lagen.nu

NJA 1982 s. 613

Fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen beträffande bestämmelse i avtal om köp av fast egendom om förverkande av överenskommen handpenning.

Enligt köpekontrakt d 13 maj 1977 sålde G.B. till M.R. fastigheten Klena 5:43 i Haninge kommun för 375 000 kr. Av köpeskillingen skulle såsom handpenning erläggas 25 000 kr senast d 18 maj 1977 och 12 500 kr senast d 31 maj 1977. I kontraktet upptogs under § 9 följande bestämmelse:

Skulle köparen icke fullgöra sina åligganden enligt detta kontrakt, äger säljaren häva köpet och erhålla samt behålla den överenskomna handpenningen som skadestånd. Om säljarens skada överstiger handpenningen är köparen skyldig att omedelbart erlägga mellanskillnaden till säljaren.

Sedan M.R. inte hade betalat någon del av handpenningen hävde G.B. köpet i brev till henne d 1 juni 1977.

G.B. väckte talan mot M.R. vid Stockholms TR och yrkade förpliktande för henne att till honom utge 37 500 kr jämte ränta.

M.R. bestred yrkandet.

G.B. anförde till utveckling av sin talan: Våren 1977 kom han i kontakt med HT Fastighetsbyrå AB, som innehades av H.T.. Genom T köpte han en villa och T åtog sig att sälja den villafastighet, som G.B. då bodde i. Försäljningen skulle vara klar senast d 10 maj 1977 eftersom G.B. var tvungen att före maj månads utgång betala den fastighet, som han själv köpt. Då försäljningen drog ut på tiden blev G.B. otålig och hade ett samtal med T. Fredagen d 13 maj 1977 meddelade T, att han skaffat en köpare - M.R. - och det bestämdes att de skulle träffas senare samma dag i M.R:s lägenhet i Farsta för kontraktsskrivning. G.B. kom dit i sällskap med sin hustru. Närvarande vid tillfället var förutom M.R. och T även M.R:s fästman B.S. och systerdotter K.M.. De drack kaffe och pratade. T tog fram ett färdigskrivet kontrakt och resonerade med M.R.. G.B. deltog inte själv i resonemanget utan lyssnade endast förstrött. Han minns att det var tal om hur M.R:s köp skulle finansieras. M.R. räknade med att få 90 000 kr för bostadsrätten till den lägenhet hon bodde i, och vidare hade hon erhållit 75 000 kr för en damfrisering, som hon sålt. G.B. fann inget "onaturligt" i situationen och köpekontraktet undertecknades vid tillfället. Följande måndag gick G.B. till sin bank och visade upp köpekontraktet för att erhålla ett lån han behövde för sitt eget fastighetsköp. Någon dag senare talade M.R. med G.B:s hustru i telefonen. M.R. meddelade, att det inte kunde bli något köp av fastigheten, då hon inte fått något lån i sin bank. Hon betalade inte heller något av den utfästa handpenningen. G.B. vände sig då till en annan mäklare och med hjälp av denne upprättades ett brev till M.R., i vilket G.B. hävde köpet. Fastigheten såldes sedan d 30 juni 1977 till en annan köpare för 350 000 kr.

M.R. anförde: Hon kom genom en annons i kontakt med T. Denne visade henne fastigheten d 10 maj 1977. Följande dag ringde hon till T och sade att hon ville köpa fastigheten, om hon fick erforderliga banklån. Hon hade inga kontanter, men hon räknade med att få minst 75 000 kr för den bostadsrättslägenhet, som hon då bodde i. Vidare hade hon sålt en damfrisering och därigenom fått en fordran på 75 000 kr, som skulle amorteras med 3 000 kr per månad fr o m d 15 maj 1977. T ringde henne d 13 maj 1977 och talade om att det var brådskande för G.B:s del. Denne behövde M.R:s underskrift på ett köpekontrakt för att kunna få lån till sitt eget fastighetsköp. M.R. bad om ytterligare betänketid för att tala igenom saken med sin fästman, B.S.. Senare samma dag ringde T på nytt och fick då besked av M.R. att hon inte ville köpa fastigheten förrän hon talat med sin bank angående sina lånemöjligheter, vilket inte kunde ske förrän d 16 maj 1977. T svarade, att han omgående behövde M.R:s underskrift på kontraktet. För att tillmötesgå G.B. och då T framhöll att kontraktet inte var bindande eller slutligt, eftersom ändringar ändå måste göras i kontraktet angående lånen, förklarade sig M.R. beredd att underteckna detta. Då M.R. vid tillfället stod i begrepp att resa till landet, bestämdes det att de skulle träffas i M.R:s lägenhet, vilket också skedde. De gick gemensamt igenom köpekontraktet och M.R. anmärkte på att något förbehåll inte gjorts för det fall att hon inte fick erforderliga banklån. Hon sade också, att hon inte var beredd att köpa fastigheten förrän hon beviljats sådana lån. Av T fick hon då det beskedet, att kontraktet inte var bindande om hon inte fick lån. T förklarade att kontraktet ändå måste skrivas om, sedan hon varit i kontakt med sin bank. I förlitan på dessa uppgifter undertecknade hon kontraktet. Måndagen d 16 maj 1977 besökte hon och T Götabanken, och hon fick där besked om att hon inte kunde få några lån. Samma besked fick hon hos Skaraborgsbanken. Dagen därpå underrättade hon T om att hon "avsade sig" köpet. På T:s inrådan ringde hon till G.B.. Hon fick därvid tala med G.B:s hustru, som också underrättades om att hon "avsade sig" köpet. Sedan talade hon d 18 maj 1977 med T i telefonen, och denne lovade därvid att han skulle försöka ordna "privata lån" till köpet. Om detta inte gick skulle T försöka skaffa en annan köpare åt G.B.. Den 23 maj 1977 ringde G.B. till M.R. och frågade varför han inte fått någon handpenning. Hon informerade honom om varför hon inte kunde betala någon handpenning och att hon "avsagt sig" köpet. Senare fick hon ett brev från G.B., i vilket denne hävde köpet. - Genom sina uttalanden har T fått henne att tro, att avtalet inte var gällande för det fall hon inte fick erforderliga banklån, vilket G.B. insett eller bort inse. Hon gör därför, i första hand, gällande, att T svikligen förlett henne att underteckna köpekontraktet. I andra hand gör hon gällande, att skadeståndsvillkoret är oskäligt med hänsyn till såväl villkorets innehåll som omständigheterna vid avtalets tillkomst. Hon åberopar därvid T:s uttalanden angående avtalets giltighet. Slutligen gör hon gällande, att skadeståndsvillkoret är oskäligt även med hänsyn till senare inträffade förhållanden, varvid hon åberopar att hon inte beviljats erforderliga banklån och att hon undertecknat avtalet under förutsättning att hon skulle få sådana lån, vilket G.B. varit medveten om.

G.B. genmälde: Han har varken insett eller bort inse, att M.R. blivit svikligen förledd av T. Ej heller finns enligt hans mening någon grund för jämkning enligt 36 § avtalslagen. Det utfästa skadeståndet är inte oskäligt. 10 % är en vanligt förekommande handpenning. I vart fall överstiger skadeståndet inte mer än obetydligt den förlust G.B. åsamkats. Sålunda tvingades han sälja fastigheten för ett 25 000 kr lägre belopp. Vidare har T krävt honom på mäklarprovision med 9 500 kr. Överhuvudtaget bestrider han att T på något sätt skulle ha handlat otillbörligt. Han bestrider även att den omständigheten att M.R. ej fått erforderliga banklån kan vinna beaktande. Han har nämligen inte haft klart för sig att köpet från M.R:s sida skulle vara bindande endast under den förutsättningen att hon fick banklån.

TR:n (chefsrådmannen Jungefors, rådmannen Nyström och tingsfiskalen Hedström) anförde i dom d 16 juni 1978:

Domskäl.

Parterna har hörts under sanningsförsäkran. Härjämte har vittnesförhör ägt rum med T, B.B., B.S. och K.M..

G.B. har under sanningsförsäkran uppgett bl a: När T fick uppdraget att sälja fastigheten hade G.B. begärt att få ut minst 150 000 kr kontant. Enligt T skulle emellertid G.B. vid en försäljning till M.R. få ut kontant 175 000 kr. När parterna sedan träffades i M.R:s lägenhet gicks köpekontraktet igenom mycket noga. G.B. har ett diffust minne av att det pratades om ett lån på 25 000 kr. Han trodde då att lånet avsåg skillnaden mellan 150 000 kr, som han begärt, och 175 000 kr, som T utlovat att han skulle få kontant för fastigheten. Själv deltog inte G.B. i diskussionen. Han pratade inte heller med M.R.. Den diskussion som förekom var mellan M.R. och B.S., å ena, samt T, å andra sidan. Besöket hos M.R. varade 1 1/2-2 timmar. Det var då aldrig tal om att köpekontraktet inte var slutligt eller inte skulle vara bindande. G.B. var då inte heller medveten om att M.R. behövde ett banklån för att kunna fullfölja köpet.

M.R. har under sanningsförsäkran uppgett bl a: Hon fick genom en annons reda på att fastigheten var till salu. Enligt annonsen krävdes en kontantinsats om cirka 60 000 kr. När T senare visade fastigheten, berättade han att kontantinsatsen var 120 000-150 000 kr. Hon talade då om att hon inte hade några kontanta medel, men att hon hade en bostadsrättslägenhet, som hon räknade med att kunna sälja för minst 75 000 kr. Vidare uppgav hon att hon sålt en darnfrisering och därigenom fått en fordran på 75 000 kr, som skulle amorteras med 3 000 kr i månaden tills den som köpt damfriseringen kunde få lån. Vid ett telefonsamtal d 12 maj 1977 med T meddelade hon att hon skulle kontakta sin bank. Hon gjorde detta och fick då besked om att hon kunde återkomma påföljande måndag. T ringde henne d 13 maj 1977 och ville ha besked. Hon berättade då att hon inte kunde lämna besked förrän följande måndag, men T ansåg att hon kunde skriva på ett köpekontrakt i alla fall. Senare samma dag ringde T igen och hon sade då att hon beslutat sig för att ta huset. Hon tog därvid för givet att det skulle finnas ett förbehåll i köpekontraktet om att detta inte skulle vara giltigt för det fall att hon inte fick erforderliga banklån. Ett förbehåll diskuterades också då parterna senare samma dag träffades i hennes lägenhet. T förklarade emellertid att det inte behövdes. Enligt T var det bara att sälja huset om hon inte fick banklån. Det fanns nämligen andra intressenter.

Vittnet T har uppgett: Då han fick G.B:s uppdrag att sälja fastigheten, hade G.B. begärt minst 150 000 kr kontant för fastigheten. T ordnade med en visning av fastigheten och kom därvid i kontakt med M.R.. Hon berättade att hon hade en bostadsrättslägenhet värd 85 000-90 000 kr samt att hon sålt en rörelse och hade 75 000 kr tillgängliga. Beträffande det sistnämnda beloppet bibringades T den uppfattningen att det var fråga om kontanta medel. De gjorde en kalkyl tillsammans och därvid framkom det att M.R. önskade ta banklån för att kunna betala en större summa kontant än den de kommit överens om från början. Sedan M.R. meddelat att hon ville köpa fastigheten upprättade T ett köpekontrakt. I detta gjordes inget förbehåll för banklån. Enligt vad T minns hade M.R. sagt att banken lovat ställa upp och hjälpa henne vid ett fastighetsköp. T har heller inget minne av att M.R. begärt någon förbehåll. När parterna senare träffades i M.R:s lägenhet, gicks kontraktet igenom noggrant innan det skrevs under av parterna. Vid tillfället lämnade T aldrig några upplysningar om att kontraktet inte skulle vara bindande. Enligt hans mening hade parterna klart för sig att det var ett bindande avtal. I vart fall var det aldrig tal om att något förbehåll skulle tas in i kontraktet.

Vittnet B.B. har uppgett: Hon är gift med käranden och hon var med i M.R:s lägenhet då kontraktet skrevs under. Dessförinnan hade kontraktet lästs igenom av de närvarande. Såvitt vittnet minns var det inte något tal om några särskilda punkter i kontraktet. M.R. hade frågat sin fästman "kan jag skriva på kontraktet nu" och denne hade svarat "det är ingen fara". Vittnet märkte inte någon tveksamhet hos M.R., och såvitt vittnet_minns sade inte heller T något vid tillfället.

Vittnet B.S. har uppgett: Han sammanbor med M.R. och de var tillsammans på visningen av fastigheten. Därvid talade de med T och berättade för denne, att de fått löfte i bank att få låna till en handpenning vid ett fastighetsköp. De berättade också, att de tänkte sälja sin egen lägenhet. T skrev ned på ett papper hur det låg till med lånen i fastigheten. Senare ringde M.R. till T och det blev mycket bråttom med försäljningen. Det bestämdes att G.B. och T skulle komma hem till M.R., så att hon och vittnet fick se på kontraktet. När de sedan träffades pratades det hit och dit. Kontraktet lästes igenom varvid G.B. sade att det var bäst att skynda på. G.B. hade skrivit under kontraktet och då M.R. skulle göra detta sade vittnet, att han ville veta vad som skulle hända om M.R. inte fick några lån. G.B. förklarade, att det inte var något problem. Både M.R. och vittnet ville emellertid ändå ha ett förbehåll i kontraktet med tanke på de svårigheter som då förelåg att få lån i banker. T förklarade då, att kontraktet ändå skulle skrivas om senare, eftersom siffrorna var beroende av hur mycket pengar M.R. fick låna i bank. Att M.R. ändå skrev under kontraktet berodde på att det var så bråttom. G.B. skulle nämligen till sin bank följande måndag för att få ett lån. Vid tillfället var vittnet övertygad om att kontraktet var oförbindande. Det hade också sagts, att i värsta fall kunde fastigheten säljas en gång till.

Vittnet K.M. har uppgett: Hon är systerdotter till M.R., och hon skulle d 14 maj 1977 följa med M.R. och B.S. ut till landet. När hon kom hem till M.R., hade M.R. fått besök. Där var G.B., dennes hustru, T och B.S.. De gick igenom en del papper och alla pratade. Siffrorna stämde inte och B.S. ställde sig frågande, vilket även M.R. gjorde. De ville ha ett förbehåll om att köpet inte skulle gälla för den händelse M.R. inte fick erforderliga lån. T tyckte emellertid att M.R. ändå kunde skriva under kontraktet, eftersom detta inte hade någon betydelse. Kontraktet skulle nämligen skrivas om senare. Såvitt vittnet minns sade G.B. inte något vid tillfället. Det framkom emellertid att denne behövde få kontraktet underskrivet för att kunna få ett lån.

TR:n gör följande bedömning.

Vad till en början avser M.R:s invändning att hon skulle ha svikligen förletts att underteckna köpekontraktet har i målet lämnats motstridiga uppgifter. M.R. har uppgett att T lämnat det beskedet att kontraktet inte var bindande om hon inte fick erforderliga banklån, medan T har förnekat att han skulle ha lämnat några sådana upplysningar.

Även om det får antagas att frågan om banklån diskuterats mellan M.R. och T är det inte styrkt att T svikligen förlett M.R. att underteckna kontraktet. Det är således inte visat att köpekontraktet av detta skäl inte skulle vara bindande gentemot M.R..

Vad härefter beträffar frågan om i köpekontraktet intaget skadeståndsvillkor är oskäligt är följande att beakta.

Handpenningen motsvarar 10 % av köpeskillingen, vilket är brukligt vid villaförsäljningar. Villkoret om förverkande av handpenningen är i och för sig bindande men det kan bli föremål för jämkning enligt 36 § avtalslagen.

I förevarande fall har det framkommit att G.B. hade köpt en annan fastighet och att han var nödsakad att sälja den nu ifrågavarande fastigheten för att kunna finansiera sitt eget fastighetsköp. Han hade gett T i uppdrag att sälja fastigheten före d 10 maj 1977. Någon försäljning hade emellertid inte kommit till stånd före nämnda dag och enligt vad G.B. uppgett hade han blivit otålig och haft ett samtal med T - uppenbarligen i syfte att påskynda försäljningen. Utredningen ger vid handen att G.B. var i tidsnöd och att T löpte risken att mista uppdraget att sälja fastigheten. Då parterna sammanträffade d 13 maj 1977 var det således främst G.B. men även T - vilket G.B. måste ha varit medveten om - som hade ett intresse av att ett köpekontrakt snarast upprättades mellan parterna. I vart fall finns det inget i utredningen, som tyder på att M.R. skulle ha gått miste om köpet av fastigheten om hon inte skrivit på köpekontraktet d 13 maj 1977 utan väntat med detta till följande måndag.

G.B. har inte ens påstått att han, om M.R. hade dragit sig ur affären d 13 maj 1977, hade kunnat sälja fastigheten till någon annan för ett pris motsvarande det han avtalat med M.R.. Den omständigheten att M.R. senare inte fullföljde sina kontraktsenliga förpliktelser kan därför inte antagas ha medfört annan ekonomisk förlust för G.B. än de utgifter han haft för upprättande av köpekontraktet med M.R.. Härför har T begärt sedvanlig mäklarprovision med 9 500 kr.

Med beaktande härav finner TR:n omständigheterna vid köpekontraktets tillkomst vara sådana att ett förverkande av hela handpenningen framstår som oskäligt och att villkoret härom bör jämkas så att M.R. inte förpliktas utge skadestånd med högre än ett som skäligt ansett belopp om 12 000 kr.

Domslut. M.R. skall betala G.B. 12 000 kr jämte ränta.

Båda parter fullföljde talan i Svea HovR.

G.B. yrkade förpliktande för M.R. att utge 37 000 kr.

M.R. yrkade ogillande av G.B:s vid TR:n förda talan.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

HovR:n (tf hovrättslagmannen Wessman, adj led f d hovrättsrådet Victor, referent, adj led rådmannen Nilsson samt hovrättsassessorn Gustavsson) anförde i dom d 18 dec 1978:

Domskäl. I likhet med TR:n finner HovR:n icke styrkt att T svikligen förlett M.R. att underteckna köpekontraktet. Det är således - som TR:n funnit - icke visat att köpekontraktet av detta skäl inte skulle vara bindande för M.R..

Villkoret om förverkande av handpenningen är därför i och för sig bindande men kan bli föremål för jämkning enligt 36 § avtalslagen.

Omständigheterna vid avtalets tillkomst har enligt vad utredningen ger vid handen präglats av att G.B., som köpt en annan fastighet, var nödsakad att snarast sälja den ifrågavarande fastigheten för att finansiera sitt nya fastighetsköp. Vid köpeförhandlingarna med M.R. har G.B. varit i tidsnöd för att få fram ett köpeavtal, som han kunde visa för banken. Utredningen i HovR:n, bl a T:s uppgifter, ger vid handen att uppgörelsen kännetecknats av denna brådska. Bl a skulle den i köpekontraktet angivna kontanta köpeskillingen vid en slutlig uppgörelse kunna bli föremål för jämkning. Med hänsyn härtill och då M.R. i nära anslutning till dagen för köpekontraktet underrättat G.B. om att hon icke kunde vidbliva köpet finner HovR:n att villkoret om förverkande av handpenningen framstår som oskäligt och att det därför bör jämkas.

Beträffande jämkningsgraden delar HovR:n TR:ns uppfattning.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

G.B. sökte revision och yrkade att HD måtte förplikta M.R. att till honom utge 37 000 kr jämte ränta.

M.R. bestred ändring.

HD beredde Svenska Handelskammarförbundet tillfälle att avge yttrande i målet. Förbundet inhämtade uppgifter från ett antal fastighetsmäklare och konstaterade i yttrande d 15 april 1982 att denna enkät hade gett vid handen att klausuler om förverkande av handpenning regelmässigt rekommenderas av auktoriserade mäklare och att även icke auktoriserade mäklare i hög utsträckning torde rekommendera sådana klausuler. Härefter anförde förbundet:

Syftet med avtalsklausuler av nu ifrågavarande slag är dels att tjäna som påtryckningsmedel mot köparen att fullfölja avtalet, dels att garantera att säljaren får ersättning för eventuell skada.

För en säljare är det av stor vikt att köpet av fastigheten fullföljs. Särskilt gäller detta när säljaren själv på annat håll bundit sig för köp av hus eller lägenhet, ett förhållande som torde vara vanligt förekommande. Försäljningen ingår därvid inte sällan som ett led i en kortare eller längre kedja av försäljningar. Även i andra fall kan en säljare orsakas icke obetydliga problem och kostnader om inte köpet fullföljs. Han kan exempelvis tvingas sälja fastigheten till ett lägre pris än det ursprungligen avtalade. Drar den nya försäljningen ut på tiden kan han också under längre eller kortare tid drabbas av dubbla boendekostnader.

Mot bakgrund av det anförda anser Handelskammarförbundet att nu ifrågavarande förverkandeklausuler inte i och för sig kan anses oskäliga.

Samtidigt synes av enkäten framgå att en förverkandeklausul mycket sällan tillämpas fullt ut. Förklaringen härtill torde bl a ha varit att mäklare ofta har kunnat finna en ny köpare till fastigheten utan alltför stor omgång, vilket under senare år underlättats av den starka efterfrågan på småhus. Merkostnaden för säljaren har då oftast inskränkt sig till ett mäklararvode. I sådana fall synes det ha varit vanligt att säljaren, trots klausul om förverkande, endast har krävt ut mäklararvodet.

Förbundet ställer sig inte främmande för att det kan förekomma fall då tillämpningen av en förverkandeklausul av nu ifrågavarande slag framstår som oskälig, särskilt om köparen har starka skäl att frånträda köpet och säljarens skada är ringa. Därvid är att beakta att handpenningen vanligen uppgår till 10 % av köpeskillingen, vilket i ett enskilt fall kan framstå som högt mot bakgrund av de villapriser som förekommit under senare år.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. I likhet med domstolarna finner HD, att M.R:s invändning om svikligt förledande ej blivit styrkt.

Såsom HovR:n - - - se HD:s dom - - - bör därför jämkas.

G.B. har i HD hävdat, att han på grund av 4 kap 25 § 2 st JB i vart fall har rätt till ett belopp som försätter honom i samma ekonomiska läge som han skulle haft om M.R. fullföljt köpet. I motiven till detta stadgande sägs visserligen, att säljaren skall äga rätt till skadestånd helt oberoende av anledningen till dröjsmålet med betalningen och att skadeståndet förutsätts inbegripa gottgörelse även för den vinst som säljaren går miste om genom att avtalet hävs (prop 1970:20 del B 1 s 222 f). I förarbetena till 36 § avtalslagen uttalas emellertid, att domstol bör kunna åsidosätta eller jämka även avtalsvillkor som överensstämmer med tvingande eller dispositiv lagregel (SOU 1974:83 s 140 ff och prop 1975/76:81 s 121 ff). Bestämmelsen i 4 kap 25 § 2 st bör därför inte anses sätta någon gräns för jämkning enligt 36 § avtalslagen.

På grund av det anförda och då den av domstolarna gjorda jämkningen inte kan anses för stor, skall HovR:ns domslut fastställas, såvitt nu är i fråga.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Erik Nyman, referent, Knutsson och Vängby) beslöt följande dom:

Domskäl. I likhet med domstolarna finner HD, att M.R:s invändning om svikligt förledande ej blivit styrkt.

Med anledning av den av M.R. i andra hand framställda invändningen mot käromålet är följande att anföra.

Vid köp av fast egendom är det vanligt att köparen betalar en del av köpeskillingen som handpenning i anslutning till att köpekontraktet undertecknas och att det i kontraktet föreskrivs att säljaren får behålla detta belopp, om köpet hävs på grund av att köparen inte fullgör sina åligganden. Ett sådant avtalsvillkor kan inte i och för sig anses oskäligt. I det enskilda fallet kan dock särskilda omständigheter föranleda att villkoret bör jämkas eller lämnas utan avseende.

Såsom HovR:n funnit präglades förhållandena vid köpekontraktets tillkomst av G.B:s brådska att få fram ett köpeavtal. Det får antagas, att det var denna brådska som föranledde M.R. att underteckna kontraktet, innan hon fått veta om hon skulle erhålla erforderligt banklån. M.R:s underlåtenhet att fullfölja köpet berodde ostridigt på att lånet inte beviljades. I nära anslutning till de med G.B. förda förhandlingarna lät hon underrätta denne om att hon inte kunde vidbliva köpet. Med hänsyn till dessa förhållanden framstår villkoret om handpenningens förverkande som oskäligt. Villkoret bör därför jämkas. Utredningen ger ej anledning till mindre jämkning än den vartill domstolarna kommit.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1982-10-11
Målnummer
T30-79
Lagrum
36 § avtalslagen (1915:218)
Litteratur
Sökord
Förverkande
Handpenning
Köp av fast egendom
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation