lagen.nu

NJA 1985 s. 856

Fråga om skyldighet för advokat att övervaka hos honom anställd biträdande jurist. 8 kap 7 § 2 st RB jämfört med 10 § 2 st i advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed.

Den 8 jan 1980 tillträdde K.A. en tjänst som arkivarbetare vid Karolinska Institutet. K.A. uppsades från sin tjänst av länsarbetsnämnden. Nämndens beslut att säga upp K.A. fattades i samråd med företrädare för hans fackförening, Statstjänstemannaförbundet. K.A. besvärade sig över länsarbetsnämndens beslut hos arbetsmarknadsstyrelsen. Med anledning härav beslutade arbetsmarknadsstyrelsen att K.A. skulle kvarstanna i arkivarbete till dess övergång till annan anställning kunde ordnas, samt att lön skulle utgå till K.A. för de sju månader som K.A. varit utan anställning. K.A. ansåg sig inte till fullo kompenserad för den skada och det lidande som uppsägningen förorsakat honom. K.A. uppsökte därför Advokatfirman B.H.N. d 9 febr 1981 varvid han önskade att åtgärder i någon form skulle vidtagas gentemot fackföreningen och länsarbetsnämnden. Ärendet kom att vid advokatfirman handläggas av B.N:s biträdande jurist L.F..

K.A. ansåg att L.F. hand lagt hans ärende vårdslöst och oskickligt och anhängiggjorde genom anmälan till Sveriges Advokatsamfunds styrelse ett disciplinärende mot advokaten B.N. med påstående att denne inte övervakat att L.F. fullgjorde sina skyldigheter vid handläggningen av K.A:s ärende.

K.A. påkallade också i särskilt ärende hos styrelsen prövning genom skiljedom av ett arvode om 2 700 kr som advokatfirman påfört K.A. för sitt arbete i saken. Skiljenämnden lämnade i skiljedom d 28 april 1983 K.A:s talan utan bifall.

I disciplinärendet fann styrelsen i beslut d 2 mars 1984 vad i ärendet förekommit inte vara av beskaffenhet att föranleda någon styrelsens åtgärd.

Justitiekanslern beslöt d 5 maj 1984 att hos Sveriges Advokatsamfunds disciplinnämnd påkalla att nämnden måtte vidta disciplinära åtgärder mot B.N..

Disciplinnämnden (ledamöterna Orander, Wistrand, Andersson, Edlund, von der Esch, Hesser, Kristensson och Lundius) anförde i beslut d 6 dec 1984: Omständigheterna i ärendet var följande.

K.A. hade genom länsarbetsnämnden i Uppsala anvisats statligt arkivarbete vid Uppsala universitet. Genom beslut av länsarbetsnämnden i Stockholm överfördes han till statligt arkivarbete vid Karolinska Institutet. Till följd av att K.A. uteblivit från arbetsplatsen uppsades han av länsarbetsnämnden från anställningen med verkan från d 1 maj 1980. Länsarbetsnämndens beslut ändrades sedermera av arbetsmarknadsstyrelsen, varigenom K.A. återfick sin anställning till dess övergång till anställning med lönebidrag vid Stockholms universitet kunde ordnas. Han erhöll även lön för de sju månader han varit utan anställning.

I febr 1981 begärde K.A. hjälp hos B.N:s advokatbyrå för att söka erhålla ekonomisk kompensation av staten för det psykiska lidande han drabbats av på grund av uppsägningen. Ärendet handlades på byrån av B.N:s biträdande jurist jurkand L.F..

L.F. framställde förlikningsvis en begäran till länsarbetsnämnden om ekonomisk kompensation för det psykiska lidande L.F. påstod sig ha drabbats av på grund av "det felaktigt fattade uppsägningsbeslutet". Framställningen avslogs. I skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen, dit L.F. hänvänt sig på länsarbetsnämndens förslag, vidhöll L.F. utan framgång kravet på ekonomisk ersättning till K.A. "för personliga olägenheter i samband med felaktig uppsägning från statligt arkivarbete". Arbetsmarknadsstyrelsens beslut överklagades enligt lämnad fullföljdshänvisning hos regeringen, som i beslut d 12 nov 1981 anförde:

"Enligt kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall skall anspråk som riktas mot staten med stöd av skadeståndslagen (1972:207) framställas hos justitiekanslern, om anspråket grundas på påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut. Anspråk enligt skadeståndslagen på annan grund framställs hos den centrala förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde skadan har inträffat eller, om för viss verksamhet sådan myndighet inte finns, hos justitiekanslern. Myndighet hos vilken ersättningsanspråk framställs förhandlar för statens räkning med den som kräver skadestånd och för statens talan i saken inför domstol.

Mot beslut i ärende som handläggs enligt kungörelsen får talan inte föras. Regeringen tar därför inte upp besvären till prövning."

Slutligen framställde L.F. hos justitiekanslern anspråk på ersättning. L.F. angav i framställningen att saken gällde skadeståndsanspråk med stöd av skadestånd slagen enligt skaderegleringskungörelsen § 1, beslutskada. Genom beslut d 25 febr 1982 avslog justitiekanslern framställningen med hänvisning till stadgandet i 1 kap 3 § skadeståndslagen.

I sin anmälan till advokatsamfundet gjorde K.A. gällande bl a att L.F. handlagt ärendet vårdslöst och oskickligt samt att B.N. brustit i sin tillsyn över L.F..

B.N. tillbakavisade anmärkningarna.

Genom skrivelse d 5 maj 1984 har justitiekanslern, med hänvisning till ett beslut samma dag, hos disciplinnämnden påkallat att nämnden vidtar disciplinära åtgärder mot B.N.. I beslutet har justitiekanslern anfört bl a följande:

"K.A. har anlitat L.F. såsom biträde i angelägenhet rörande skadestånd mot staten till följd av påstått felaktigt beslut om uppsägning av länsarbetsnämnden i Stockholm. Skadeståndskravet avsåg kompensation för psykiskt lidande - s k ideell skada.

Det allmännas ansvar för fel eller försummelse av myndigheter som avsetts med L.F:s framställningar till länsarbetsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, regeringen och justitiekanslern regleras såsom framgår av regeringens beslut i skadeståndslagen. Enligt 3 kap 2 § skadeståndslagen kan staten vid fel eller försummelse ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada; dock inte ideell skada såsom psykiskt lidande. I detta sammanhang vill jag påpeka att det förhållandet att arbetsmarknadsstyrelsen ändrat länsarbetsnämndens beslut om uppsägning i sig inte kan läggas länsarbetsnämnden till last som fel eller försummelse av beskaffenhet att föranleda skadeståndsansvar för staten.

Enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen kan bestämmelserna i 3 kap 2 § samma lag om skyldighet för staten att ersätta personskada i vissa fall även tillämpas i fråga om lidande. En förutsättning är emellertid enligt förstnämnda lagrum att lidandet tillfogats genom vissa angivna brottsliga gärningar. Det gäller bland annat brott mot den personliga friheten och ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

De framställningar om skadestånd för lidande som L.F. för K.A:s räkning har riktat mot staten har emellertid inte grundats på att det skulle ha förelegat någon brottslig gärning. Redan av den anledningen har framställningarna inte kunnat vinna bifall.

K.A. har i sina klagomål till advokatsamfundet bland annat gjort gällande att L.F. handlagt ärendet vårdslöst och oskickligt. Jag delar K.A:s uppfattning härvidlag. Enligt min mening borde L.F. redan vid K.A:s första besök hos advokatfirman ha avrått K.A. från att försöka kräva skadestånd av staten. L.F. borde mot bakgrund av de klara och entydiga reglerna i skadeståndslagen redan från början ha insett det gagn lösa i att framställa sådant krav. Att K.A. av advokatfirman dessutom har debiterats arvode för L.F:s meningslösa ansträngningar är ägnat att förvåna. Det är emellertid inte min sak att ta ställning till detta.

B.N. har i egenskap av innehavare av advokatfirman och arbetsgivare för L.F. enligt min mening brustit i sin tillsyn av L.F.. Jag anser att B.N. härigenom har åsidosatt sina plikter som advokat."

B.N. har med anledning av justitiekanslerns beslut att påkalla disciplinära åtgärder mot honom anmodats avge yttrande i saken. Därvid har han anfört bl a följande.

När K.A. sökte advokatfirmans biträde, vilket skedde på rekommendation av en tidigare klient, hade B.N. erfarit att saken gällde skadestånd på grund av felaktig uppsägning. Hans bedömning hade varit att L.F. väl kunde handlägga denna sak. Då K.A. inte hade någon erinran mot detta hade L.F. kommit att biträda K.A. i ärendet. Efter K.A:s besök hade L.F. berättat att K.A. varit mycket upprörd över såväl länsarbetsnämndens i Stockholm uppsägning som Statstjänstemannaförbundets agerande i saken i samband med uppsägningen. K.A., som ville ha skadestånd, fordrade ett agerande mot såväl länsarbetsnämnden som det egna fackförbundet. L.F. hade berättat att det var hans avsikt att börja med att tillskriva länsarbetsnämnden i saken. B.N. hade fått vetskap om att L.F. av länsarbetsnämnden hänvisats till arbetsmarknadsstyrelsen och att han följt denna hänvisning. B.N. hade följt ärendets gång genom den skriftväxling som förts mellan parterna. Såvitt han kunde förstå därav hade såväl länsarbetsnämnden som arbetsmarknadsstyrelsen upptagit och prövat K.A:s framställda talan utan någon som helst erinran om att hinder däremot skulle föreligga.

B.N. har vidare anfört att han i samband med ärendets påbörjande och även under handläggningens gång uppmanat L.F. att informera K.A. om att utsikterna att få skadestånd måste bedömas som mycket små. B.N. visste att L.F. redan vid första besöket informerat K.A. därom. Enligt L.F. hade K.A. varit mycket krävande och starkt engagerad och velat få saken prövad så långt detta kunde vara möjligt. - B.N. har gjort gällande att han i egenskap av L.F:s arbetsgivare utövat den tillsyn av L.F. som rimligen kunde begäras av honom och att han således inte åsidosatt sina plikter som advokat på sätt justitiekanslern gjort gällande.

Justitiekanslern har i skrivelse d 11 sept 1984 anfört att det av B.N:s yttrande framgått att denne tagit aktiv del i handläggningen hos advokatfirman av det aktuella skadeståndsärendet. Den anmärkning justitiekanslern riktat mot L.F. kunde därför även riktas direkt mot B.N.. Justitiekanslern har vidare i skrivelsen bemött B.N:s påstående om att länsarbetsnämnden genom att hänvisa B.N. (L.F.) att vända sig till arbetsmarknadsstyrelsen därmed tagit upp och prövat framställningen såsom om rättsliga hinder inte förelegat mot en prövning av skadeståndskravet. Enligt justitiekanslerns mening kunde länsarbetsnämndens brev och arbetsmarknadsstyrelsens beslut inte uppfattas på detta sätt. Brevet och beslutet kunde inte anses ha givit B.N. (L.F.) anledning att gå vidare med krav på skadestånd av staten.

B.N. har i kompletterande yttranden vid hållit sin uppfattning att L.F. haft fog för att uppfatta såväl länsarbetsnämndens skrift som arbetsmarknadsstyrelsens beslut på sätt B.N. tidigare hävdat. Beträffande frågan om det disciplinära ansvaret har B.N. anfört att han endast utövat den tillsyn som han bedömt påkallad men att han inte tagit befattning med saken som om han vore K.A:s ombud och biträde. B.N. har ifrågasatt riktigheten av att han genom sina tillsynsåtgärder skulle överta eller fullt ut dela ombudets ansvar för handläggningen.

I ärendet har B.N. upplyst att K.A. väckt talan mot honom vid Stockholms TR med yrkande om hävning av en av advokatsamfundet meddelad skiljedom mellan dem. Sedan B.N. i målet medgett att utge ersättning om tillhopa 3 476 kr, motsvarande bl a det arvode han debiterat K.A., hade TR:n d 28 juni 1984 avskrivit målet från vidare handläggning.

Disciplinnämnden gör följande bedömning.

Utredningen ger vid handen att L.F. när han påbörjade uppdraget för K.A. inte har gjort klart för sig på vilken rättslig grund K.A. kunde yrka ersättning för ideell skada; enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler med stöd av skadeståndslagen eller enligt den arbetsrättsliga speciallagstiftningen. Såvitt framgår av de uppgifter som finns tillgängliga i ärendet har K.A:s anställning inte omfattats av lagen om anställningsskydd i den lydelse som gällde vid tidpunkten för uppsägningen. Inte heller har skadeståndslagen under föreliggande omständigheter givit möjlighet till ersättning för ideell skada från staten.

Nämnden anser emellertid att det inte har varit felaktigt av L.F. att inledningsvis söka träffa uppgörelse med K.A:s arbetsgivare om ersättning till K.A.. Sedan arbetsgivaren vägrat ingå i för. handlingar har frågan om den rättsliga grunden för K.A:s krav ånyo vunnit aktualitet och bort klarläggas. Då emellertid både länsarbetsnämnden och senare arbetsmarknadsstyrelsen behandlat framställningen i sak och då styrelsen dessutom gett formell besvärshänvisning har L.F. inte förfarit klandervärt genom att i anvisad ordning föra saken vidare. Senast när L.F. hos justitiekanslern framställde yrkande om skadestånd från staten borde han dock ha insett att rättslig grund för kravet inte förelåg.

B.N. har vid sin övervakning av L.F. bort tillse att den rättsliga grunden för talan blev tillbörligen utredd. Nämnden låter vid detta uttalande bero.

Ledamoten Hillström var av skiljaktig mening och anförde: Av utredningen framgår följande.

Redan när K.A. i febr 1981 sökte advokatbyråns biträde önskade han få frågan om skadestånd för psykiskt lidande prövad vid domstol. Han god tog rådet från L.F. att man "inledningsvis" skulle lösa frågan genom förhandlingar. L.F. gjorde därefter framställningar hos statliga myndigheter om skadestånd för psykiskt lidande utan att, såvitt handlingarna utvisar, undersöka om rättslig grund för talan vid domstol fanns. Sedan justitiekanslern i beslut d 2 mars 1982 hänvisat till stadgandet i 1 kap 3 § skadeståndslagen föreslog L.F., som för övrigt synes ha missuppfattat innehållet i beslutet, i brev d 2 mars 1982 till K.A. att ärendet skulle avslutas. Till brevet fogade han räkning på utfört arbete. - B.N. har alltsedan ärendet påbörjades genom samtal med L.F. och genom att följa korrespondensen haft kännedom om ärendet och de råd L.F. lämnat K.A.. Han har numera till K.A. återbetalat det arvode denne erlagt.

Enligt min mening borde L.F. i ett tidigt skede ha undersökt den rättsliga grunden för K.A:s yrkande om ersättning. Om så skett borde han ha kunnat meddela K.A. att skadeståndslagen kunde åberopas endast om K.A. tillfogats det psykiska lidandet genom brottslig gärning av viss beskaffenhet. L.F:s underlåtenhet att göra en sådan undersökning har medfört olägenheter för K.A..

Genom sin underlåtenhet att i ett tidigt skede anmoda L.F. att undersöka huruvida rättslig grund för skadeståndsyrkandet fanns har B.N. åsidosatt sina plikter som advokat.

På anförda skäl prövar jag rättvist jämlikt 8 kap 7 § 2 st RB tilldela B.N. erinran.

Justitiekanslern anförde besvär i HD och yrkade att HD måtte meddela B.N. erinran enligt 8 kap 7 § RB.

B.N. bestred yrkandet.

Disciplinnämnden avstyrkte bifall till besvären.

Ärendet avgjordes efter föredragning av handlingarna och muntligt förhör, vid vilket justitiekanslern företräddes av justitiekanslern B.H. och byråchefen H.D. och B.N. åtföljdes av advokaten R.H. såsom ombud. Disciplinnämnden representerades av generalsekreteraren i advokatsamfundet, advokaten B.B..

HD (JustR:n Sven Nyman, Palm, Broomé, Freyschuss och Beckman, referent) fattade följande slutliga beslut: Justitiekanslern har gjort gällande att B.N. i egenskap av innehavare av Advokatfirman B.H.N. och arbetsgivare för numera advokaten L.F. brustit i sin tillsyn av L.F. och underlåtit att i ett tidigt skede anmoda L.F. att undersöka huruvida rättslig grund för skadeståndsyrkandet fanns.

L.F., som är född 1944, blev jur kand 1976 och ledamot av advokatsamfundet 1983. L.F. hade under åren 1976-1980 egen juristfirma men arbetade även åt advokatfirman J., och det var där som B.N. lärde känna honom. När B.N. i april 1980 startade egen advokatfirma anställde han L.F. som biträdande jurist. De var de enda juristerna på byrån. B.N., som är född 1941, blev ledamot av samfundet 1975.

Enligt 23 § i advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed skall juridiska råd vara grundade på erforderlig undersökning av gällande rätt. Vidare föreskrivs att uppdrag skall utföras med omsorg, noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet samt med beaktande av att klienten inte åsamkas onödiga kostnader.

L.F. borde i ett tidigt skede ha undersökt om det fanns någon rättslig grund för K.A:s yrkande om ersättning för psykiskt lidande som följd av uppsägningen. Han skulle då relativt lätt ha kunnat konstatera att lagen om anställningsskydd i dess lydelse vid den aktuella tiden inte gav utrymme för bifall till ett skadeståndsanspråk från K.A:s sida och att skadeståndslagen förutsätter brottslig gärning som grund för ersättning för ideell skada. Det kan visserligen inte utan vidare anses fel av L.F. att försöka få myndigheterna att utge ersättning till K.A.. Han borde emellertid innan några tidseller kostnadskrävande åtgärder vid togs ha gjort rättsläget klart för K.A.. Utredningen visar att han har brustit härvidlag. Genom sin försummelse har L.F. åsamkat K.A. olägenheter.

Enligt 10 § 2 st i de tidigare nämnda reglerna om god advokatsed är en advokat skyldig att, i den utsträckning som rimligen kan begäras, övervaka att hos honom anställd biträdande jurist fullgör sina skyldigheter.

Vad som förekommit i ärendet ger inte anledning anta annat än att B.N. på ett i många hänseenden föredömligt sätt har gett L.F. ledning i arbetet och utövat den tillsyn som ålegat honom. B.N. har sålunda bl a uppgett att han och L.F. varje morgon brukade gå igenom pågående ärenden och att B.N. dessutom fortlöpande tog del av L.F:s korrespondens. Beträffande det aktuella ärendet har B.N. dessutom uppgett att han i inledningsskedet sagt till L.F. att denne borde utreda grunderna för K.A:s skadeståndsanspråk. B.N. måste emellertid rätt snart ha kunnat konstatera att L.F. inte följt detta råd. B.N. har alltså försummat sin övervakning av L.F. genom att inte se till att denne utredde rättsläget och klargjorde detta för K.A.. B.N:s försummelse är av sådan beskaffenhet att erinran bör meddelas honom.

Med ändring av disciplinnämndens beslut meddelar HD B.N. erinran enligt 8 kap 7 § 2 st RB.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1985-12-19
Målnummer
Ö172-85
Lagrum
8 kap. 7 § 2 st. rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Sökord
Advokat
Biträdande jurist
Ansvar
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation