lagen.nu

NJA 1985 s. 676

Anläggningsbeslut enligt 49 § anläggningslagen (1973:1149) har ansetts inte kunna meddelas i syfte att anlägga ett motionsspår.

Djuptjärn-Stenbäckens bostadsområde är beläget i nordvästra delen av Kalix tätort, ca 4 km från centrum. I området bor ca 2 000 personer. Här har enligt Kalix kommun uppkommit behov att anordna ett elbelyst motionsspår, utgående från skolan, belägen på kommunens fastighet R:s 8:2. På uppdrag av kommunen planlade skogsvårdsstyrelsen ett dylikt spår, som föreslagits sträcka sig i nordvästlig riktning i terrängen mellan Rudträskberget och sjön Nederst-Grantjärn, norr om befintlig kraftledning. Spåret avsågs kunna inordnas i en kommande mer övergripande satsning på frilufts- och friskvårdsaktiviteter som planerades inom området. Det skulle till större delen vara beläget på kommunen tillhörig mark, men i sin bortre del sträcka sig över ett antal enskilda fastigheter.

Efter ansökan från Kalix kommun påbörjade fastighetsbildningsmyndigheten vid Kalix lantmäteridistrikt d 9 juli 1981 anläggningsförrättning för prövning av frågan om upplåtelse av rättighet att anlägga det planerade motionsspåret på bl a fastigheten Innanbäcken 1:16. Spåret avsågs passera över denna fastighet på två ställen, med en sträcka av sammanlagt ca 350 m. - Kommunen påyrkade också förtida tillträde. Fastighetsägarna ifrågasatte om inte spåret i större utsträckning kunde förläggas på kommunens fastighet R:s 8:2.

Kommunen förklarade att för att statsbidrag skulle kunna utgå spåret måste vara av den art att en större del av allmänheten kan utnyttja det. Om spåret förlades till Rudträskberget eller andra mer kuperade delar av området, skulle endast tekniskt avancerade åkare kunna använda det.

Vid ett andra sammanträde d 25 aug 1981 motsatte sig H.A., ägare till Innanbäcken 1:16, att fastigheten berördes av upplåtelsen.

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade vid samman trädet anläggningsbeslut i enlighet med kommunens yrkande. Som skäl härför antecknades följande:

Anläggningsåtgärden avser nybildning av servitut för motionsspår till förmån för kommunens fastighet R:s 8:2.

R:s 8:2 är en fastighet som förutom skola med gymnastiklokaler, omklädningsutrymmen och träningsplaner dessutom innehåller grön- och närströvområden. Det får anses normalt i dag att det inom ett bostadsområde av Djuptjärn-Stenbäckens storlek finns ett elbelyst motionsspår. Det är vidare lämpligt att spåret knyts till den fastighet där skolbyggnaderna är belägna.

Det i 49 § anläggningslagen föreskrivna villkoret att servitutet skall vara av väsentlig betydelse för tillgodoseende av fastighetens behov av väg får således anses uppfyllt. Ej heller kan servitutsupplåtelsen anses innebära synnerligt men för upplåtande fastigheter.

Nybildningen av servitut överensstämmer med av skogsvårdsstyrelsen upprättad skiss till disposition av området för friluftsaktiviteter.

Åtgärden sker i överensstämmelse med bestämmelserna i 8-11 §§ anläggningslagen.

Berörda fastighetsägare synes inte av sakliga skäl motsätta sig servitutsbildningen.

Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade samtidigt även beslut om förtida tillträde.

Sakägarna var ense om att ytterligare utredning skulle verkställas beträffande ersättning för upplåtelsen. Denna fråga skulle avgöras i ett senare led.

H.A. anförde besvär hos Luleå TR, fastighetsdomstolen, och yrkade att Innanbäcken 1:16 inte skulle beröras av anläggningsbeslutet. I andra hand yrkade hon att elljusspåret gavs en sådan sträckning att den södra överfarten av 1:16 gick utmed rågången mellan 1:16 och 4:3 samt följde en befintlig kraftledning över 1:16. Hon anförde även besvär mot beslutet om förtida tillträde.

Kommunen bestred ändring.

Ingen av övriga sakägare motsatte sig anläggningsbeslutet.

TR:n förordnade d 7 okt 1981 att beslutet om förtida tillträde inte fick utnyttjas i avbidan på domstolens slutliga prövning av besvären.

TR:n (rådmännen Ekman och Hansson, fastighetsrådet Heijer samt två nämndemän) anförde i utslag d 17 dec 1981:

Skäl. H.A. har till utvecklande av sin talan anfört: Ifrågavarande skogsskifte av 1:16 är ca 15 ha och utgör hälften av fastighetens totala skogsareal. Från skiftet har tidigare mark tagits i anspråk till bostadsområdet - Djuptjärn-Stenbäcken - och vidare till en kraftledning. Genom framdragandet av spåret på sätt fastighetsbildningsmyndigheten bestämt skulle det korsa skiftet på två ställen och innebära ett stort hinder för skogsbruket. För närvarande planeras en avverkning av området till våren 1982 med därpå följande plantering. Skiftet gränsar i väster till Innanbäcken 10:1 på vilken fastighet ligger en grustäkt som kan komma att utvidgas även in på 16:1. En framdragning av spåret på sätt fastighetsbildningsmyndigheten bestämt skulle kunna försvåra en utvinning av grustäkten, vilket kan medföra stora kostnader för kommunen i samband med att ersättningsfrågorna skall lösas. Ett bättre alternativ är då att spåret i en större utsträckning förläggs på kommunens fastighet R:s 8:2 genom att det drages utmed Rudträskberget. En sådan sträckning skulle inte öka spårets svårighetsgrad. I andra hand kan godtas att spåret följer rågången mellan 1:16 och 4:3 samt i sin södra passage över 1:16 korsar fastigheten utmed kraftledningen.

Kommunen har för sin del anfört följande. Elljusspåret är avsett att ingå som en del i en stor anläggning avsedd för hela kommunen. I övrigt skall öppnas dagsljusspår med anknytning till elljusspåret. En stuga skall uppföras vid sjön Nederst-Grantjärnen. Vid denna avses såväl fiske- som badaktiviteter kunna komma i fråga. Elljusspårets sträckning i området har utarbetats i samråd med skid- och orienteringsklubben i Kalix. I centralorten finns sedan tidigare ett avancerat spår för elitidrottsutövarna. Nu ifrågavarande spår skall därför tjäna motionsåkare och svårighetsgraden är anpassad härefter. Man har även försökt lägga spåret efter en befintlig stig. - Inom området finns inte för närvarande något täkttillstånd för uttag av grus. Under den senaste 25-årsperioden har inte heller inom området utvunnits grus i kommersiellt syfte. Den av H.A. åberopade täktplatsen skulle komma att ligga inom ett område som planeras för rekreation inte bara för de boende inom Djuptjärns-Stenbäcksområdena utan för hela centralortsområdet. Vidare skulle del av täktområdet ligga inom strandskyddat område enligt 15 och 16 §§ naturvårdslagen.

Domstolen gör följande bedömning.

Ubyggnaden av kommunens elljusspår inom Djuptjärnsområdet ingår i en omfattande planering av ett större fritidsområde avsett för hela centralortens befolkning. Inom området skall öppnas längre dagsljusspår och möjligheter till olika aktiviteter skall finnas i anslutning till sjön Nederst-Grantjärnen. Mot denna bakgrund delar domstolen kommunens uppfattning att det är av stort värde att det planerade elljusspåret sträcker sig fram till nämnda sjö. Det ligger i sakens natur att skogsmark i närheten av tätorterna blir utsatt för en viss förslitning. Berörda markägare får få finna sig i detta utan ersättning. Anläggande av ett motionsspår kan leda till att den intilliggande skogsmarken utsättes för en mindre belastning av motionärer och andra besökande än eljest vore fallet. - I målet saknas närmare utredning vad beträffar den av H.A. i andra hand yrkade sträckningens lämplighet. Det är emellertid upplyst att den av kommunen yrkade och av fastighetsbildningsmyndigheten beslutade sträckningen utarbetats i samråd med skid- och orienteringsklubben i syftet att passa motionärer i allmänhet. Med hänsyn härtill och med beaktande av att annat inte är visat än att spåret medför endast ett ringa intrång på 1:16 saknas anledning till ändring av fastighetsbildningsmyndighetens beslut i denna del.

Besvären såvitt gäller anläggningsbeslutet skall följaktligen lämnas utan bifall.

Domstolen ansåg inte att sådana särskilda omständigheter var för handen att det var lämpligt att medge förtida tillträde.

TR:ns avgörande. Domstolen lämnar besvären över anläggningsbeslutet utan bifall.

Med upphävande av det av fastighetsbildningsmyndigheten meddelade förordnandet om förtida tillträde till marken ogillar domstolen kommunens yrkande i denna del.

H.A. anförde besvär i HovR:nför Övre Norrland och yrkade att Innanbäcken 1:16 inte skulle beröras av motionsspåret. I andra hand yrkade hon att spåret i dess södra del över Innanbäcken 1:16 skulle förläggas i anslutning till en befintlig kraftledning. I sista hand yrkade hon att anläggningsbeslut inte skulle meddelas förrän en av henne gjord ansökan om täkttillstånd på fastigheten slutligt prövats.

Kommunen bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Fallenius, fastighetsrådet Hultdin samt hovrättsassessorerna Bertil Bondesson och Gerdin, referent) anförde i utslag d 12 jan 1983:

Skäl. H.A. har till stöd för sin talan i HovR:n åberopat i huvudsak samma omständigheter som finns antecknade i TR:ns utslag.

HovR:n har inhämtat yttrande från LSt:n i Norrbottens län. Av yttrandet framgår att LSt:n genom beslut d 13 okt 1982 avslagit H.A:s begäran om tillstånd till brytning av grus på Innanbäcken 1:16 inom ett område som sammanfaller med motionsspårets lokalisering. I yttrandet anförs vidare bl a:

Motionsspåret innebär olägenheter för Innanbäcken 1:16 dels genom areal bortfall om 1 700-1 800 m2, dels genom visst försvårande av skogsdriften, dels genom att en eventuell framtida grusbrytning kan försvåras eller omöjliggöras. - Viss mindre olägenhet för skogsdriften bedöms uppstå vid fällning av träd i närheten av motionsspårets luftledning samt eventuellt vid virkestransport över spåret där diken har grävts för motionsspårets dränering. De senare olägenheterna kan dock undanröjas genom att överfarter ordnas där så behövs. Luftledningarna bedömas inte utgöra något hinder för skogsmaskiner att passera spåret. Olägenheterna för skogsdriften bedöms således vara av endast marginell betydelse. - Sammantaget är olägenheterna av upplåtelsen enligt Lst:ns bedömning av liten omfattning och medför ej synnerligt men för Innanbäcken 1:16. - Beträffande motionspårets lokalisering har LSt:n inhämtat synpunkter från skogsvårdsstyrelsen, som utarbetat förslaget till Djuptjärns fritidsområde. - Den av fastighetsbildningsmyndighelen beslutade sträckningen har enligt skogsvårdsstyrelsen valts för att den ger en så varierad terräng som möjligt samtidigt som denna sträckning inte är för krävande för den vanlige motionsåkaren. Spårterrängen är småkuperad, skogsbeståndet varierat och sträckan vid Nederst Djuptjärn erbjuder fin utsikt över sjön. Det är enligt skogsvårdsstyrelsen en fördel att spåret går fram till sjön där det även planeras för andra aktiviteter som framgår av fritidsplanen. Sjön är också idag ett vanligt utflyktsmål för de boende i Stenbäckens och Djuptjärns bostadsområden och motionsspåret skulle därför vara en lämplig förbindelse för dem som vill åka skidor eller promenera dit. - Det av klaganden föreslagna alternativet där spåret i huvudsak förläggs till kommunens fastighet R:s 8:2 erbjuder enligt skogsvårdsstyrelsen inte den varierade terräng som den av fastighetsbildningsmyndigheten beslutade sträckningen. Spåret kommer att bli tämligen monotont med en lång uppförsbacke i början och en lång utförslöpa i slutet. Dessutom uppfyller denna sträckning inte heller önskemålet om att få en förbindelse med sjön för gående och skidåkare. - Klaganden presenterar ytterligare ett förslag till sträckning som innebär att den södra delen av spåret på Innanbäcken 1:16 förläggs i anslutning till den kraftledningsgata som finns där. En sådan sträckning innebär enligt LSt:ns mening endast en marginell minskning av intrånget på Innanbäcken 1:16. Från rekreationssynpunkt är sträckningen något mindre attraktiv p g a närheten till ledningsgatan.

I ett kompletterande yttrande har LSt:n med hänvisning till inhämtade uppgifter från statens vattenfallsverk anfört följande:

Från säkerhetssynpunkt är det möjligt att lägga motionsspåret i skogskanten av kraftledningsgatan. Detta kan emellertid inte ske utan olägenheter. Spänningar kommer att uppträda på kabeln pga kapacitiv influens. Sådana spänningar uppstår även på icke jordade eller dåligt jordade delar såsom upphängningsstag för armaturen och i själva armaturen. För att undvika att servicepersonal utsätts för kraftiga stötar (obehagliga men ej farliga) vid lampbyten eller annan service på armaturen måste jordning ske med speciellt jordspett eller på annat sätt.

HovR:n gör följande bedömning.

Motionsspåret skall i detta fall inrättas med stöd av 49 § anläggningslagen. För att upplåtelsen skall kunna ske utan medgivande av ägaren till Innanbäcken 1:16 krävs enligt lagrummet att behovet av anläggningen är av väsentlig betydelse för kommunens fastighet R:s 8:2. Samtidigt krävs att synnerligt men inte uppkommer för Innanbäcken 1:16. HovR:n finner att väsentlighetskravet är klart uppfyllt i detta fall. Med hänsyn till vad som i HovR:n upplysts om LSt:ns beslut om avslag på H.A:s ansökan om tillstånd till utvinning av grus på Innanbäcken 1:16 och på de skäl fastighetsdomstolen i övrigt anfört finner HovR:n också att upplåtelsen inte kan anses medföra synnerligt men för Innanbäcken 1:16.

Lokalisering och utförande av motionsspåret skall i första hand bestämmas med hänsyn till de planmässiga bedömningar, som har gjorts beträffande hela Djuptjärns fritidsområde. Först om syftet med anläggningen kan uppnås med olika alternativ skall spårets lokalisering och utförande bestämmas enligt stadgandet i 8 § anläggningslagen, som innebär att anläggningen skall förläggas och utföras på sådant sätt att ändamålet med anläggningen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Som LSt:n anfört bör med hänsyn till terrängförhållandena spåret inte förläggas i större utsträckning över R:s 8:2. När det gäller den av H.A. föreslagna sträckningen längs kraftledningsgatan konstaterar HovR:n att denna sträckning från rekreationssynpunkt synes något mindre attraktiv än den fastighetsdomstolen bestämt på grund av närheten till kraftledningsgatan. Enligt LSt:n innebär en sådan lokalisering inte heller annat än en marginell minskning av intrånget på Innanbäcken 1:16. Avgörande vid bedömningen av lämpligheten av den av H.A. föreslagna sträckningen över Innanbäcken 1:16 är emellertid vad LSt:n uttalat angående olägenheterna från säkerhetssynpunkt att förlägga spåret i anslutning till ledningsgatan. Även om det enligt LSt:n är möjligt att lägga spåret i skogskanten av ledningsgatan synes detta inte kunna ske utan väsentliga olägenheter. HovR:n finner på grund härav att motionsspåret bör ges den sträckning som fastighetsdomstolen har bestämt.

Besvären skall således i sin helhet lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

H.A. anförde besvär och yrkade, i första hand att anläggningsbeslutet måtte upphävas, i andra hand att HD - med undanröjande av domstolarnas utslag och anläggningsbeslutet - måtte återförvisa ärendet till fastighetsbildningsmyndigheten för ny handläggning samt i sista hand att motionsslingan erhöll en annan sträckning över hennes fastighet. Hon yrkade därjämte skadestånd av kommunen med 6 000 kr för återplanteringskostnader som uppkommit till följd av fastighetsbildningsmyndighetens beslut om förtida tillträde.

Kommunen bestred ändring och yrkade att skadeståndsyrkandet måtte avvisas.

Statens lantmäteriverk avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anfördes bl a:

Anläggningsbeslutet har grundats på bestämmelsen i 49 § anläggningslagen (AL) om upplåtelse av rätt för en fastighet att bygga väg över annan fastighet. Enligt lantmäteriverkets mening finns det anledning att diskutera om den nämnda bestämmelsen ger tillräckligt stöd för beslut om en anläggning av det här aktuella slaget, dvs ett elljusspår. Frågan är alltså om en sådan anläggning ryms inom begreppet väg i bestämmelsen. Fastighetsbildningsmyndigheten och domstolarna har ansett detta vara fallet men inte redovisat några överväganden i frågan. Klaganden har inte tagit upp saken.

Bestämmelserna i 46-55 §§ AL är begränsade till att gälla vägar. De har i princip överförts till AL från lagen om enskilda vägar (EVL). Räckvidden av vägbegreppet belyses inte närmare i förarbetena till AL. Däremot lämnas viss sådan belysning i EVL med förarbeten. Enligt 1 § EVL avser den lagen väg som för en eller flera fastigheter är till nytta för utfart, hemkörslor eller eljest. Av lagmotiven (prop 1939:250 s 70-71) framgår att lagen förutom farväg bl a är tillämplig på gång-, cykel- och ridväg samt stig.

Lantmäteriverket anser att uttrycket tillgodose fastighets behov av väg bör ges sådan tolkning att bestämmelserna i 46-55 §§ AL begränsas till vägar vars syfte är att tillgodose fastighetsbehov av ren kommunikationsnatur dvs behov av samfärdsel eller transporter till och från en fastighet för dennas funktion som sådan. En sådan tolkning skulle då närmast vara föranledd av att bestämmelserna i AL använder enbart uttrycket väg för att beteckna den anläggningstyp som åsyftas och av att exemplifieringen i EVL avser utfart och hemkörslor.

En sådan tolkning är också den rimligaste från ändamålssynpunkt. Om ett elljusspår skulle anges utgöra väg i ALs mening skulle detta sannolikt få till följd att även andra i fysisk bemärkelse likartade företeelser måste komma att betraktas som väg. Det kan gälla t ex motorbana, scooterspår, skidbacke etc.

Om man på sådana grunder som här har berörts finner att 49 § AL inte ger möjlighet att besluta om upplåtelse av rätt att bygga ett elljusspår eller en annan jämförbar anläggning synes som alternativ möjlighet att skaffa sådan rätt kunna komma i fråga servitutsbildning enligt FBL. En rätt för en anläggning av det aktuella slaget bör enligt lantmäteriverkets mening kunna inrymmas i servitutsbegreppet och åtminstone i det nu aktuella fallet uppfylla väsentlighetskravet i 7 kap 1 § FBL.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sandstedt, hemställde i betänkande att HD måtte meddela utslag enligt följande: Skäl. Lantmäteriverket (LMV) har i sitt yttrande framhållit bl a att uttrycket "fastighets behov av väg" i 49 § anläggningslagen (AL) bör ges sådan tolkning att lagens bestämmelser i 46-55 §§ begränsas till vägar vars syfte är att tillgodose fastighetsbehov av ren kommunikationsnatur, dvs behov av samfärdsel eller transporter till och från en fastighet för dennas funktion som sådan. Rätt att bygga en motionsslinga över annan fastighet torde därför inte kunna ske med stöd av AL.

H.A. har - med hänvisning till LMV:s yttrande - i första hand gjort gällande att förrättningen helt bör undanröjas.

Vid en bedömning av frågan huruvida AL kan tillämpas är till en början följande att beakta. Bestämmelserna i 46-55 §§ AL har i huvudsak överförts från lagen (1939:608) om enskilda vägar (EVL). I 1 § 1 st EVL stadgas att lagen avser enskild väg som för en eller flera fastigheter är till nytta för utfart, hemkörslor eller eljest. Genom EVL upphävdes den då gällande lagen (1926:362) om enskilda vägar som endast avsåg farvägar dvs vägar för körtrafik. EVL är därutöver tillämplig på gång-, cykel- och ridvägar (Bexelius-Körlof Väglagarna, 2 uppl, 1965, s 179). Av förarbetena till AL framgår inte att någon ändring härvidlag varit avsedd.

LMV har i sitt yttrande hävdat att vägrättsupplåtelser jämlikt AL förutsätter ett kommunikationsbehov. I stället vore servitutsbildning enligt fastighetsbildningslagen (FBL) ett bättre alternativ.

På grund av stadgandet i 7 kap 2 § 3 st FBL kan servitut avseende rätt till väg inte bildas som fristående åtgärd enligt nämnda lag (jfr prop 1973:160 s 284). En slinga eller led från ett fritidsområde kan sammanbinda detta med ett annat fritidsområde, parkering el dyl och skulle således kunna uppfylla "kommunikationskravet". Beroende på denna avvägning skulle AL eller FBL tillämpas. Även förfarande enligt naturvårdslagen (NvL) eller expropriationslagen (ExL) skulle kunna tillgripas. Ersättningsreglerna i AL och NvL hänvisar till ExL:s bestämmelser, vilket innebär att skadan ersätts fullt ut till skillnad mot FBL, där sk personlig skada inte ersätts (undantag betr vissa fall enligt 5 kap 12 § och inlösen enligt 8 kap). Praktiska skäl och kravet på likartade ersättningsregler talar vid sådana förhållanden för att AL tillämpas vid anläggningar av förevarande slag.

På grund av det anförda finner HD således att rätt till motionsslingan för kommunen kan upplåtas jämlikt 49 § AL.

Vad H.A. anfört i övrigt beträffande förrättningen föranleder inte HD att frångå den prövning som domstolarna gjort. Hennes besvär skall följaktligen lämnas utan bifall.

H.A:s yrkande om skadestånd har väckts först i HD och skall därför avvisas.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

H.A:s yrkande om skadestånd avvisas.

HD (JustR:n Holmberg, Erik Nyman och Gregow) beslöt följande utslag:

Skäl. En förutsättning för att ett anläggningsbeslut enligt 49 § anläggningslagen (1973:1149) skall kunna meddelas är att det tilltänkta motionsspåret kan sägas tillgodose fastigheten R:s 8:2:s behov av väg i lagrummets mening.

På R:s 8:2 finns en skola med gymnastik-, omklädnings- och duschlokaler. Vidare finns träningsplaner, skidbacke, grön- och närströvområden. Fastigheten ligger inom Djuptjärns fritidsområde, där olika typer av fritidsaktiviteter skall förekomma.

I målet är upplyst att motionsspåret, som byggts fram till gränsen för H.A:s fastighet Innanbäcken 1:16, har en bredd av tre meter, att det är försett med belysning, vägdiken och vägtrummor och att det har en beläggning bestående av grus och barkflis. Till det yttre framstår spåret därmed som ett slags väg. Lantmäteriverket har emellertid i sitt yttrande uttalat, att bestämmelserna i 46-55 §§ anläggningslagen bör tolkas så att de är begränsade till vägar vars syfte är att tillgodose en fastighets behov av samfärdsel eller transporter till och från fastigheten för dennas funktion som sådan.

Genom anläggningslagen fördes bestämmelserna i lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar och lagen (1939:608) om enskilda vägar samman till en ny lag (prop 1973:160 s 142). Nu aktuella bestämmelser i 49 § anläggningslagen tillkom med anledning av att det vid remissbehandlingen av en inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till bl a anläggningslag (Ds Ju 1971:16) hade anförts, att upplåtelse av rätt till väg även för enstaka fastighets stadigvarande behov borde kunna ske enligt anläggningslagen (a prop s 143).

Vägar som är avsedda för vissa speciella färdsätt såsom gång-, cykel- och ridvägar omfattades inte av 1926 års lag om enskilda vägar men kom genom 1939 års lag om enskilda vägar att räknas som enskild väg. Anledningen till denna utvidgning av vägbegreppet var att gångvägar och cykelvägar bedömdes kunna ha stor betydelse för en fastighet, i vissa fall to m om det redan fanns en annan kommunikationsled till området (NJA 111 940 s 335 och 345-346).

Såvitt framgår av förarbetena till anläggningslagen har lagstiftaren inte avsett att återgå till den ståndpunkt som 1926 års lag intog. Det i 49 § anläggningslagen använda vägbegreppet får därmed antas överensstämma med det vägbegrepp som låg till grund för 1939 års lag.

Det i 49 § anläggningslagen använda uttrycket "behov av väg" måste i belysning av det förut anförda tolkas så att därmed avses den aktuella fastighetens behov av väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten. En motionsslinga avser i allmänhet inte att tillgodose sådana behov och kan därför som regel inte anses utgöra en väg i anläggningslagens mening.

I fråga om det i målet aktuella motionsspåret synes det visserligen förhålla sig så, att spåret inte bara skall användas för skidåkning och löpning i motionssyfte. Från kommunens sida har sålunda gjorts gällande att spåret också skall kunna utnyttjas av bl a gående som en förbindelseled till det planerade friluftsområdet vid sjön Nederst- Grantjärnen.

Kommunens ansökan om anläggningsförrättning får emellertid anses ha avsett ett motionsspår som sådant. Syftet med ansökningen har inte varit att skapa en förbindelseled. En annan sak är att man vid spårets sträckning mot Nederst-Grantjärnen synes ha tagit hänsyn till att det kunde nyttjas som förbindelseled för gående. På grund härav och då motionsspåret som sådant, i enlighet med vad som anförts i det föregående, inte kan anses utgöra väg i anläggningslagens mening skall anläggningsbeslutet undanröjas. Oaktat anläggningsbeslu tet överklagats endast av H.A. och därmed enbart såvitt avser fastigheten Innanbäcken 1:16 bör, med tillämpning av 31 § anläggningslagen jämförd med 16 kap 11 § 2 st och 18 kap 2 § FBL, anläggningsbeslutet i dess helhet undanröjas.

H.A:s yrkande om skadestånd har väckts först i HD. Det kan därför inte tas upp till prövning.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns och fastighetsdomstolens utslag och fastighetsbildningsmyndighetens anläggningsbeslut lämnar HD kommunens ansökan om upplåtelse av rätt för fastigheten R:s 8:2 i Kalix kommun att anlägga motionsspår på Innanbäcken 1:16 m fl fastigheter utan bifall.

H.A:s yrkande om skadestånd avvisas.

Referenten, JustR Lind, och JustR Magnusson var av skiljaktig mening och anförde:

JustR Lind: Jag delar majoritetens uppfattning att en motionsslinga som regel inte kan anses utgöra en väg i anläggningslagens mening.

I det aktuella fallet förhåller det sig emellertid så att motionsspåret inte bara skall användas för löpning och skidåkning. Spåret är också avsett att fungera som ett slags kommunikationsled för gående till delar av det planerade friluftsområdet, bl a sjön Nederst-Grantjärnen där en stuga skall byggas, bryggor anläggas och fritidsfiske bedrivas. Spåret skall vidare tjäna som förbindelselänk med andra delar av fritidsområdet, där det bl a finns omfattande spårsystem. Mot bakgrund av dessa särskilda förhållanden får motionsspåret anses utgöra en väg vartill rätt kan upplåtas för fastigheten R:s 8:2 enligt 49 § anläggningslagen.

Utbyggnaden av motionsspåret utgör ett led i det planerade fritidsområdet. Det är därmed av väsentlig betydelse för den fritidsverksamhet som äger rum på fastigheten R:s 8:2 att det tilltänkta motionsspåret kommer till stånd.

Vad H.A. anfört i övrigt beträffande förrättningen föranleder inte mig att frångå den prövning som HovR:n gjort. Jag lämnar därför hennes besvär utan bifall.

H.A:s yrkande om skadestånd har väckts först i HD. Det kan därför inte tas upp till prövning.

JustR Magnusson: En grundläggande förutsättning för att ett anläggningsbeslut enligt 49 § anläggningslagen (1973:1149) skall kunna meddelas är att det tilltänkta motionsspåret kan sägas tillgodose ett behov av väg för fastigheten R:s 8:2.

I målet är upplyst - - - se HD:s utslag - - - anläggningslagen (a prop s 143).

Vägar som är avsedda för vissa speciella färdsätt såsom gång-, cykel- och ridvägar omfattades inte av 1926 års lag om enskilda vägar men kom genom 1939 års lag om enskilda vägar att räknas som enskild väg. Anledningen till denna utvidgning av vägbegreppet var att gångvägar och cykelvägar bedömdes kunna ha stor betydelse för en fastighet, i vissa fall to m om det redan fanns en annan kommunikationsled till området (NJA II 1940 s 335 och 345-346). Mot bakgrund härav har i 1 § 1 st i 1939 års lag angetts att lagen avser enskild väg, som är till nytta för en eller flera fastigheter "vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest".

Såvitt framgår av förarbetena till anläggningslagen har avsikten inte varit att återgå till den ståndpunkt som 1926 års lag intog. Det i 49 § anläggningslagen använda vägbegreppet får därmed antas överensstämma med det vägbegrepp som låg till grund för 1939 års lag.

Det är uppenbart att uttrycket "behov av väg" i 49 § anläggningslagen i första hand avser den aktuella fastighetens behov av väg för samfärdsel och transporter till och från fastigheten. Det finns emellertid inte något stöd för antagande att inte också andra typer av vägbehov skulle kunna tillgodoses inom ramen för anläggningslagen. Som framgår av den nyss återgivna bestämmelsen i 1 § 1 st lagen om enskilda vägar har den lagen getts ett vidsträckt tillämpningsområde (jfr också specialmotiveringen till lagrummet, NJA II 1940 s 350). Vad som nyss har sagts om sambandet mellan de olika lagarna leder till att tillämpningsområdet för anläggningslagen bör vara detsamma.

Det bör sålunda inte anses uteslutet att en väg som är avsedd exempelvis för motionsändamål kan upplåtas enligt anläggningslagen, förutsatt att den aktuella fastigheten verkligen har behov av en sådan väg.

När det gäller R:s 8:2 är det upplyst att det där finns en skola med gymnastik-, omklädnings- och duschlokaler. Vidare finns på fastigheten träningsplaner, skidbacke samt grön- och närströvområden. Fastigheten ligger inom Djuptjärns fritidsområde, där olika typer av fritidsaktiviteter skall förekomma.

Omständigheterna är sådana att R:s 8:2 får anses ha behov av det tilltänkta motionsspåret. Detta gäller även med bortseende från att, enligt vad kommunen har gjort gällande, spåret inte bara skall användas för skidåkning och löpning utan också skall kunna fungera som ett slags kommunikationsled för gående till delar av det planerade friluftsområdet vid sjön Nederst-Grantjärnen. Den grundläggande förutsättningen för ett anläggningsbeslut enligt 49 § anläggningslagen är därmed uppfyllt.

Vad H.A. i övrigt har anfört beträffande anläggningsförrättningen föranleder mig inte att frångå den bedömning som HovR:n har gjort. Hennes besvär skall därför lämnas utan bifall.

H.A:s yrkande om skadestånd har väckts först i HD och kan därför inte tas upp till prövning.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1985-11-05
Målnummer
Ö250-83
Lagrum
49 § anläggningslagen (1973:1149)
Litteratur
Sökord
Anläggningsbeslut
Motionsspår
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2014 s. 228: En fastighet kan beredas rätten till ett servitut till väg på en annan fastighet enligt 49 § anläggningslagen endast om servitutet har en direkt anknytning till och är av väsentlig betydelse för...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation