln i 23 kap 3 § 1 st ÄB måste det föreligga mycket starka skäl, eftersom det inte finns något lagligt hinder mot att äga andel i fastighet. För B.P:s del skulle inte heller ett skifte enligt huvudregeln medföra några förändringar, då hon redan bor på fastigheten och äger hälften därav. Skiftesmannens beslut vilar på lämplighetsöverväganden och då främst på den synpunkten att det är bäst med endast en ägare. Fastigheten har sedan många år tillbaka i olika omgångar ägts av mer än en person och det har aldrig medfört några problem med skötsel eller drift. Härtill kommer att, om lämplighetsöverväganden skall göras, man i så fall även bör beakta jordbrukspolitiska synpunkter såsom möjligheterna att framgent kunna driva jordbruket rationellt och ekonomiskt. Tibble 1:3 består av 46 ha, varav 26 ha åker och 20 ha skog. Byggnadsbeståndet är i mindre gott skick. Lantbruksnämnden har efter besiktning uttalat att Tibble 1:3 inte kan bedömas som en utvecklingsbar enhet. C-G.C:s grannfastighet Tibble 1:9 består av 95 ha, varav 48 ha åker, 10 ha beten och 37 ha skog. Byggnadsbeståndet är i bättre skick än det på Tibble 1:3. Lantbruksnämnden har efter besiktning bedömt fastigheten som utvecklingsbar. Mot bakgrund av dessa förhållanden skulle en lämplighets bedömning vid skiftet närmast leda till att C-G.C. borde tillskiftas dödsboets del i Tibble 1:3 för en framtida sammanslagning. Skiftesmannens lämplighetsskäl kan därför inte anses vara av sådan styrka att AB:s huvudregel vid skifte skall frångås. - Det andra felet som gjorts gäller skifteslikviden För att skifteslikvid skall kunna tillåtas måste det - i vart fall när det som i förevarande fall råder tvist om egendomens fördelning - fordras att "pengarna finns på bordet" eller att betryggande garanti eller säkerhet för likvidens erläggande föreligger. Så är här inte fallet. Boet saknar kontanta medel som täcker de betydande belopp det här gäller och B.P. har själv inte några kontanta tillgångar utöver 20 000 kr, som hon erhöll efter sin avlidne make. Gårdens bokförda vinst för 1982 uppgick endast till 13 542 kr. Den av svarandena åberopade låneutfästelsen från Föreningsbanken i Sorunda saknar värde.

B.P. och medparter anförde till utveckling av sin talan bl a följande: B.P. flyttade med sin make till Tibble 1:3 år 1965 och var därefter sina föräldrar behjälplig med diverse sysslor på gården. A.L. bodde då redan på gården men kunde efter broderns död inte själv klara av att sköta hela gården ensam. B.P. var född på gården så arbetet var naturligt för henne. Framgent skötte B.P. och A.L. fastigheten med hjälp av grannar och bekanta. Efter A.L:s död kunde naturligtvis B.P. inte själv sköta gården. Hennes ålder lade hinder i vägen. Som tidigare fick hon dock hjälp av närstående och därtill lejde hon in arbetskraft. Beträffande själva "pappersarbetet" fick hon hjälp av B.L:s son, som kom ca två gånger per år och hjälpte till med bokföringen. De administrativa ställningstagandena skötte hon i samråd med sina syskon. Själv skötte hon de kontantutbetalningar, som erfordrades. Allt detta pågick förmodligen i ett par år redan innan A.L. avled. Hennes deltagande i arbetet bestod inte enbart i hushållsgöromål utan hon arbetade även med rena jordbrukssysslor - Den fördelning av fastighetsandelarna och därtill hörande inventarier, som skiftesmannen gjort, är helt korrekt. Det kan inte anses stridande mot AB:s huvudregel att B.P., som äger halva fastigheten, bor där och brukar den, också tillskiftas den. I fråga om den lämplighetsavvägning, som käranden anfört som grund för sin talan, skall sägas att lantbruksnämndens ombud i Södertälje i utlåtande uttalat att enligt hans mening kan Tibble 1:3 med dess inventarier bestå och försörja sin brukare med en investering av 150 000 kr för modernisering av ladugårdens inre samt installering av s k gravsilo för ensilage. B.P. kan leva och försörja sig på gårdens utkomst. B.P. har en mycket god ekonomi och, för den händelse pengarna inte skulle räcka för lösenlikvidens utgivande, har hon erhållit ett löfte från Föreningsbanken i Sorunda om erforderligt lån för att klara av den saken.

TR:n (rådmännen Lundström och Bjerlöw) anförde i dom d 2 maj 1985:

Domskäl. På svarandenas begäran har advokaten B.J. hörts som vittne. Han har därvid uppgivit bl a följande: Han hade under sin verksamhet många gånger förrättat arvskifte av jordbruksegendomar. Själv ägde han ett jordbruk av större omfattning än det nu aktuella med 160 kreatur och var väl förtrogen med omständigheterna. - Vid arvskiftessammanträdet ansåg "båda parter" - det var svarandena å ena sidan och C-G.C. samt de andelar han senare köpte å den andra - att 425 000 kr var ett rimligt värde på dödsboets andelar i den fasta egendomen. I fråga om B.P:s möjligheter att lämna skifteslikvid hade han dels från henne fått uppgift om att hon hade stora ekonomiska resurser, och dels från driftbyrån i Nynäshamn hört samma sak. Från Föreningsbanken i Sorunda hade han fått uppgift om att man där skulle hjälpa B.P. med lån för skifteslikviden om det skulle bli nödvändigt. Han var på grund härav fullständigt övertygad om att det inte förelåg några problem beträffande likvidens utgivande. - Värderingen av kreaturen gjordes av Farmek i maj - - -

C-G.C. har som skriftlig bevisning åberopat yttrande från lantbruksnämnden i Stockholms län beträffande fastigheternas omfattning, skick och utvecklingsbarhet,- - -

Svarandena har såsom skriftlig bevisning åberopat dels yttrande från B.H., som är lantbruksnämndens ombud i Södertälje, till gendrivande av vad lantbruksnämnden yttrat angående fastigheterna, och dels en skrift från Föreningsbanken i Sorunda till svarandenas tidigare ombud i målet, vari uttalas att om B.P:s egna tillgångar inte förslår till skifteslikviden "kommer Föreningsbanken Sorunda att på något sätt finansiera detta mot godtagbar säkerhet".

TR:n gör mot bakgrund av vad sålunda och i övrigt förekommit följande överväganden.

Enligt 23 kap 3 § 1 st ÄB äger envar arvsberättigad dödsbodelägare vid arvskifte "njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott".

Något lagligt hinder mot att tillskifta delägare andel i fast egendom finns inte. För att frångå huvud regeln om delägares rätt till lott i sådan egendom måste, när tvist härom föreligger, påtagliga lämplighetsskäl föreligga. Detta torde gälla särskilt när det som i förevarande fall gäller en jordbruksfastighet och inte endast en bostadsfastighet De skäl, som skiftesmannen anfört till stöd för att tillskifta B.P. dödsboets hela fastighetsinnehav jämte inventarier, vilar främst på B.P:s äganderätt till halva fastigheten samt att hon bor och verkar där. Dessa hänsyn måste emellertid vägas mot andra delägares berättigade intresse och rätt till andel i egendomen. C-G.C. driver en intilliggande jordbruksfastighet och han har enligt uppgifter i målet tidvis varit behjälplig med arbeten på dödsbofastigheten. Hans intresse av och rätt till delägande kan inte utan starka skäl bortses ifrån. Det kan visserligen sägas att om fler än en person äger fastigheten så kan eventuellt svårigheter uppstå i framtiden beträffande fastighetens skötsel och drift, eftersom osämja kan uppkomma mellan ägarna. Sådana omständigheter måste emellertid ha varit föremål för överväganden vid lagstiftningen och det finns inte något uttalande om att dylika aspekter skall få avgöra tillämpningen av lagens huvudregel. TR:n kan därför inte finna att skälen för skiftesmannens beslut att tillskifta B.P. hela fastighetsandelen jämte inventarier är av sådan styrka att de tar över C-G.C:s lagliga rätt till del däri. - Beaktandet av samtliga dödsbodelägares intressen har även betydelse för bestämmande av eventuella skifteslikvider. Några särskilda föreskrifter om tillvägagångssättet finns härvidlag inte. Det måste ändock sägas ligga i sakens natur att om tvångsskifte sker och detta leder till skyldighet för någon att utge skifteslikvid till annan delägare, så måste - såvida inte den ersättningsberättigade medger annat - pengarna finnas omedelbart tillgängliga för betalning eller betryggande garanti för deras utgivande föreligga. I förevarande fall har B.P. genom skiftet ålagts att i likvid utge mycket stora belopp kontant. Det synes ostridigt att hon disponerar över ca 20 000 kr. Därutöver har svarandena hävdat att B.P. har stora tillgångar och att, för den händelse dessa ändå inte skulle förslå, hon genom kompletterande banklån kan utge likviden. Någon bevisning om B.P:s ekonomi - som hon med hänsyn till omständigheterna själv har att förebringa - har inte förekommit. Föreningsbankens utfästelse om erforderliga lån säger endast att sådana kan ges "mot godtagbar säkerhet". Nämnda förhållanden utgör enligt TR:ns mening inte betryggande säkerhet för att skifteslikvid omgående kan utges.

Med hänvisning till det anförda finner TR:n att skäl att frångå huvudregeln i 23 kap 3 § 1 st ÄB inte förelegat, ävensom att felaktighet förekommit beträffande säkerställande av skifteslikvid. Vid dessa förhållanden och då C-G.C., som numera innehar 3/7-delar i boet, skall tillskiftas sina andelar i såväl fastighet, inventarier och lager, bör ärendet lämpligen återförvisas till skiftesmannen för ny handläggning.

Eftersom ett nytt arvskifte skall göras finner TR:n påkallat att uttala sig om C-G.C:s tredjehandsyrkande.

Genom B.J:s vittnesmål finner TR:n klarlagt att anmärkning mot kreatursvärderingen inte kan sägas föreligga.

Beträffande förekomsten av havre, hö och halm - utöver vad svarandena medgivit - grundas C-G.C:s talan främst på spekulationer och beräkningar med utgångspunkt i vad som kan anses vara en normalproduktion Någon avgörande bevisning om vad som faktiskt funnits på gården har inte förekommit. Någon ändring av skiftet i dessa delar utöver vad som medgivits skall därför inte ske.

Domslut. TR:n undanröjer det av advokaten B.J. d 17 jan 1983 förrättade arvskiftet och visar ärendet åter till B.J. för förnyad handläggning, varvid C-G.C. skall tillskiftas tre sjundedelar av boets fasta egendom, inventarier och lager.

Rådmannen Holm var skiljaktig och anförde: B.P. äger redan hälften av fastigheterna. Hon bebor dem och synes vara den som främst är ansvarig för det på fastigheterna bedrivna lantbruket.

Vid skifte av fastigheter är det ett icke alldeles ovanligt förfarande att en av delägarna tillskiftas fastigheten mot vederlag, som ofta utgörs av en skuldförbindelse, varvid inteckning sker i fastigheten till säkerhet för förbindelsen.

Jag kan inte finna att skiftesmannen gjort fel genom att i detta fall frångå huvudregeln i 23 kap 3 § 1 st första meningen ÄB.

Efter vad som framkommit i målet har de övriga delägarna - tillsammans med B.P. representerande fyra sjundedelar av dödsboet - accepterat att resterande hälft av fastigheterna tillskiftas B.P. och sagt sig vilja "ligga kvar" med sina likvider, vilket jag tolkat så att de godtagit skuldförbindelse som skifteslikvid.

Käranden har gjort gällande, förutom att skiftet strider mot nämnda huvudregel i ÄB, bl a att B.P. ej har ekonomiska möjligheter att utge kontant likvid till honom för den händelse fastighetsandelen tillskiftas henne.

Skiftesmannen har inför TR:n uppgett att han gjort utredning angående B.P:s möjlighet att kontant erlägga skifteslikvid. Utredningen gav vid handen att B.P. ägde en icke oväsentlig förmögenhet. Föreningsbanken på orten förklarade vid förfrågan att den ansåg att B.P. hade förmåga att lösa ut de andra delägarna och att banken, om det skulle behövas, utan vidare skulle "ställa upp" för henne. Skiftesmannen ansåg det vara "kristallklart" att B.P. hade möjligheter att lösa ut de andra delägarna. Mot vad sålunda framkommit om B.P:s möjlighet att kontant lösa ut käranden har denne enligt mitt förmenande ej förmått göra i tillräcklig grad sannolikt att hon ej har sådan möjlighet.

På grund av det nu sagda finner jag anledning icke föreligga att ändra det skifte som gjorts, och lämnar därför käromålet utan bifall.

B.P. och medparter fullföljde talan i Svea HovR och yrkade, att HovR:n måtte upphäva TR:ns förordnande om undanröjande av arvskiftet och lämna C-G.C:s talan i den delen utan bifall.

C-G.C. bestred ändring. Om TR:ns dom inte skulle fastställas, vidhöll han sina vid TR:n i andra och tredje hand framställda yrkanden

B.P. och medparter bestred C-G.C:s andrahandsyrkande. Beträffande det i tredje hand framställda yrkandet medgav de att kontantbeloppet höjdes med 1 114 kr.

HovR:n (hovrättslagmannen Hylander, hovrättsråden E Holmberg, referent, och Sundström samt adj led Stawström) anförde i dom d 24 april 1986:

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat väsentligen samma grunder och invändningar som vid TR:n B.P. har i fråga om sina möjligheter att erlägga en eventuell skifteslikvid till C-G.C. hänfört sig till ett nytt in tyg från Föreningsbanken i Sorunda. Banken förklarar i detta, att den, om B.P:s kontanta tillgångar inte skulle räcka till att lösa ut övriga arvingar, kommer att på något sätt finansiera vad som fattas för att lösa ut dem.

Huvudregeln i 23 kap 3 § ÄB om att envar dödsbodelägare vid skifte äger njuta lott i boet i varje slag av egendom bör vid tvångsskifte självfallet inte frångås med mindre starka skäl föreligger därför. En uppdelning av de fastighetsandelar som ingår i boet framstår emellertid som försvarlig endast om det kan antagas att en gemensam äganderätt kan bestå utan djupgående slitningar mellan delägarna. C-G.C. har uppgivit att, innan skiftesman förordnades, vissa diskussioner förts i saken men att någon slutgiltig överenskommelse inte kunnat uppnås. Enligt HovR:ns bedömning framstår det som nära nog utsiktslöst att en gemensam äganderätt skulle kunna fungera utan att upprepade motsättningar och därav föranledda stridigheter skulle uppkomma mellan delägarna. Det måste i detta läge anses naturligt, att B.P., som är ägare till hälften av fastigheterna och som sedan lång tid tillbaka bott på fastigheterna och deltagit i skötseln av dem, tillskiftas de i boet ingående andelarna av fastigheterna med skyldighet att lösa ut övriga dödsbodelägare. Med det stöd B.P. har från de syskon som slutit upp på hennes sida ävensom med beaktande av vad som uppgivits rörande hennes ekonomiska förhållanden och den ekonomiska hjälp hon kan beräknas erhålla från Föreningsbanken i Sorunda får det antagas, att förutsättningar finns för henne att betala den skifteslikvid vartill C-G.C. vid en lösning av tvisten efter nu angivna linjer kommer att vara berättigad. Skiftesmannen har alltså förfarit riktigt när han tillskiftat B.P. andelarna i boets fastigheter. Vid denna bedömning saknas anledning att gå in på C-G.C:s andrahandsyrkande.

Vad härefter angår det av C-G.C. i tredje hand framställda yrkandet finner HovR:n ej skäl till annan bedömning än den som kommit till uttryck i TR:ns dom.

På grund av det anförda skall TR:ns beslut att undanröja skiftet upphävas och detta i stället äga giltighet med endast den jämkning som föranledes av att C-G.C. numera är ägare till ytterligare 2/7 av dödsboet samt att B.P. medgivit att skifteslikviden till C-G.C. höjes med 1 114 kr.

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att HovR:n upphäver TR:ns förordnande, varigenom det av advokaten B.J. förrättade arvskiftet undanröjts, samt förklarar att skiftet skall äga giltighet med endast den jämkningen att det kontantbelopp B.P. har att utge till C-G.C., som i enlighet med vad som angivits i TR:ns dom förvärvat I.H:s, K.H:s och S-E.F:s arvslotter, bestämmes till 183 766 kr 74 öre.

C-G.C. (ombud advokaten T.L.) sökte revision och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, måtte undanröja arvskiftet d 17 jan 1983 och återförvisa ärendet till skiftesmannen för nytt skifte, varvid C-G.C. skulle tillskiftas tre sjundedelar av boets andel i fastigheter, inventarier och lager - i vart fall angiven del av boets andel av fastigheterna - med motsvarande reducering av kontantbeloppet I andra hand yrkade han att HD måtte ändra arvskiftet på nu angivet sätt.

B.P. och medparter (ombud advokaten J.A.) bestred ändring.

Svenska Bankföreningen, Svenska Sparbanksföreningen och Sveriges advokatsamfund avgav efter förordnande av HD yttranden i målet.

Bankföreningen anförde i sitt yttrande: Den fråga som är föremål för domstolens prövning har, såvitt bankföreningen kunnat utröna, inte diskuterats inom affärsbanksväsendet. Även om det inte kan uteslutas att det förekommit fall med skifteslikvid som inte utgått ur arvskiftesegendomen utan utgjorts av en fordran på viss arvsberättigad, måste detta vara något mycket ovanligt när det är fråga om tvångsskifte. Däremot förekommer givetvis sådana likvider tämligen ofta i samband med frivilliga uppgörelser, vartill banker inte sällan medverkar.

Skälet till att dylika skifteslikvider inte torde förekomma i fall av tvångsskifte är troligen ett antagande om att detta inte är rättsligt möjligt. Man har således inom affärsbanksväsendet snarast varit böjd att anta att den fråga som är till prövning i målet skulle besvaras med att dylika skifteslikvider inte är rättsligt godtagbara Bankföreningen har dock inte anledning att längre än så föregripa domstolens prövning av rättsfrågan. Någon ledning kan inte dras av rättsfallet NJA 1937 s 521, eftersom detta, tolkat e contrario, endast visar att en fri villig uppgörelse alltid kan ske.

Det bör dock påpekas att en ordning med skifteslikvider i form av betalningsåtaganden av arvsberättigade skulle kunna medföra praktiska och därmed också rättsliga olägenheter. I det aktuella fallet kommer därtill att det inte finns någon garanti för att en arvsberättigads skuld under alla förhållanden kan infrias. Vederbörande skulle ju på grund av oförutsedda omständigheter kunna få sämre betalningsförmåga än vad som kan bedömas vara fallet vid arvskiftet Skifteslikviden skulle få ställning som oprioriterad fordran i en eventuell konkurs.

En banks kreditutfästelse bygger regelmässigt på förutsättningen att kredittagaren kan förväntas infria den utlovade krediten. Ändrade förhållanden påverkar därför normalt också en sådan utfästelse. Av det material som överlämnats till bankföreningen framgår emellertid inte vad som angetts i samband med det i målet aktuella kreditlöftet.

Bankföreningen kan således förutse ett antal komplikationer med en ordning som den i målet aktuella. Behovet av en sådan ordning kan inte anses särdeles uttalat i och med att lagstiftningen genom samäganderättslagen erbjuder en möjlighet att lösa dylika problem. Därvid finns givetvis inget som i praktiken hindrar en delägare från att i den ordning som samäganderättslagen anger förvärva den aktuella egendomen.

Sparbanksföreningen yttrade: Fråga är om, och då i vilka fall, tillgångarna i ett dödsbo kan skiftas i strid mot regeln i ÄB 23:3 vid ett tvångsskifte Vidare om ett intyg som det i målet aktuella kan anses utgöra fullgod skifteslikvid eller i vart fall en garanti för likvidens erläggande.

Vad gäller tvångsskiften kan rent allmänt sägas att det endast är i undantagsfall som tvångsskifte måste tillgripas. Vid de tillfällen där ett tvångsskifte ändå blir nödvändigt iakttas stor försiktighet vid avsteg från regeln i ÄB 23:3. Viss typ av egendom går emellertid inte att dela på, t ex lösöre som bil, fotografier etc, i vissa fall kan det dessutom vara direkt olämpligt att egendom splittras t ex när det gäller fast egendom och kanske speciellt som i detta fall en jordbruksfastighet. Att "lägga ut" en jordbruksfastighet i form av ideella andelar på ett flertal sinsemellan oeniga dödsbodelägare är knappast väl betänkt ur t ex driftssynpunkt Delägarna blir förmodligen inte mer överens i ett samägandeförhållande Förhållanden som de i målet aktuella att B.P. redan till hälften ägde fastigheten och bedrev den förekommande jordbruksdriften talar också för att skäl förelegat att i detta fall tolka regeln i ÄB 23:3 så att fastigheten kan hänföras till sådan egendom som ej lämpligen kan delas.

Vad gäller frågan om skifteslikviden sammanhänger den rent praktiskt direkt med den ovan behandlade frågan, dvs om man inte låter varje delägare erhålla lott i varje slag av egendom, kvarstår i de flesta fall ingen annan möjlighet än att förnöja övriga delägare med en skifteslikvid. Det är ibland också den mest praktiska lösningen. Övriga delägare torde dock ha rätt att kräva att skifteslikviden finns tillgänglig för omedelbar betalning eller att garanti ställs för detta.

Det i målet aktuella intyget från Föreningsbanken torde inte vara att betrakta som en sådan garanti. I de fall en utfästelse om lån skall kunna accepteras skall den vara så utformad att mottagaren direkt utan övriga åtgärder i vederbörande bank kontant kan lyfta beloppet. För att en bindande utfästelse från en bank skall anses föreligga krävs att den har formen av en bankgaranti eller ett lånebeviljningsbeslut. Föreningsbankens intyg är ej formulerat så att det kan anses ha den innebörden.

Sammanfattningsvis anser Sparbanksföreningen det svårt att uppställa några generella regler för de ovan behandlade frågorna. I det aktuella målet synes dock själva skiftet i och för sig kunna accepteras. Låneutfästelsen, så som den är utformad, kan dock inte anses utgöra en nöjaktig garanti för erläggande av skifteslikviden.

Advokatsamfundets styrelse anförde: Det är styrelsens uppfattning att skiftesmän tillämpar undantaget från huvud regeln i 23 kap 3 § 1 st ÄB mycket restriktivt. I den mån inte dödsbodelägarna kan enas om annat torde lottläggning vad beträffar fast egendom nästan undantagslöst ske så att varje delägare tillskiftas en ideell andel i egendomen. Denna praxis står i överensstämmelse med stadgandets utformning. Frågan om en uppdelning av jordbruksfastigheter i ideella andelar och de särskilda problem som detta medför har behandlats av kommittén om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall (SOU 1987:2; ang kommitténs uppfattning om gällande rätt se s 50 f).

Efter ett skifte enligt huvudregeln kommer fastigheten att innehas av delägarna med samäganderätt. Om dessa inte kan komma överens om hur fastigheten skall förvaltas har envar av dem möjlighet att framtvinga en upplösning av samäganderätten genom att utverka förordnande av god man och försäljning av fastigheten enligt bestämmelserna i samäganderättslagen. Det torde vara relativt vanligt förekommande att fastigheter säljs på offentlig auktion efter förordnande enligt nämnda lag. Förfarandet är praktiskt och enkelt att tillämpa. Det tillgodoser också på ett rimligt sätt delägarnas intresse av att egendomen inte säljs till underpris.

Förfarandet med skifteslikvider torde i praktiken endast förekomma när delägarna är ense om detta. Samfundets ledamöter har den erfarenheten att det är ytterst ovanligt att skiftesmän mot delägares bestridande beslutar om skifteslikvid på sådant sätt som skett i förevarande fall. Den allmänna uppfattningen om innehållet i gällande rätt torde vara att skifteslikvider över huvud inte kan användas vid tvångsskiften (jfr NJA 1937 s 521 och Beckman-Höglund, Svensk Familjerättspraxis, s C VIII:39). Förfarandet med skifteslikvider tillämpas lika restriktivt vid bodelning efter äktenskapsskillnad som vid arvskiften och torde tvångsvis endast förekomma vid tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad.

Styrelsen anser inte att det föreligger skäl att frångå gällande praxis. Skiftesmannen borde därför enligt styrelsens uppfattning ha skiftat fastigheten i ideella andelar.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Welamson, Palm, Sterzel, Solerud, referent, och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl. C-G.C. har gjort gällande att det med avseende på boets andelar i fastigheter, inventarier och lager inte förelegat skäl att, såsom skett i det klandrade skiftet, frångå huvudregeln i 23 kap 3 § ÄB, att envar delägare äger njuta lott i varje slag av egendom. Enligt C-G.C. har skiftesmannen också förfarit felaktigt när han beslutade att B.P. skulle utge skifteslikvid. Förfarandet med sådan likvid kan enligt C-G.C. inte komma till användning tvångsvis och i vart fall inte när inte likviden finns tillgänglig för omedelbar betalning eller garanti ställts.

Skiftesman, som enligt 23 kap 8 § 2 st ÄB själv bestämmer om delningen vid arvskifte, har att tillämpa den ovan nämnda huvudregeln i 3 § i samma kapitel. Undantag kan göras - såvitt här är av intresse - med stöd av den i sistnämnda lagrum intagna bestämmelsen, att vad som ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas på en lott.

Enligt lagmotiven tillkom undantagsbestämmelsen med hänsyn till att egendom, som skall skiftas, kan vara av sådan beskaffenhet att en delning därav över huvud ej kan ske eller skulle medföra en väsentlig värdeminskning (NJA II 1933 s 533). Den kan dock tillämpas även i andra fall. Huruvida viss egendom lämpligen kan delas eller skiljas får bedömas på grundval av vad som bäst svarar mot de olika delägarnas intressen och önskemål. I regel måste hänsyn tas inte endast till beskaffenheten av egendomen i fråga utan även till förhållandena i övrigt i boet och till de olika delägarnas möjligheter att utnyttja egendomen. (NJA 1972 s 214.) Att detta kan innefatta ömtåliga avvägningsfrågor ligger i öppen dag. Dessa torde bli särskilt besvärliga om delägare, mot annan delägares önskan, skall medges rätt att av övriga lösa till sig egendom. Det var också svårigheter av antytt slag som inverkade när lagstiftaren avstod från att ge särskilda skiftesregler i syfte att undvika arvfallen egendoms fördelning på alltför många händer (SOU 1932:16 s 508 f). Till skillnad från vad som är fallet beträffande bodelning i vissa situationer saknar således lagstiftningen regler om rätt för delägare att vid arvskifte få sig egendom tillskiftad mot utfyllnad i pengar; jfr t ex 13 kap 13 § GB, 4 § lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad och 11 kap 9 § ÄktB, av vilka de två sistnämnda stadgandena även innehåller regler om anstånd med betalning av utfyllnaden under vissa förutsättningar.

På grund av det nu sagda kan ifrågasättas huruvida delägare i dödsbo skall behöva godta att han i stället för del i dödsboets tillgångar erhåller skifteslikvid från annan delägare, vilken till följd av omfattningen av egendom som tillskiftats honom blivit skyldig att erlägga sådan likvid. I vart fall kan inte komma i fråga att utan lagstöd tvinga delägare till detta när inte, innan arvskiftesförrättningen avslutas, medel finns tillgängliga för omedelbar betalning av likviden.

I målet aktualiseras emellertid frågan om tillåtligheten av skifteslikvid först om tidigare berörd undantagsbestämmelse anses tillämplig på ifrågavarande egendomsandelar Till stöd för att B.P. ensam skall tillskiftas andelarna har i huvudsak åberopats följande förhållanden: B.P. har sedan 1969 varit lagfaren ägare till hälften av fastigheterna och är bosatt på dessa. Hon har ansvarat och ansvarar alltjämt för det på fastigheterna bedrivna jordbruket. Övriga dödsbodelägare som är hennes medparter godkänner att hon blir ensam ägare till fastigheterna. Härutöver har B.P. och medparter hänvisat till den i HovR:ns domskäl gjorda bedömningen, att det skulle framstå som nära nog utsiktslöst att en gemensam äganderätt skulle fungera utan att upprepade motsättningar och därav föranledda stridigheter skulle uppkomma mellan delägarna.

Fastighetsandelarna utgör inte sådan egendom som över huvud ej kan delas. Utredningen ger inte vid handen att skifte i enlighet med C-G.C:s yrkande skulle medföra en väsentlig värdeminskning för boet i dess helhet. Även om det skulle finnas fog för HovR:ns nyss berörda bedömning, vilket C-G.C. förnekat, kan detta förhållande inte föranleda avvikelse från huvudregeln i 23 kap 3 § ÄB. Svårigheter, som kan uppkomma när egendom delas upp i ideella andelar, får i sista hand lösas med tillämpning av lagen (1904:48 s 1) om samäganderätt (jfr Beckman/Höglund, Svensk familjerättspraxis, s C VIII:40 med hänvisn) Vid den avvägning som enligt det förut sagda skall göras kan inte heller de av B.P. och medparter åberopade förhållandena anses utgöra tillräckliga skäl för att boets fastighetsandelar skall tillskiftas B.P. ensam. Ifrågavarande inventarier och lager har samband med jordbruksdriften. Andelarna i dessa bör därför skiftas med fastighetsandelarna.

På grund av det anförda och då det inte förebragts någon omständighet som talar mot ett förfarande i enlighet med vad C-G.C. i första hand yrkat skall, på sätt TR:n förordnat, ärendet återförvisas till skiftesmannen för ny behandling.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1987-12-21
Målnummer
T277-87
Lagrum
23 kap. 3 § 1 st. ärvdabalken (1958:637)
23 kap. 8 § 2 st. ärvdabalken (1958:637)
Litteratur
Sökord
Tvångsskifte
Dödsbo
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2009 s. 90: Fråga om förutsättningarna för rättens tillstånd enligt 19 kap. 13 § ärvdabalken för boutredningsman att överlåta dödsbos fastighet.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation