lagen.nu

NJA 1985 s. 50

Fråga om skälig uppsägningstid enligt 12 § förmånsrättslagen.

Partille Engros AB (tidigare Handels AB Argenta) bedrev grossistförsäljning av optiska artiklar och zoologiska tillbehör. På egen begäran försattes bolaget i konkurs vid Mölndals TR d 7 febr 1983.

I konkursen bevakade S.H. på grund av anställning i bolaget fordran å 84 672 kr, varav semesterersättning avseende tiden före konkursen 5 808 kr, lön under uppsägningstiden fro m d 1 mars to m d 31 aug 1983 66 000 kr, semesterersättning för samma tid 6 864 kr och bilersättning för samma tid 6 000 kr. Beträffande samtliga belopp yrkades förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Konkursförvaltaren framställde anmärkning mot bevakningen såvitt gällde omfattningen av förmånsrätten beträffande de belopp som avsåg tiden fro m d 1 mars. Konkursförvaltaren hävdade under åberopande av skälighetskravet i 12 § förmånsrättslagen att S.H. inte var berättigad till utdelning med förmånsrätt för fordringarna under längre tid än en månad, vilket motsvarade lön med 11 000 kr, semesterersättning med 1 320 kr och bilersättning med 1 000 kr. I andra hand hävdades att S.H. inte var berättigad till utdelning med förmånsrätt för längre tid än tre månader, vilket motsvarade den uppsägningstid som gällde för S.H. enligt 11 § lagen om anställningsskydd. Slutligen hävdade förvaltaren att S.H. uppenbarligen genom annan anställning borde ha kunna förvärva lön och övrig ersättning motsvarande vad han bevakat för tiden fr o m d 1 april 1983.

S.H. åberopade sitt anställningsavtal. Enligt detta anställdes S.H. som produktchef av Argenta fr o m d 11 okt 1982 med en avtalad lön av 11 000 kr i månaden. S.H. erhöll ersättning för egen bil med 1 000 kr i månaden och hade rätt till 7 veckors semester per år. För anställningen och avtalet gällde en ömsesidig uppsägningstid om 6 månader från uppsägningsdagen.

TR:n (rådmannen Gustafson) anförde i beslut d 9 febr 1984:

Skäl. S.H. har uppgett: Efter grundskolan genomgick han en tvåårig handelsutbildning. Därefter var han anställd som försäljare inom livsmedelsbranschen. Efter denna period drev han tillsammans med en kompanjon en detaljiströrelse med ett tiotal anställda. S.H. svarade för försäljning, marknadsföring och personalfrågor. Han utträdde ur rörelsen 1981 och hade därefter kortare uppdrag bl a som konsult inom detaljhandeln. Den 11 okt 1982 tillträdde han befattningen som produktchef vid Argenta. När han anställdes, kände S.H. till att bolagets ekonomiska ställning var svag. Argenta hade omkring 52 anställda. S.H. skulle svara för inköp, produktion och försäljning av de optiska artiklarna. Som produktchef hade han personalansvar för omkring 10 underställda tjänstemän och ingick i företagets ledningsgrupp vid behandling av frågor beträffande marknadsföring. Efter bolagets konkurs blev S.H. uppsagd från sin anställning fr o m d 1 mars 1983. Han sökte anställning som marknadsförare på en reklambyrå men erhöll inte detta arbete. S.H:s tidigare chef, A.L., startade ett nytt grossistföretag inom den optiska branschen, Handelshuset Argena Aktiebolag. A.L. erbjöd S.H. anställning som marknadschef i det nya bolaget. S.H. accepterade och träffade ett skriftligt anställningsavtal med Argena. Såsom framgår av avtalet skulle S.H. hålla sig à jour med utvecklingen inom den optiska branschen och tillträda sin befattning först d 1 sept 1983. Anledningen härtill var att det nystartade bolaget inte hade sådana ekonomiska resurser att någon lön kunde betalas till S.H. före denna tidpunkt. Verksamheten i inledningsskedet var så blygsam att det inte fanns arbetsuppgifter i sådan omfattning för S.H:s del som motsvarade en heltidstjänst. Ett annat skäl till avtalets utformning var att S.H. och A.L. räknade med att S.H. skulle erhålla ersättning enligt den statliga lönegarantin under den uppsägningstid som gällde enligt S.H:s tjänsteavtal med Partille Engros. S.H. räknade visserligen med att han kunde ha fått anställning vid något annat företag men i sådant fall skulle lönevillkoren ha blivit avsevärt sämre än vad Argena erbjöd. Argenas aktiekapital uppgick till 1 100 000 kr. S.H. köpte aktier för 100 000 kr i Argena men inträdde inte som styrelseledamot i bolaget och tecknade inte dess firma. Även andra anställda köpte aktier i Argena. S.H. erhöll inte någon lön av Argena under tiden fro m d 1 april 1983 t o m d 31 aug 1983. Han var emellertid verksam i bolaget som om han varit halvtidsanställd. Bl a reste han till branschmässor i Milano och Malmö, besökte en leverantör i Belgien och arbetade med marknadsföring på Argenas kontor i Partille. Under den tid då han inte uppbar någon lön av Argena försörjde sig S.H. på lån och på det kapital han erhållit vid försäljning av den rörelse han tidigare hade drivit. Under de första nio månaderna av Argenas verksamhet var bolagets omsättning 4-5 miljoner kr.

S.H. har under sanningsförsäkran vidhållit sina ovan angivna uppgifter angående försörjning, lön och arbete vid Argena.

Förvaltaren har vitsordat de av S.H. åberopade anställningsavtalen och anfört: Bland de anställda vid Partille Engros som blev uppsagda fro m d 1 mars 1983 fanns förutom S.H. ett tiotal tjänstemän som anställdes av Argena. Av dessa var fyra försäljare för vilka det i likhet med S.H. inte fanns gällande kollektivavtal. Försäljarna hade inte heller några skriftliga tjänsteavtal med Partille Engros. Enligt lagen om anställningsskydd gällde en uppsägningstid av 3 månader för två försäljare och 6 månader för de två andra försäljarna. Förvaltaren träffade en överenskommelse med Argena som innebar att de fyra försäljarna anställdes av Argena fro m d 1 mars 1983 med fast lön, varav 40 procent skulle utgå enligt den statliga lönegarantin under den uppsägningstid som gällde enligt lagen om anställningsskydd. Under samma tid skulle Argena således svara för 60 procent av lönen. Därefter skulle Argena svara för hela lönen enligt anställningsavtalen. Lönerna var marknadsenliga. En av anledningarna till uppgörelsen var att Argena inte kunde bereda försäljarna full sysselsättning och att bolaget hävdade att det saknade resurser att betala full lön i inledningsskedet av verksamheten. För den övriga uppsagda kontors- och lagerpersonal som Argena anställde utgick inte någon ersättning enligt lönegarantin efter anställningen. Denna personalkategori erhöll således omgående marknadsenliga löner av Argena när de anställdes.

Omfattningen av förmånsrätten för den fordran S.H. bevakat skall i enlighet med vad som anges i 12 § förmånsrättslagen bestämmas efter vad som med hänsyn till anställningens längd och art är att anse som skälig uppsägningstid. Vidare skall beaktas om S.H. uppenbarligen borde ha kunnat förvärva inkomst genom annan anställning som han skäligen bort godtaga.

Vid bedömningen av vad som är att anse som skälig uppsägningstid är föreskrifter i lagen om anställningsskydd och kollektivavtal vägledande. Uppsägningstid i tjänsteavtal bör godtagas om inte särskilda skäl föreligger däremot.

Enligt 11 § lagen om anställningsskydd gäller för S.H:s del en uppsägningstid av en månad. Något gällande kollektivavtal föreligger inte för S.H.. Enligt sådant avtal inom branschen (avtal d 30 juni 1983 mellan HAO och HTF) skulle en uppsägningstid av en månad ha tillämpats för S.H.. Även om skälig uppsägningstid för S.H. enligt det nu anförda skulle omfatta en månad anser TR:n att arten av hans anställning varit sådan att en uppsägningstid i enlighet med det åberopade tjänsteavtalet i och för sig är skälig. Med hänsyn till de omständigheter som framkommit beträffande S.H:s tjänsteavtal med Argena, det arbete S.H. utfört för Argena under den aktuella uppsägningstiden samt Argenas tjänsteavtal med övriga anställda föreligger särskilda skäl att inte godta den av S.H. åberopade uppsägningstiden. TR:n finner att den uppsägningstid under vilken förmånsrätten skall gälla skäligen bör bestämmas till 3 månader. I vart fall är omständigheterna sådana att S.H. uppenbarligen borde ha kunnat förvärva sådan inkomst genom annan anställning som S.H. skäligen bort godtaga att han inte skall tillerkännas yrkad förmånsrätt under längre tid än 3 månader.

Slut. TR:n fastställer såvitt nu är i fråga att förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen skall gälla beträffande 39 960 kr av den fordran S.H. bevakat i konkursen.

Konkursboet anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n måtte förklara S.H. icke vara berättigad att med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen bevaka mer än ett belopp om 19 128 kr. För det fall S.H. skulle finnas vara berättigad till längre uppsägningstid än en månad yrkades att avräkning skulle ske med vad S.H. förvärvat i annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i anställning som han skäligen bort godta.

S.H. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsråden Wessman och Baagøe samt fd hovrättsrådet Helling, referent) lämnade i beslut d 30 mars 1984 besvären utan bifall.

Konkursboet (ställföreträdare konkursförvaltaren jur kand X.X..) anförde besvär och yrkade bifall till den i HovR:n förda talan.

S.H. (ombud advokaten Y.Y..) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Ternert, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) följer allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid dock högst under 6 månader. Såsom skälig i förmånsrättslagens mening anses enligt prop 1974:88 s 201 alltid den uppsägningstid som tillkommer en arbetstagare enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. I föreliggande fall grundas emellertid lönebevakningen på ett enskilt tjänsteavtal som ger rätt till längre uppsägningstid än som följer av lagen om anställningsskydd. Även denna kan ges allmän förmånsrätt om den avtalade uppsägningstiden framstår som skälig mot bakgrund av övriga förhållanden i anställningen och fordringsanspråket ligger inom sexmånadersramen. Vid en sådan skälighetshedömning bör beaktas att S.H. som produktchef i företaget har innehaft en sådan befattning som genom personligt tjänsteavtal kan berättiga bl a till förmånen av längre uppsägningstid än som vanligen förekommer på arbetsmarknaden. Även i övriga hänseenden innehåller hans tjänsteavtal anställningsvillkor som brukar erbjudas personer i motsvarande arbetsledande ställning. Emellertid skall det även beaktas att S.H. varit anställd hos bolaget endast under en tid av knappt 5 månader. Med hänsyn till att anställningstiden varat så kort tid, finner HD att den i tjänsteavtalet tillförsäkrade uppsägningstiden på 6 månader inte kan anses skälig i den mening som avses i förmånsrättslagen. Uppsägningstiden bör i detta hänseende i stället skäligen bestämmas till 3 månader.

Konkursboet har yrkat att förmånsrätten skall begränsas genom avräkning mot lön som S.H. under uppsägningstiden har förvärvat annan anstallning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva anställning som han skäligen bort godtaga. De förhållanden som konkursboet härvid har åberopat beträffande S.H:s anställning hos den nye arbetsgivaren kan emellertid inte anses visa att någon lön har utbetalats till honom under uppsägningstiden. Det har inte heller förebragts omständigheter som utvisar att S.H. genom något annat arbete borde ha förvärvat avräkningsbar inkomst. Vid angivna bedömanden skall HovR:ns beslut om förmånsrätt fastställas.

Slut. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Erik Nyman, Palm, Lind och Beckman, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl: Enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) följer allmän förmånsrätt med arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen under skälig uppsägningstid, högst 6 månader. Av förarbetena (se SOU 1969:5 s 49 och prop 1970:142 s 35 och 90) framgår att vid bedömningen av vad som är skälig uppsägningstid i konkurs hänsyn skall tas till bl a anställningens längd och art. Vidare uttalades att i tjänsteavtal föreskriven uppsägningstid bör godtas, om inte särskilda skäl föreligger däremot.

Enligt 2 § lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (lönegarantilagen) utgår betalning enligt garantin för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Frågan om förmånsrätt är alltså avgörande för den statliga lönegarantin.

Enligt 11 § lagen (1982:80) om anställningsskydd gäller en minsta uppsägningstid av en månad för både arbetsgivare och arbetstagare. Om en arbetstagare vid uppsägningstillfället har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste 6 månaderna i följd eller sammanlagt minst 12 månader under de senaste två åren, har arbetstagaren rätt till en uppsägningstid som med hänsyn till arbetstagarens ålder varierar mellan 2 och 6 månader. Enligt 2 § 2 st lagen om anställningsskydd får avvikelse från 11 § till nackdel för arbetstagaren göras endast genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. Lagen om anställningsskydd har föregåtts av två tidigare lagar i samma ämne (se SFS 1971:199 och 1974:12).

Vid tillkomsten av förmånsrättslagen fanns det inte någon motsvarande lagstiftning om uppsägningstider. Bestämmelserna om uppsägningstider i lagstiftningen om anställningsskydd har inte heller föranlett någon ändring i förmånsrättslagen.

Frågan om förhållandet mellan 12 § förmånsrättslagen och 11 § lagen om anställningsskydd har tidigare prövats med anledning av beslut av kronofogdemyndighet om ersättning enligt lönegarantilagen. Konkursboet har åberopat ett beslut av Svea HovR d 12 sept 1983 (nr 10:SÖ 93), som innebär att lagen om anställningsskydd skall anses vara normerande vid bestämmande av skälig uppsägningstid enligt förmånsrättslagen även om anställningsavtalet stadgar en längre uppsägningstid. S.H. har däremot åberopat ett beslut av HovR:n för Västra Sverige, avd 6, d 17 april 1984 (nr SÖ 26) av motsatt innebörd. På grund av fullföljdsförbudet i 9 § lönegarantilagen har dessa beslut inte kunnat överklagas till HD.

När det gäller att vid tillämpningen av 12 § förmånsrättslagen inom sexmånadersramen bestämma skälig uppsägningstid, är det en given utgångspunkt att den uppsägningstid som arbetstagaren har rätt till enligt lagen om anställningsskydd är att anse som skälig (se prop 1974:88 s 201). Att annan uppsägningstid kan bli att bedöma som skälig kan följa av kollektivavtal. Frågan i målet är emellertid, om arbetstagaren på grund av bestämmelser i det enskilda anställningsavtalet kan ges förmånsrätt under en uppsägningstid som överstiger den i 11 § lagen om anställningsskydd angivna.

Syftet med lagen om anställningsskydd är när det gäller uppsägningstidens längd att ge arbetstagare i allmänhet ett visst minimiskydd. Däremot hindrar inte lagen att arbetstagare genom kollektivavtal eller det enskilda anställningsavtalet tillförsäkras en längre uppsägningstid än som följer av 11 §. Med hänsyn härtill saknas anledning att då det gäller att besvara den ställda frågan överge den ståndpunkt som intogs i förarbetena till förmånsrättslagen och som alltså innebär att i ett tjänsteavtal föreskriven uppsägningstid bör godtas, om inte särskilda skäl talar emot det.

I målet är upplyst att S.H. d 11 okt 1982 tillträdde en befattning som produktchef vid Handelsaktiebolaget Argenta (sedermera Partille Engros AB) och att enligt ett d 6 okt 1982 dagtecknat anställningsavtal parterna hade en ömsesidig uppsägningstid om 6 månader från uppsägningsdagen. Bolaget försattes på egen begäran i konkurs d 7 febr 1983 och S.H. sades upp från sin anställning fro m d 1 mars 1983. Något för S.H. gällande kollektivavtal föreligger inte.

Vid uppsägningstillfället hade alltså S.H:s anställning inte varat 6 månader. Enligt 11 § lagen om anställningsskydd gäller då en uppsägningstid av en månad. Om anställningen hade varat 6 månader skulle uppsägningstiden med hänsyn till S.H:s ålder ha varit 3 månader.

Särskilt med hänsyn till arten av S.H:s anställning finner HD att den avtalade uppsägningstiden om 6 månader är skälig.

Enligt 12 § 1 st tredje meningen förmånsrättslagen gäller förmånsrätten endast sådan lön eller ersättning som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller ersättningen avser förvärvat i annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva anställning som han skäligen bort godta (jfr 13 § lagen om anställningsskydd).

När det gäller frågan om avräkning enligt nyssnämnda bestämmelse är i målet upplyst att S.H:s tidigare chef startade ett nytt grossistföretag, Handelshuset Argena AB, och att S.H. d 30 mars 1983 träffade ett anställningsavtal med Argena. Enligt detta anställdes S.H. som marknadschef fro m d 1 sept 1983 med löneförmåner som motsvarar vad han haft i den tidigare anställningen. S.H. fick alltså inte någon lön från Argena under den avtalade uppsägningstiden. Enligt egen uppgift var han ändå under månaderna april-aug 1983 (5 månader) verksam i Argena som om han hade varit halvtidsanställd.

Med hänsyn till vad som upplysts om S.H:s anställning hos Argena finner HD att avräkning bör ske med hälften av löneförmånerna under en tid av 5 månader (eller 33 300 kr).

Med en uppsägningstid av 6 månader och en avräkning enligt vad nyss sagts skulle förmånsrätt föreligga för 46 620 kr (=79 920- 33 300). S.H. har emellertid genom att inte överklaga TR:ns beslut accepterat att förmånsrätt skall gälla endast för 39 960 kr. På talan av konkursboet kan HD inte bestämma förmånsrätt för mer än sistnämnda belopp. HovR:ns beslut skall alltså fastställas.

Slut. HD fastställer HovR:ns beslut.

JustR Broomé var skiljaktig beträffande frågan om skälig uppsägningstid och anförde: Jag instämmer i vad majoriteten har yttrat i domskälen fram till det stycke som börjar med orden "Vid uppsägningstillfället hade". Jag anser att detta och närmast följande stycke bör ersättas av ett stycke med följande lydelse:

"Den avtalade uppsägningstiden framstår som skälig, om hänsyn tas endast till anställningens art. Som nyss framgått hade emellertid S.H:s anställning vid uppsägningstillfället inte varat 6 månader. Att anställningen har haft kort varaktighet är ett sådant skäl som talar emot att en avtalad uppsägningstid godtas fullt ut. Det ligger här nära till hands att göra en jämförelse med 11 § lagen om anställningsskydd, enligt vilken i fall som det föreliggande gäller en uppsägningstid om endast en månad. Visserligen kan under speciella förhållanden även en så lång uppsägningstid som 6 månader vara motiverad vid kortvarig anställning, men några sådana förhållanden har inte visats föreligga för S.H:s del. Med beaktande av samtliga omständigheter anser jag att skälig tid för uppsägning av S.H. efter konkurs bör vara 3 månader."

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1985-01-09
Målnummer
Ö607-84
Lagrum
12 § förmånsrättslagen (1970:979)
Litteratur
Sökord
Uppsägningstid
Förmånsrätt
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 1991 s. 714: Fråga vid tillämpning av lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs om en arbetstagare hade uppfyllt det i 11 § 2 st lagen (1982:80) om anställningsskydd uppställda kravet på sex månaders...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation