lagen.nu

NJA 1984 s. 656

Banktillgodohavande på motbokskonto har ansetts inte kunna vara föremål för besittning i den mening som avses i 4 kap 18 och 19 §§ UB.

För uttagande av skatter och allmänna avgifter som påförts J.R.L. samt tre borgenärers fordringar mot denne utmätte kronofogdemyndigheten i Helsingborg d 25 aug 1983 gäldenären tillkommande tillgodohavande å konto (kontonumret uteslutet här) hos Bjuvs sparbank, 29 400 kr. Kronofogdemyndigheten angav att gäldenärens hustru E.L. var kontoinnehavare och att J.R.L. hade dispositionsrätt till kontot.

Angående omständigheterna i övrigt i målet hänvisas till HD:s beslut nedan.

E.L. anförde besvär hos HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade upphävande av utmätningarna. Hon åberopade att medlen var hennes och att hennes make endast hade dispositionsrätt till bankkontot.

HovR:n (hovrättslagmannen Cosmo samt hovrättsråden Åhberg, Lundstedt och Pering, referent) anförde i beslut d 25 nov 1983: Av utredningen framgår att ifrågavarande bankmedel vid utmätningarna var i J.R.L:s och hans hustru E.L.:s gemensamma besittning. Enligt 4 kap 19 § UB skall därför J.R.L. såsom gäldenär i målet anses vara ägare till bankmedlen, om det inte framgår att bankmedlen tillhör E.L..

E.L. har inte anfört någon omständighet som visar att hon äger bankmedlen. Utmätningen skall därför stå fast.

Det föreligger inte skäl att enligt 4 kap 20 § UB förelägga E.L. att väcka talan om äganderätten till bankmedlen.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

E.L. anförde besvär och yrkade att utmätningarna måtte hävas.

Riksskatteverket och två borgenärer bestred ändring. Riksskatteverket yrkade i andra hand att utmätning måtte ske med förbehåll för tredje mans rätt och att föreläggande enligt 4 kap 22 § UB måtte lämnas.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sandesjö, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna i - - - se HD:s beslut - - - dispositionsrätt till kontot.

Lika med HovR:n finner HD att bankmedlen var i J.R.L:s och E.L:s gemensamma besittning vid utmätningarna och att J.R.L. därigenom skall presumeras vara ägare till bankmedlen. De utmätta bankmedlen utgör uppenbarligen den lånevaluta som överfördes till E.L:s bankkonto från länsbostadsnämnden. Lånet har upptagits av E.L. personligen. Att J.R.L. ensam eller tillsammans med E.L. skulle svara för lånets återgäldande har inte ens påståtts. Ej heller i övrigt har framkommit omständighet som visar att lånet upptagits för J.R.L:s räkning. Vid nu angivna förhållanden får bankmedlen anses tillhöra E.L.. Utmätningarna skall därför hävas.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut häver HD utmätningarna.

HD (JustR:n Holmberg, Mannerfelt, Sven Nyman, referent, Broomé och Gad) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. E.L. äger fastigheten Bjuv 7:18 i Bjuvs kommun. Mot säkerhet av pantbrev i fastigheten beviljades hon år 1983 av länsbostadsnämnden i Malmöhus län ett energisparlån på 29 400 kr. Beloppet utbetalades d 19 aug samma år av nämnden till Sparbanken Västra Skåne, Bjuv, (Bjuvs sparbank) och insattes samma dag av banken på ett motbokskonto som innehades av E.L.. Enligt förbehåll av E.L. ägde hennes make J.R.L. rätt att disponera över tillgodohavande på kontot. Nu ifrågavarande utmätningar verkställdes d 25 aug 1983 för J.R.L:s skulder och avsåg ett på kontot innestående tillgodohavande om 29 400 kr jämte ränta. Som grund för utmätningen åberopades att J.R.L. hade dispositionsrätt till kontot.

Riksskatteverket har i HD anfört bl a följande. E.L. har inte påstått att bankmotboken vid utmätningstillfället fanns i hennes exklusiva besittning. Med hänsyn till att båda makarna hade dispositionsrätt över kontot är det i högsta grad troligt att bankmotboken vid utmätningstillfället fanns, om inte i J.R.L:s uteslutande besittning på grund av att han ofta hjälpte E.L. med hennes bankaffärer, så dock i makarnas gemensamma besittning. På grund härav och då samäganderätt inte påståtts har E.L. enligt 4 kap 19 § UB bevisbördan för att det utmätta tillgodohavandet tillhör henne.

I målet uppkommer frågan huruvida banktillgodohavande kan vara föremål för besittning i den mening som avses i 4 kap 18 och 19 §§ UB. Att så inte kan vara fallet med tillgodahavande på ett motbokslöst konto torde vara klart. Däremot kan tvekan råda, hur det förhåller sig med ett motbokskonto, eftersom det beträffande ett sådant kan göras gällande att motboken är bärare av fordringen gentemot banken och att därför besittning av motboken kan grunda presumtion för att tillgodohavandet tillkommer besittaren.

Före UB:s tillkomst torde enighet ha rått om att endast fordringar som grundades på löpande skuldebrev kunde vara föremål för äganderättspresumtion till följd av besittning av skuldebrevet (se Alexanderson, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, IV, 2 uppl s 69 f, Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl s 189 not 68 och Olivecrona, Utsökning, 9 uppl s 105 f). Frågan om besittningsbegreppets innebörd i hithörande fall har inte kommenterats närmare i förarbetena till UB. Det har framhållits (se SOU 1973:22 s 242) att frågan får avgöras enligt vad som i allmänhet gäller härom.

En bankmotbok är i princip ett enkelt skuldebrev (jfr 32 och 33 §§ skuldebrevslagen). För tillmötesgående av omsättningens behov har dock regler införts som innebär att överlåtelse av bankmotbok i stor utsträckning är att bedöma enligt reglerna för löpande skuldebrev. Sålunda följer av 32 § skuldebrevslagen att bankmotboken är ett presentationspapper med s k värdepapperskaraktär och att beträffande bankens rätt att mot ny innehavare av motboken göra gällande invändning som grundas på bankens förhållande till tidigare innehavare skall gälla vad som är stadgat för löpande skuldebrev. Även beträffande överlåtelses verkan mot överlåtarens borgenärer skall reglerna för löpande skuldebrev tillämpas.

Å andra sidan finns väsentliga olikheter mellan bankmotbok och löpande skuldebrev. Bankmotboken kan sålunda inte bli föremål för extinktivt godtrosförvärv. Vidare är bankboken inte ett legitimationspapper och får inte heller göras till legitimationspapper genom införande i motboken av en s k legitimationsklausul (se 33 § 2 st skuldebrevslagen, 67 § lagen om bankrörelse och 35 a § lagen om sparbanker). Detta betyder att innehavaren av en bankbok i princip måste visa att han är rätt borgenär för att erhålla betalning (jfr 30 § skuldebrevslagen). Nu angivna olikheter medför givetvis att motboken inte såsom ett löpande skuldebrev är ägnad att gå ur hand i hand.

Den på besittning stödda äganderättspresumtionen i 4 kap 18 och 19 §§ UB grundas främst på antagandet att lös egendom i allmänhet tillhör den som har egendomen i sin besittning. Som framgått är innehavare av ett löpande skuldebrev på grund av reglerna om godtrosförvärv och legitimation genom innehavet i en klart gynnsammare position gentemot den som vill bestrida hans rätt än vad innehavaren av en bankmotbok i denna sin egenskap är. Detta förhållande utgör ett starkt stöd för ståndpunkten att bankmotbok ej bör anses kunna vara föremål för besittning i de nämnda lagrummens mening.

Ett med det sagda nära sammanhängande spörsmål av betydelse för frågan, om ett banktillgodohavande enligt motbok redan på grund av besittning av motboken kan bli föremål för utmätning hos innehavaren, skall i korthet antydas. Som gäldenär är banken skyldig att till den person för vilken en bankmotbok är utfärdad eller hans rättsinnehavare utbetala tillgodohavande på motbokskontot. Om en utmätning av det slag varom i målet är fråga tillåts, uppstår problemet, om banken med befriande verkan kan betala till kronofogden, oaktat utmätningsgäldenären i realiteten ej är rätt borgenär i förhållande till banken utan endast på grund av besittning av bankmotboken presumerats vara den som har fordringen mot banken. Skäl kan anföras till stöd för uppfattningen att banken i ett sådant fall har att enligt legitimationsreglerna pröva om utmätningsgäldenären verkligen är rätt borgenär i förhållande till banken. (Här bortses från fall då tredje man efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden.) Om denna uppfattning befinns vara riktig skulle det föreligga en betänklig brist på anpassning mellan det utsökningsrättsliga besittningsbegreppet och de civilrättsliga legitimationsreglerna avseende bankmotbok.

Vid övervägande av vad sålunda upptagits finner HD att banktillgodohavande på motbokskonto ej bör anses vara föremål för besittning i den mening som avses i 4 kap 18 och 19 §§ UB. Utmätningsgäldenären J.R.L. kan således ej på grund av besittning av den för E.L. utfärdade bankmotboken antas vara fordringsägare mot banken. Av utredningen framgår ej heller att banktillgodohavandet tillhör J.R.L. på annan grund. Förutsättning för tillämpning av 4 kap 22 § UB föreligger ej. Utmätningarna skall följaktligen hävas.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut upphäver HD utmätningarna.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1984-09-18
Målnummer
Ö1926-83
Lagrum
4 kap. 18 § utsökningsbalken (1981:774)
4 kap. 19 § utsökningsbalken (1981:774)
Litteratur
Sökord
Banktillgodohavande
Besittning
Utmätning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2009 s. 500: Separationsrätt vid utsökning för den som frånhänts kontomedel genom brott.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation