lagen.nu

NJA 1981 s. 733

Jaktservitut har genom fastighetsreglering upphävts, enär servitutet ansetts ej behövas för den härskande fastigheten (7 kap 5 § 2 st fastighetsbildningslagen). Beslutet har vunnit laga kraft. Fråga huruvida ersättning till den härskande fastighetens ägare med anledning av servitutets upphävande kunde utgå.

Svenska Cellulosa Aktiebolaget SCA, i fortsättningen kallat SCA, äger fastigheten Risede 1:2 i Ström, Strömsunds kommun. En därifrån avsöndrad lägenhet Risede 1:8 ägs av Allan R m fl.

Dåvarande Kungsgården-Mariebergs AB, som genom fusion senare uppgått i SCA, köpte d 8 sept 1896 7/256 mantal av Risede nr 1 från Jöns O. Genom avhandling d 26 sept 1896 återköpte O sina "brukade inegor och åbyggnader samt slåtteslägenheter". Denna lägenhet erhöll sina ägor utbrutna vid ett d 24 jan 1902 fastställt laga skifte på alla ägor till Risede by. SCA:s fastighet registrerades sedermera såsom Risede 1:2 och O:s lägenhet såsom Risede 1:8, utgörande en från 7/256 mantal av Risede 1:2 avsöndrad lägenhet.

Enligt avhandlingen d 26 sept 1896 antecknades bl a att "all till hemmanet hörande jagt och fiske får av lägenhetsinnehavaren idkas till husbehof under tillåten tid". Bl a dessa rättigheter intecknades d 18 juli 1951 i Risede 1:2 såsom servitut till förmån för Risede 1:8.

Risede 1:2, som är samtaxerad med SCA:s övriga skogsinnehav i Ströms socken, har en areal av 6 625 ha.

Risede 1:8 är taxerad som jordbruksfastighet. Taxeringsvärdet 1975 var 11 000 kr, varav byggnadsvärde 8 000 kr och värde för övrig mark 3 000 kr. Fastigheten har en areal av 6,1830 ha, varav 1 ha ängs- och betesmark, 1 ha tomt och 4 ha icke produktiv mark. På fastigheten, som sedan 1915 är indelad i två sämjelotter, finns på den ena sämjelotten, tillhörig Allan R, ett mindre bostadshus och uthus, båda i gott skick. På den andra sämjelotten, tillhörig Jöns Ulrik O m fl, finns bostadshus, bryggstuga och lada, samtliga fallfärdiga, ävensom bryggstuga i mindre gott skick. Jordbruksdriften på 1:8 upphörde år 1949-50 och lägenheten har därefter inte varit bebodd annat än tillfälligt under sommartid.

SCA ansökte d 8 mars 1972 hos fastighetsbildningsmyndigheten, specialenhet nr 1 i Jämtlands län, om fastighetsreglering för upphävande av samtliga de servitutsrättigheter som tillkommer Risede 1:8 enligt 1896 års köpeavhandling. Förrättning verkställdes och avslutades d 29 aug 1975. Inför fastighetsbildningsmyndigheten uppstod tvist angående omfattningen av ifrågavarande servitut. SCA uttryckte den uppfattningen, att bl a rätten till jakt icke utgjorde servitut utan möjligen nyttjanderätt. Ägarna av Risede 1:8 å sin sida ansåg, att samtliga rättigheter enligt avhandlingen skulle utgöra servitut. I anledning härav meddelade fastighetsbildningsmyndigheten fastighetsbestämningsbeslut av innehåll, jämte annat, att rätten till jakt finge anses ha varit ett naturligt komplement till ägandet av jordbruksfastigheter i Risede vid tiden för den första upplåtelsen av Risede 1:8 och att rätten till jakt skulle utgöra ett servitut till förmån för Risede 1:8 (härskande) och belastande Risede 1:2 och 1:18 (tjänande fastigheter). Risede 1:18 har avstyckats från 1:2 och ägs av Graningeverken AB. 1:18 utgör holmar i Riseån och jaktservitutet har aldrig utövats på denna fastighet. - SCA yrkade därefter, att samtliga servitutsrättigheter genom fastighetsreglering skulle upphävas. Ägarna av Risede 1:8 bestred yrkandet. I särskilt fastighetsbildningsbeslut bestämde fastighetsbildningsmyndigheten att samtliga servitutsrättigheter, således även jaktservitut, skulle upphävas. Som skäl för detta beslut anförde myndigheten, jämte annat: På grund av bestämmelserna i 15 § lagen om införande av fastighetsbildningslagen får skogsfångsservitut upphävas även om sådana omständigheter som avses i 7 kap 5 § fastighetsbildningslagen ej föreligger. Övriga Risede 1:8 tillkommande servitutsrättigheter behövs på grund av ändrade förhållanden ej för 1:8, varför villkoret i 7 kap 5 § 2 st är uppfyllt.

Såväl fastighetsbestämningsbeslutet som fastighetsbildningsbeslutet vann laga kraft och registrerades d 18 juni 1976.

Fastighetsbildningsmyndigheten upptog även ersättningsfrågan till behandling. Ägarna av Risede 1:8 yrkade, förutom annat, ersättning för jaktservitutet med 81 120 kr, varav för älgjakt 78 120 kr och småviltjakt 3 000 kr. SCA bestred detta ersättningsyrkande och menade att, eftersom behov av servitutet saknades, ingen ersättning skulle utgå. Fastighetsbildningsmyndigheten meddelade d 29 aug 1975 ersättningsbeslut, enligt vilket SCA såsom ägare till Risede 1:2 förpliktades att erlägga 27 000 kr, varav 18 000 kr för jaktservitutet, direkt till ägarna av Risede 1:8 att fördelas mellan dem efter vars och ens lagfartsmässiga andel i fastigheten eller 13 500 kr till Allan R, 7 500 kr till Jöns Ulrik O och 750 kr till var och en av de övriga 8 delägarna i fastigheten. Som skäl för beslutet anförde fastighetsbildningsmyndigheten, såvitt nu är av intresse: Ersättning för de upphävda servituten skall utgå efter likvidvärdering. För rätten till slåtter med hässje- och stängselvirke skall någon ersättning ej utgå, enär dessa servitut ej utnyttjats sedan lång tid och med nuvarande hushållningsformer icke kan beräknas ge något ekonomiskt netto för den härskande fastigheten Risede 1:8. - På grund av bestämmelserna i 8 § jämfört med 39 § jaktlagen skall äldre jaktservitut ej bestå mer än 50 år räknat från d 1 juli 1938, om markägaren yrkar vid domstol att det skall förklaras förfallet "och servitutet ej finnes böra i jaktvårdens intresse bestå". Kapitaliseringen av framtida värden bör således beträffande jakt endast ske för ca 13 år framåt i tiden, vilket ger kapitaliseringsfaktor 10 (rätteligen något under 10). Konsumtionen av älgköttet avser en familj men bedömes icke oundgängligen behöva ske på Risede 1:8 utan får ske i ägarens eller ägarnas hem. Servitutet för husbehov anses motsvara en älg per år. Värde 1 500 kr/år + småvilt 300 kr/år eller summa 1 800 kr/år och kapitaliserat värde 10 x 1 800 kr = 18 000 kr.

SCA anförde besvär hos Jämtbygdens TR, fastighetsdomstolen, över beslutet om ersättning för jaktservitutet. Härvid yrkade SCA i första hand att ersättning inte skulle utgå för den upphävda rätten till jakt på den grunden att något behov av servitutet inte längre föreligger för Risede 1:8. För det fall TR:n skulle finna att det föreligger behov av jaktservitutet för Risede 1:8 yrkade SCA i andra hand att ersättningsbeloppet för den upphävda jakträtten skulle bestämmas till 4 000 kr för älgjakten och 1 000 kr för småviltjakten eller tillhopa 5 000 kr.

Allan R och ytterligare 7 av de sammanlagt 10 ägarna av Risede 1:8 bestred ändring och yrkade att fastighetsbildningsmyndighetens beslut skulle fastställas, såvitt i TR:n var i fråga.

Två av ägarna av Risede 1:8, som inte själva anfört besvär över förrättningen, bestred upphävande av samtliga de rättigheter som enligt det ursprungliga avtalet tillkom Risede 1:8.

SCA anförde till utveckling av sin talan: Fastighetsbildningsmyndigheten har i sina skäl till upphävande av jaktservitutet uttalat att behov av detta servitut inte föreligger för Risede 1:8. Detta ställningstagande borde ha lett till ett ersättningsbeslut, vari icke upptagits någon ersättning för jaktservitutet. En servitutsrätt och utnyttjandet av denna skall tillgodose ett behov för den härskande fastigheten som sådan och får inte tillgodose enbart fastighetsägarens subjektiva intresse av att jaga. Vid upplåtelsen av detta servitut var avsikten att rätten till jakt skulle utgöra ett komplement till fastigheten vid dess användning såsom jordbruksfastighet. Brukaren erhöll denna rättighet - för att kunna klara sin försörjning på fastigheten. En upplåtelse av ett hus behovsservitut innebär, att servitutsavkastningen skall förbrukas på fastigheten. Det ursprungliga ändamålet med servitutet har ända fram till upphävandet varit att bidraga till försörjningen av de på fastigheten bosatta, med jordbruksdrift verksamma fastighetsägarna. Under en servitutsrätt kan inte inrymmas andra befogenheter än som är anpassade efter den härskande fastighetens behov. På Risede 1:8 har sedan flera år tillbaka inte förekommit någon jordbruksdrift, och det kan inte förutses att någon sådan drift framdeles skall komma att återupptagas. Risede 1:8 utgör en övergiven jordbruksfastighet och måste jordpolitiskt sett betraktas som en övergångsfastighet som i framtiden - med undantag för sommarbostaden med tomt - kommer att bli föremål för rationaliseringsåtgärd och därmed försvinna. De nuvarande ägarna är bosatta på annan ort, och det mindre bostadshus som finns på en av sämjelotterna används som sommarbostad från maj till aug. Det är inte någon av ägarna som bebor fastigheten sommartid utan den uthyres eller upplåtes till en person bosatt i Stockholm. Under sommaranvändningen kan givetvis ej förekomma någon jakt. Likväl har jaktservitutet under de sista 20-25 åren utnyttjats på ett sådant sätt, att det inte tillgodosett ett behov för Risede 1:8 som sådan. Jakten har i stället utövats av ett stort antal personer, under åren 1963-1969 i medeltal 8-11 personer, och täckt dessa personers behov av älgkött trots att de varit bosatta på helt främmande fastigheter runt om i landet. Detta har enligt SCA:s mening utgjort ett typexempel på obehörigt utnyttjande av servitutsrättighet. Den enda sannolika användningen Risede 1:8 i framtiden kan få är som sommarbostadsfastighet och som sådan föreligger ej något behov av jaktservitut. På grund av ändrade förhållanden har servitutet blivit onyttigt och något behov av detta som sådant förelåg ej för den härskande fastigheten vid tidpunkten för servitutets upphävande i aug 1975. Under sådana förhållanden skall ej heller någon ersättning utgå. Såvitt SCA känner till har någon småviltsjakt inte bedrivits på aktuella fastigheter under de senaste åren.

SCA utvecklade vidare skälen för att värdet - för det fall att TR:n skulle finna ersättning för servitutet skola utgå - ej kunde beräknas högre än vad SCA för sådant fall medgivit.

Allan R och de 7 av de övriga ägarna av Risede 1:8 som anslöt sig till honom anförde till utveckling av sin talan: Risede 1:8 tillkom i slutet av 1800-talet med tillämpning av den då allmänt använda metoden, att en hel fastighet fördes till ett skogsbolag, varefter säljaren omedelbart återköpte inägorna samt förbehöll sig vissa rättigheter, som regelmässigt knöts till inägofastigheten såsom servitut. Servitutet var ett komplement till äganderätten till fastigheten och måste betraktas såsom "tillbehör till fastighet". När servitutet tillkom gällde naturahushållningsförhållanden, något som i dagens läge inte är aktuellt. På detta sätt kan sägas att ändrade förhållanden inträtt. När servitut bildas skall det inte tillgodose den individs behov som bor på fastigheten utan varje framtida ägares behov. Detta behov kan vara olika från tid till annan. Om sålunda servitutet vid visst tillfälle ägs av någon som skulle anses icke ha behov av det, skall servitutet för den skull inte anses sakna värde. Beträffande husbehovsrätt till skog och vedbrand gäller sedan länge i praxis, att dessa produkter skall utnyttjas på den härskande fastigheten till fyllande av dess behov. Då det gäller jakt till husbehov saknas emellertid varje förnuftig grund till sådan avgränsning. Denna rätt är en nyttighet av annan karaktär. Genom dess utnyttjande skall den härskande fastighetens ägare kunna fälla villebråd som uppehåller sig på den tjänande fastigheten för att livnära sig och sin familj. Förtäringen av det fällda behöver dock rimligen icke äga rum på den härskande fastigheten. Husbehovsrekvisitet är endast ett mått på behovet och inte en nödvändig knytning till förbrukning på fastigheten. Ägarna till Risede 1:8, som ända fram till fastighetsbildningsbeslutet utnyttjat jaktservitutet varje år, hävdar att behov av detta fortfarande föreligger och att ersättning därför skall utgå. Att servitutet inte behövs är ingalunda samma sak som att servitutet skulle sakna värde. - Eftersom fastighetsägarna inte överklagat ersättningsbeslutet, får de acceptera fastighetsbildningsmyndighetens ersättningsberäkning.

Överlantmätarmyndigheten i Jämtlands län anförde i yttrande d 24 mars 1976 bl a: Av handlingarna i målet framgår att motstridiga uppfattningar råder beträffande beräkningen av jaktservitutets värde. Det framgår vidare att frågan om servitutets omfattning inte är föremål för några delade meningar. Beslutet om upphävande av servitutet har vunnit laga kraft. I målet gäller således endast att avgöra frågan om storleken av den ersättning som bör utgå för upphävda jaktservitutet. Överlantmätaren kommenterar värderingen avseende ersättning för jakt på följande sätt.

Den rätt som tillkommer ägarna av Risede 1:8 och som alltjämt utnyttjas tillgodoser det ursprungliga ändamålet nämligen att bidraga till fastighetsägarnas försörjning. Det kan utnyttjas oberoende av om jordbruksdrift eller bosättning förekommer på den härskande fastigheten. Rätten har uppenbarligen opåtalat utnyttjats av ägarna av Risede 1:8 alltsedan servitutets tillkomst. Rätten har således ett värde för den härskande fastighetens ägare. Ersättning för servitutets upphävande skall utgå i pengar och likviden härför beräknas.

Vid förrättningen har enbart servitutets positiva värde bestämts eftersom endast detta värde har ansetts böra ersättas. Den beräknade ersättningen eller 18 000 kr har tillerkänts den härskande fastigheten Risede 1:8. Någon uttrycklig båtnadsberäkning har ej gjorts och följaktligen ej heller någon egentlig vinstfördelning. Den tjänande fastigheten har ålagts att betala förrättningskostnaderna, som enligt av överlantmätaren inhämtad uppgift uppgår till 7 916 kr.

För att kunna beräkna regleringsvinsten krävs kännedom om servitutets negativa och positiva värden samt förrättningskostnaden. Servitutets positiva värde kan definieras som skillnaden i marknadsvärde för den härskande fastigheten med och utan servitut. Servitutets negativa värde definieras som skillnaden i den tjänande fastighetens marknadsvärde med och utan servitut. Är det negativa värdet större än det positiva uppstår vid regleringen båtnad. Är båtnaden större än förrättningskostnaden uppstår en regleringsvinst.

Tillräcklig kännedom om fastigheters marknadsvärden med eller utan servitut saknas. I stället är man hänvisad till att på annat sätt beräkna jaktservitutets värde.

Förrättningsmannen har i sin värdering av älgjakten uppskattat köttvärdet, baserat på slaktpris för skogslaktad älg, och därvid erhållit ett årsvärde på 1 500 kr, kapitaliserat till 15 000 kr. Värdet av småviltjakten har baserats på en arrendeavgift motsvarande två årskort à 150 kr, kapitaliserat till 3 000 kr.

SCA har anpassat sin värdering till vattendomstolarnas och fiskevärderingsnämndernas beräkningsmetoder vid värdering av totalskadat fiske. Denna metod bygger på att från ett framräknat bruttoavkastningsvärde dras en omkostnadsdel motsvarande 80 %. Med användande av ett slaktpris i hushållet på 11 kr/kg och förrättningsmannens kapitaliseringsfaktor erhålls därvid ett värde av en älg till 4 000 kr. Småviltjakten har på samma sätt - efter en uppskattning av bruttovärdet till 500 kr/år - värderats till 1 000 kr.

Den principiella skillnaden mellan dessa båda metoder är att klaganden för in en omkostnadsdel i värderingen, som förrättningsmannen ej gör. Enligt överlantmätarens mening är det ytterligt svårt att fastställa vilka omkostnader som skall anses vara förenade med jaktutövandet. En beräkningsmetod där man kan bortse från omkostnadsdelen är därför att föredra. Överlantmätaren vill därför för sin del ange en annan väg att söka beräkna det positiva värdet av jaktservitutet.

Den härskande fastighetens ägare kan genom att arrendera jakträtt få samma möjlighet till jakt som servitutet nu ger. Omkostnaderna för själva jakten lär vara desamma vare sig den utövas med stöd av servitut eller nyttjanderätt. Ett sätt är således att beräkna kostnaden för ett arrende, motsvarande den aktuella husbehovsjakten. Vid denna beräkning är det erforderligt att dela upp jakten i dels älgjakt dels ock småviltjakt.

För älgjakt gäller enligt vad överlantmätaren inhämtat från jaktvårdskonsulenten i länet som huvudregel att på ett område om 1 500-1 600 ha kan tillstånd ges för att skjuta ett fullvuxet djur och en kalv. Denna areal anses svara mot ett område som med ifrågavarande avskjutning rekryterar en lämpligt stor älgstam. Det erfordras c:a 1 000 ha mark för att få tillstånd att skjuta ett fullvuxet djur per år, vilket är det antal som sakägarna är ense om att servitutet omfattar. Arrendeavgiften är för närvarande en krona per ha och år. Ägarna av Risede 1:8 kan - om servitutet upphäves - härefter genom arrende tillförsäkra sig motsvarande rätt till älgjakt. Kostnaderna blir då 1 000 kr per år.

Ovan angivna arealen för husbehovsjakt på älg bör rimligen vara dimensionerande även för den del av jaktservitutet som utgöres av småviltjakten. Enligt inhämtade uppgifter varierar arrendeavgiften för denna jakt mellan 50 och 65 öre per ha och år i nu ifrågavarande del av länet. Eftersom i målet är fråga om total jakträtt väljes här den lägre avgiften 50 öre. Årskostnaden för 1 000 ha blir då 500 kr.

Den sammanlagda årskostnaden för jaktarrende kan på detta sätt framräknas till 1 000 + 500 = 1 500 kr.

Överlantmätaren delar förrättningsmannens - och även SCA:s - uppfattning beträffande beräkningen av den för jakt tillämpade kapitaliseringsfaktorn i detta fall. Det kapitaliserade värdet blir härigenom 10 x 1500 = 15 000 kr, vilket sålunda får anses motsvara servitutets positiva värde.

Vid förrättningen har det sammanlagda värdet av de upphävda rättigheterna eller det positiva värdet beräknats till 25 800 kr. Ersättningen till härskande fastighetens ägare har därefter avrundats uppåt till 27 000 kr. Skillnaden 1 200 kr får anses motsvara härskande fastighetens andel av regleringsvinsten. Någon uttrycklig båtnadsberäkning har som nämnts inte gjorts, men förrättningsmannens prövning av båtnadsvillkoret i 5 kap 4 § fastighetsbildningslagen - som föreskriver att vinst måste uppkomma för att reglering skall kunna genomföras mot sakägares bestridande - måste anses innebära att han bedömt det negativa värdet överstiga 25 800 kr plus förrättningskostnaden 7 900 kr eller 33 700 kr. Hur mycket större det negativa värdet är har icke ansetts erforderligt att utreda.

Överlantmätaren delar förrättningsmannens uppfattning att härskande fastigheten utöver servitutets värde endast skall erhålla en begränsad del av regleringsvinsten. Det är rimligt att anta att på grund av förrättningskostnadens storlek i förhållande till positiva servitutsvärdet regleringsvinsten knappast kan förväntas vara särskilt stor. Det torde vara svårt att med någon större säkerhet beräkna det negativa värdet. Under dessa förhållanden finner överlantmätaren den avrundning uppåt på 1 200 kr som förrättningsmannen gjort på framräknade positiva värdet vara en rimlig andel av regleringsvinsten.

Överlantmätaren föreslår på grund av det ovan sagda att ersättningen för förlorad rätt till jakt sänks från 18 000 till 15 000 kr och att sålunda totala ersättningen för upphävda rättigheterna bestäms till 24 000 kr. I detta belopp skall härskande fastighetens andel av regleringsvinsten anses ingå med 1 200 kr. Marknadsvärdet för Risede 1:8 får således genom borttagandet av fastighetens servitutsrättigheter anses ha sjunkit med cirka 22 800 kr.

I övrigt avstyrkes bifall till besvären.

TR:n (lagmannen Melin, rådmannen Andersson, fastighetsrådet Kvarby och två nämndemän) anförde i utslag d 7 mars 1977:

Skäl. Fastighetsbildningsmyndighetens beslut att rätten till jakt skulle utgöra ett servitut till förmån för Risede 1:8 samt att upphäva jaktservitutet har vunnit laga kraft. TR:n har att pröva endast frågan om ersättning för servitutet skall utgå till den härskande fastighetens ägare eller ej.

Servitut, vilket såsom i detta fall upplåtits före nya JB:s ikraftträdande, fick konstitueras endast till förmån för fastighet och skulle komplettera den fastighetens användbarhet. Särskilda ägares subjektiva intressen kunde icke tillgodoses på denna väg utan servitutet skulle tjäna fastigheten som sådan. Servitutsformen skulle komma till användning endast då upplåtelsen var avsedd att tillgodose varaktiga med fastighetens användning nära förbundna intressen.

Den genom 1896 års avhandling upplåtna rätten till jakt "att idkas till husbehof' har tillkommit som ett komplement till lägenheten Risede 1:8 vid dess användning som jordbruksfastighet och för att bidraga till försörjningen av på lägenheten bosatta, med jordbruksdrift verksamma fastighetsägare. Värdet av jakten som rekreation var inte att räkna med. Jordbruksdriften på Risede 1:8 har sedan länge upphört. Det kan icke vara rimligt att räkna med ett återupptagande av sådan drift i vart fall före 1988, den sista tidpunkten för ett jakträttsservituts bestånd, vilket ej heller ägarna till fastigheten velat göra gällande. Någon fast bosättning förekommer inte på fastigheten, vilken, förutom vid jakt, är bebodd endast kortare tid på somrarna och då av andra än ägarna. Jakträttsservitutet har därmed förlorat sitt berättigande - blivit onyttigt enligt servitutslagens terminologi - och har följdriktigt blivit upphävt.

Visserligen har jakträtten utövats under de senaste 20-25 åren. De jagande har utgjorts av ett flertal personer bosatta på andra platser i landet. Detta sätt att dra nytta av den för mycket länge sedan upplåtna jakträtten strider emellertid klart mot syftet med servitutsupplåtelsen, och en dylik "hävd" kan därför inte påverka bedömningen av följderna av servitutets upphävande.

Enligt 7 § servitutslagen kunde ett servitut förklaras förfallet, om det p g a ändrade förhållanden blivit onyttigt. Enligt doktrinen (Undén II Fast egendom, 3 uppl s 261) kunde någon ersättning till servitutshavaren i sådant fall inte komma i fråga. Fastighetsbildningslagen har inte avsett att göra någon saklig ändring beträffande förutsättningarna för upphävande av servitut i anledning av ändrade förhållanden, och stöd saknas även för antagande att ersättningsfrågan kommit i ett annat läge genom den nya lagstiftningen.

TR:n anser därför - det ligger rent av i sakens natur - att när ett servitut upphävs p g a att det ej längre behövs, ersättning ej heller skall utgå för den upphävda rättigheten.

SCA:s förstahandsyrkande bör alltså bifallas.

Slut.

Av två av ägarna av Risede 1:8 framställt yrkande att de sakrättigheter som fanns till förmån för Risede 1:8 inte skulle upphävas avvisades.

Med ändring av fastighetsbildningsmyndighetens beslut befriade TR:n SCA från skyldighet att till ägarna av Risede 1:8 utge ersättning för upphävt jaktservitut och angav att till följd därav den ersättning som SCA hade att utge till ägarna av Risede 1:8 uppgick till 9 000 kr med angiven fördelning mellan dem.

Ägarna av Risede 1:8 utom en anförde besvär i HovR:n för Nedre Norrland med yrkande att HovR:n med ändring av TR:ns utslag måtte fastställa fastighetsbildningsmyndighetens beslut d 29 aug 1975.

SCA bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hedman, fastighetsrådet Jaensson och hovrättsassessorn Eberstein rörande frågan vilket värde den upphävda servitutsrättigheten hade samt Hedman, hovrättsrådet Olsson och Eberstein vid särskild omröstning rörande frågan om ränta på utdömda belopp) anförde i utslag d 31 okt 1979:

Skäl:

Klagandena har i HovR:n åberopat samma omständigheter som vid TR:n samt vidare anfört bl a: TR:n har angivit att "jaktservitutet tillkommit såsom komplement till lägenheten Risede 1:8 vid dess användning såsom jordbruksfastighet för att bidraga till dess försörjning av på lägenheten bosatta, med jordbruksdrift verksamma fastighetsägare". Denna TR:ns tolkning är en i efterhand konstruerad modell, sedd mot det historiska perspektivet, vilken tolkning i sig kan synas riktig. Tolkningen vinner dock ej stöd av parternas ursprungliga avtal. Då SCA på 1800-talet förvärvade fastigheten enligt en avhandling samt återsålde inägorna enligt en annan handling får det anses alldeles uppenbart att en förutsättning för att överlåtelserna skulle komma till stånd var att bl a jakt fick idkas såsom tidigare på de överlåtna ägorna. Denna del av avtalet framgår visserligen endast av den handling där SCA återöverlåter inägorna men i praktiken utgjorde förbehållet om jakt en del av det totala avtalet mellan parterna. Någon välvilja från SCA:s sida innebärande att man upplät jakträtten såsom något komplement till lägenheten förelåg inte. Jakten var sålunda en viktig del av avtalsinnehållet och påverkade säkerligen den köpeskilling som parterna kom överens om. Ej heller ordvalet i upplåtelsen ger stöd för att jakträtten på något sätt skulle vara knuten till lägenhetsinnehavarens brukande av fastigheten såsom jordbruksfastighet. TR:n har överdrivit det historiska perspektivet med naturahushållningen och därvid tolkat parternas ordval husbehov såsom direkt anknutet till jordbruksdriften och boendet på fastigheten. Denna tolkning anser servitutshavarna saknar stöd såväl i avtalsparternas ursprungliga ordval som i omständigheterna kring avtalets tillkomst. I praxis har upplåtna jaktservitut ansetts innebära att den härskande fastighetens ägare i vart fall ej ägt jaga i vinstsyfte. Servitutshavaren har sålunda endast ägt jaga för att använda villebrådet för egen räkning, dvs till husbehov. Detta ligger också i sakens natur, enär ett servitut endast undantagsvis kan innebära en total överlåtelse av all jakt. Sådan överlåtelse, lika med upplåtelse, kan endast ske såsom nyttjanderätt. Om sålunda ett jaktservitut upplåtits avses därmed i praktiken upplåtelse av jakt till husbehov. Om rättigheten däremot upplåtits enligt ordvalet "jakt till husbehov" bör detta ej föranleda en sådan tolkning att parterna avsett något annat än en sedvanlig rätt till jakt. Skillnaden mellan de två ordvalen är endast att den som angivit rätten till jakt till husbehov har varit noggrannare vid sin formulering av rättens innehåll. Begreppen jaktservitut och husbehovsservitut är sålunda synonyma. Om tvisten gällt en upplåtelse till jakt där husbehovet ej omnämnts skulle förmodligen TR:n aldrig kommit på tanken att anknyta servitutet tillfrågan huruvida jordbruksdrift skedde på fastigheten eller huruvida någon bodde där. Att göra i aktuellt fall sådan anknytning menar servitutshavarna är förståeligt ur det historiska perspektivet men en sådan anknytning är en felaktig tolkningsgrund av servitutsrättens innehåll. Ett av rekvisiten vid bildandet av ett servitut är rekvisitet utilitas fundo, dvs att den upplåtna rätten skall vara till nytta för fastigheten. Vid tiden för den aktuella upplåtelsen uppfyllde med säkerhet upplåtelsen rekvisitet utilitas fundo. Det var långt till civiliserade trakter, vägar fanns inte, elektrisk ström fanns inte, telefon fanns inte osv. Det är sålunda uppenbart att det var av nytta för fastigheten med ett jaktservitut samt också att denna rättighet ansågs fylla de övriga rekvisiten för ett servitut. Jaktservitutet som sådant var på den tiden sålunda fullt acceptabelt. Om man i stället övergår till dagens situation och föreställer sig att rättigheten skulle i avtal upplåtits på samma sätt får det hållas för visst att det som servitut ej skulle accepterats. Jaktservitutet skulle inte (om man undantar jaktvårdsintresset) anses fylla rekvisitet nytta. Den domstol som skulle pröva den upplåtna rätten skulle fastställa att den inte kunde betraktas såsom något annat än en nyttjanderätt. Det är denna senare omständighet som man skall ha som bakgrund då man tolkar fastighetsbildningslagens 7 kap 5 §, där det sägs att servitut får upphävas om det till följd av ändrade förhållanden ej behövs. Servitutshavarna gör sålunda här gällande att nämnda lagrum skall ses mot bakgrund av rekvisitet nytta lika med utilitas fundo. Det är också denna omständighet som föranlett servitutshavarna att acceptera lantmätarens riktiga bedömning. Accepterandet innebar sålunda endast att man ansett att servitutet inte skulle gått att upplåta i dag men att det dock fram till i dag existerat som en värdefull rättighet vars värde skall ersättas enligt visst beräkningssätt. Ostridigt är att om ett servitut blivit onyttigt i den bemärkelsen som anges i doktrinen skall ersättningar ej utgå då servituten upphör att gälla. TR:n har dock felaktigt tolkat sambandet mellan ordvalet "ej behövs" i fastighetsbildningslagen och ordet onyttigt. "Ej behövs" i nämnda lagrum skall anknytas till servitutsrekvisitet utilitas fundo och ej till ordet onyttigt. Om nytta sålunda i dag ej anses föreligga finns möjlighet att upphäva ett servitut enligt fastighetsbildningslagen. Den upphävda rättigheten blir inte onyttig därför att den ej behövs utan den blir att anse och värdera i vart fall såsom en nyttjanderätt. Den vedertagna uppfattningen har ansetts vara att med husbehov avses endast ett mått. För att åskådliggöra vad som händer om man i ordet husbehov lägger något mer än mått kan följande tankeexperiment göras. Två rättigheter under exakt likadana förhållanden upplåtes och i det ena fallet betraktas som servitut i det andra som nyttjanderätt. Envar vet att denna differens kan uppstå därför att det ofta kan vara svårt att avgöra om rättigheten skall betraktas som ett servitut eller nyttjanderätt. Om rättigheterna efter 40 år återigen betraktas och en ansökan enligt fastighetsbildningslagen görs om upphävandet av servitutet och förutsättningar därför finns skulle sålunda, om TR:ns dom vore riktig, nyttjanderätten i praktiken ha varit värdefullare. Nyttjanderätten förutsättes därvid få nyttjas i 49 år. Den ursprungliga tanken med ett servitut var emellertid att servitutet skulle ha en livstid för all framtid medan nyttjanderätten endast 49 år. Detta resultat förefaller orimligt. I vart fall borde servitutshavarna ha ersättning för den tiden rättigheten skulle bestått såsom nyttjanderätt. I aktuellt fall finns en annan tidsgräns, nämligen 1988. TR:n anger vidare att värdet av jakten som rekreation inte var att räkna med. Detta påstående är tveksamt, enär med husbehov avses ett mått och inget annat. I praktiken får det dock hållas för visst att det även för ägarna förr i världen var ett nöje att jaga dvs att det var en rekreation. Denna servitutshavarnas uppfattning och TR:ns påpekande om rekreation saknar emellertid enligt servitutshavarna betydelse vid tolkningen av huruvida ett husbehovsservitut kan bli onyttigt p g a ändrade tider. Däremot kan rekreationen ha betydelse för bedömandet av ersättningarna i målet. TR:n anger att då fast bosättning på fastigheten numera ej förekommer och enär jordbruksdriften nedlagts har servitutet förlorat sitt berättigande - blivit onyttigt. Denna TR:ns tolkning av avtalet får förmodligen anses härröra från ordet husbehov som enligt TR:n synes syfta på de levnadsbetingelser som gällde under naturahushållningens tid. Något stöd i avtalet mellan parterna för att bosättning på fastigheten eller drift av jordbruket var en nödvändig förutsättning för rättigheten föreligger inte. Med husbehov har TR:n sålunda här angett att det inte är enbart en fråga om ett mått utan också fråga om en bosättningsfråga och ett nyttjande av jordbruksfastigheten. Dessa TR:ns två åberopade omständigheter skall endast ses mot bakgrund av begreppet utilitas fundo, dvs då rättigheten uppläts ansågs den med rätta såsom ett servitut. Lantmätaren har i beslut angivit att jaktservitutet p g a ändrade förhållanden ej behövs. Därmed ansåg han enligt servitutshavarna sålunda att en upplåtelse i dag av rätten skulle betraktas som en nyttjanderätt, enär den ej behövdes för fastigheten. Även här skulle man kunna göra några tankeexperiment i anledning av TR:ns domslut. Om lägenhetsinnehavaren skulle förvärvat en intilliggande villatomt och bosatt sig där samtidigt som han fortsatte att bedriva jordbruket skulle därmed jaktservitutet ha blivit onyttigt? Troligen inte. Om bosättningen skulle skett lite längre bort och jordbruket fortsatt att drivas skulle servitutet då blivit onyttigt? Förmodligen inte. Om i stället lägenhetsinnehavaren rustade bostaden och bodde kvar på fastigheten men skaffade sig arbete på annan ort skulle därmed servitutet blivit onyttigt? Förmodligen skulle TR:n då ansett att lägenhetsinnehavaren skulle klarat sig bra på sin lön och att servitutet då blivit onyttigt. Om samma exempel ändras så att på fastigheten bedrives ett litet jordbruk för husbehov av grönsaker, potatis m m bleve därvid servitutet onyttigt? Det är svårt att gissa TR:ns hypotetiska svar. Slutligen kan man tänka sig att lägenhetsinnehavaren lägger ner jordbruket därför att han går i pension och han och hans hustru klarar sig ändå. I detta senare exempel blir förmodligen inte servitutet onyttigt förrän pensionärerna flyttar till pensionärslägenhet eller dylikt. Dessa exempel visar att jordbruksdriften och boendet på fastigheten är felaktiga rekvisit vid bedömandet huruvida ett servitut blivit onyttigt eller ej. Servitutshavarna gör sammanfattningsvis sålunda gällande: Servitutet tillkom i ett ömsesidigt avtalsförhållande och ej såsom något komplement genom välvilja från SCA. Ordvalet i upplåtelsen ger ej stöd för TR:ns tolkning att brukande och boende på fastigheten är nödvändiga förutsättningar för att servitutet ej skall vara onyttigt. Jaktservitut och husbehovsjaktservitut är synonymer. Med husbehov menas enbart ett mått. Fastighetsbildningslagens ordval i 7 kap 5 § "ej behövs" är ej synonymt med ordet onyttigt vid värderingen av ett upphävt servitut. Servitutet har ett värde för tiden fram till 1988. Detta värde skall ersättas.

SCA har anfört bl a följande: Först må konstateras, att genom det lagakraftvunna fastighetsbestämningsbeslutet fastlagts att den upphävda rätten är servitut. Ersättningsfrågan måste hänföras till detta fastlagda förhållande. Klagandenas teorier, till den del dessa anknytes till rättsfiguren nyttjanderätt, saknar därför uppenbarligen intresse för bedömningen av ersättningsfrågan. Enligt SCA:s uppfattning är i första hand resultatet av en analys av servitutsbegreppet som sådant och i andra hand en analys av begreppen "onyttigt" och "ej behövs" i servitutslagen respektive fastighetsbildningslagen av avgörande betydelse för bedömningen om ersättning skall utgå eller inte utgå i förevarande fall. Vid upplåtelsen, som skedde samtidigt med bildandet av Risede 1:8, var fastighetsändamålet jordbruk. Servitutet inrättades sålunda för genomförande av just detta fastighetsändamål och inte för vilket annat ändamål som helst. SCA menar att TR:ns angivna tolkning är riktig och att avtalet mot bakgrund av servitutsbegreppets innehåll ej kan tolkas på annat sätt. För tolkningen, att servitutsutövandet skulle vara oberoende av den härskande fastighetens användningssätt, saknas stöd. Påståendet att en förutsättning för att de berörda överlåtelserna skulle komma till stånd bl a var, att "jakt fick idkas såsom tidigare på de överlåtna ägorna" strider direkt såväl mot avtalets begränsning "för husbehov" som mot servitutsbegreppet som sådant. "Jaktservitut" och "jakt till husbehov" är, såsom klagandena påstår, ej synonyma begrepp. Under "jaktservitut" inbegripes t ex också servitut som avser att möjliggöra en bättre och effektivare jaktvård. Ett jaktservitut kan givetvis i andra sammanhang också upplåtas för att täcka även andra behov än just ett "husbehov". Servitut måste, i motsats till vad klagandena påstår, alltid anknyta till ett visst fastighetsändamåls genomförande och till den härskande fastighetens faktiska behov. Finns ej något behov medför servitutet inte någon nytta för den härskande fastigheten, dvs det är onyttigt. Klagandena anför vidare, att vid tiden för upplåtelsen uppfyllde med säkerhet upplåtelsen rekvisitet utilitas fundo, dvs den upplåtna rätten var till nytta för den härskande fastigheten. Därjämte sägs, att en liknande upplåtelse i dag ej skulle anses fylla det för servituts bildande erforderliga nämnda rekvisitet utan inte skulle kunna anses vara något annat än en nyttjanderätt och att servitutet nu därför skall värderas som en nyttjanderätt. SCA kan endast åberopa att servitut föreligger, att servitut ej kan omvandlas eller betraktas som nyttjanderätt och att värderingsfrågan måste bedömas utifrån enbart förhållandet servitut. Vidare säger klagandena, att ostridigt är att om ett servitut blivit onyttigt i den bemärkelsen som anges i doktrinen skall ersättning ej utgå då servitut upphör att gälla. Klagandena menar också, att TR:n felaktigt tolkat sambandet mellan ordvalet, "ej behövs" i fastighetsbildningslagen och ordet "onyttigt" i servitutslagen. Utöver vad TR:n anfört härvidlag vill SCA hänvisa till prop 1969:128 s B 559, vari uttalas: "I första stycket av kommitténs förslag (till 7:5) upptas en bestämmelse om att servitutet får upphävas om den härskande fastigheten inte längre behöver servitutet. Bestämmelsen motsvarar i sak regeln i 7 § servitutslagen om att servitut kan förklaras förfallet om det till följd av ändrade förhållanden blir onyttigt." Kommittén, vars förslag ligger till grund för bestämmelserna i 7:5 fastighetsbildningslagen, har uppenbarligen betraktat uttrycken "ej behövs" och "onyttigt" som synonyma. Enligt SCA:s uppfattning står det klart, att om behov av en servitutsrätt ej längre föreligger är den onyttig och saknar värde. För genomförandet av det nuvarande fastighetsändamålet på den härskande fastigheten är servitutet ej behövligt (= onyttigt). Detta medför, att ett utnyttjande av befogenheten över SCA:s fastighet skulle ge tillgång till en nyttighet i en omfattning, som överstiger förbrukningsbehovet vid genomförandet av det nuvarande fastighetsändamålet. Förbrukningsbehovet är nämligen = 0. Det har ej heller gjorts gällande att det ursprungliga fastighetsändamålet, för vars genomförande servitutet instiftades, skulle komma att återupptas. Uttrycket "husbebov" utgör ett mått. Härom synes råda enighet. Härutöver anser SCA, att uttrycket har en funktion som ett uppenbart förtydligande av nyttorekvisitet och att därutöver avses att klargöra att servitutet skall täcka ett alldeles bestämt behov på den härskande fastigheten. SCA anser att det i princip inte är någon skillnad mellan servitutsrätt till jakt för husbehov och servitutsrätt till ved brand eller byggnadsvirke till hus behov. I båda fallen skall det fylla ett förbrukningsbehov på den härskande fastigheten. Fällt villebråd skall vid jaktservitut för husbehov i princip konsumeras på den härskande fastigheten i likhet med vad som i princip gäller för konsumtion av ved eller byggnadsvirke vid skogsfångsservitut. Särskilda ägares subjektiva intressen kan inte tillgodoses genom servitutsrätt. Genom institutet servitut kan ett rekreationsintresse sålunda inte tillgodoses. Sådant intresse kan inrymmas endast inom exempelvis en nyttjanderätt, varom inte är fråga i förevarande fall. Det var den härskande fastighetens behov med hänsyn till det avsedda fastighetsändamålet - jordbruksdrift - som skulle tillgodoses och även tillgodosågs genom servitutsupplåtelsen. Det vid upplåtelsen av servitutet avsedda fastighetsändamålet har upphört och servitutet behövs ej för det nya användningssättet. Servitutet har blivit onyttigt och måste med hänsyn till den ursprungliga avsikten med servitutet anses som förfallet i fråga om möjligheterna att utnyttja detsamma. Varje "omvandling" av fastigheten till annat ändamål än jordbruksdrift eller ändamål som ej medför bosättning på fastigheten medför att servitutet ej kan utövas. Ett utövande kan ej ske när utövandet står i direkt strid mot syftet med servitutsupplåtelsen.

HovR:n gör följande bedömning.

Regeln om möjlighet att förklara ett servitut förfallet tillkom för att förhindra rättsmissbruk bestående däri att den formellt berättigade skulle kunna kräva servitutets upprätthållande utan att själv ha något legitimt intresse därav och oavsett att det innebure en avsevärd uppoffring för den förpliktade. Såsom exempel härpå har i doktrinen angivits upprätthållande av ett servitut angående rätt att hämta produkter sedan dessa uttömts eller vidhållande av ett servitut som hindrar byggande utöver viss höjd på den förpliktande fastighetens område oaktat bebyggelsen runt omkring gjort servitutet onyttigt för servitutshavaren. Sådana servitut behövs uppenbarligen inte längre och ett upphävande medför självfallet inte någon värdeminskning av den härskande fastigheten.

I förevarande mål har den i fastighetsbestämningsbeslutet fastställda servitutsrätten - uppenbarligen utan invändning från SCA - utövats kontinuerligt på fastigheten Risede 1:8. Servitutet har således ända fram till dess fastighetsbildningsmyndigheten meddelade sitt fastighetsbildningsbeslut varit till nytta för innehavaren av Risede 1:8. I av fastighetsbildningsmyndigheten lagakraftvunnet beslut har konstaterats att fastigheten, där någon jordbruksdrift inte förekommer och troligen ej kommer att återupptas före år 1988, ej längre är i behov av ett jaktservitut. Detta innebär enligt HovR:ns uppfattning emellertid inte att rättigheten måste vara ekonomiskt betydelselös för fastigheten. Tvärtom framstår det som tämligen uppenbart att fastigheten i och med borttagandet av nämnda servitut kommer att minska i värde. Detta värde bör SCA ersätta fastighetens ägare. Vid beräkningen av ersättningens storlek finner HovR:n överlantmätarens bedömningsmetod vara den lämpligaste. HovR:n finner således att det av fastighetsbildningsmyndigheten meddelade beslutet borde haft det innehållet att den totala ersättningen för servitutsrättigheternas upphävande skulle uppgått till 24 000 kr.

HovR:ns avgörande. Med ändring av TR:ns utslag och fastighetsbildningsmyndighetens beslut såvitt nu är i fråga fastställer HovR:n den likvidersättning SCA har att utge för servitutsrättigheternas upphävande till 24 000 kr att utges till ägarna av Risede 1:8 och fördelas mellan dem efter vars och ens lagfartsmässiga andel.

HovR:n angav därefter vad som med sådan fördelning skulle tillfalla envar av ägarna av Risede 1:8.

Hovrättsrådet Olsson var av skiljaktig mening i frågan vilket värde den upphävda servitutsrättigheten hade och anförde i den delen: I likhet med TR:n finner jag att den härskande fastigheten inte längre behöver servitutet. Då detta således blivit onyttigt skall - såsom TR:n funnit - någon ersättning ej utgå.

Fastighetsrådet Jaensson var av skiljaktig mening vid särskild omröstning rörande frågan om ränta på utdömda belopp och anförde i den delen: Fastighetsbildningsmyndigheten har beslutat att rätten att utöva i fastighetsbildningsbeslutet angivna rättigheter skulle upphöra den dag fastighetsbildningsbeslutet vann laga kraft. Så skedde d 26 sept 1975. Ersättningen skulle erläggas inom en månad efter det förrättningen vinner laga kraft. Detta beslut skall fortfarande gälla. Om besvär ej anförts skulle ersättningen ha betalats senast d 26 okt 1975. Jag finner det skäligt att ränta skall utgå på ej erlagd likvid från sistnämnda datum med 6 % t o m år 1975 och därefter enligt 5 § räntelagen.

SCA anförde besvär och yrkade att HD med ändring av HovR:ns utslag måtte befria SCA från skyldighet att till ägarna av Risede 1:8 utge ersättning för det upphävda jaktservitutet.

I HD uppträdde alla utom en av ägarna till Risede 1:8 och bestred bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela utslag enligt följande: Slut. Med ändring av HovR:ns utslag i huvudsaken fastställer HD TR:ns utslag, såvitt nu är i fråga.

HD (JustR:n Bernhard, Nordenson och Heuman) beslöt följande utslag:

Skäl. De regler om upphävande av servitut som återfinns i 7 kap 5 § 2 st fastighetsbildningslagen leder sitt ursprung från 7 § i 1907 års lag om servitut. Enligt detta lagrum kunde, om till följd av ändrade förhållanden servitut blev onyttigt, domstol på yrkande av ägaren till den tjänande fastigheten förklara servitutet förfallet. För det fall att servitutet ej var onyttigt men dess nytta var ringa i förhållande till den tunga som uppkom av servitutet stadgades i lagrummet, att servitutet kunde genom beslut av domstol avlösas. Redan lagrummets ordalydelse ger vid handen att domstols förklaring att servitut var förfallet inte grundade rätt för den härskande fastighetens ägare att få ersättning för att servitutsrätten upphört. I doktrinen har också klart uttalats, att ersättning ej utgår till servitutshavaren i detta fall (Undén, Svensk sakrätt II:2 6:e uppl 1970 s 255). I förarbetena till fastighetsbildningslagen framhålls, att bestämmelsen i 7 kap 5 § 2 st om upphävande av servitut, som blivit obehövligt, i sak motsvarar den äldre regeln i 7 § i 1907 års lag. I förarbetena återfinns inte något uttalande som lämnar stöd för att ett beslut om upphävande av servitut som inte längre behövs för den härskande fastigheten, skulle grunda rätt till ersättning. I fråga om rätten till gottgörelse uttalas helt allmänt i det kommittéförslag som ligger till grund för lagen, att den härskande fastigheten blir berättigad till penningersättning, såvida icke servitutet varit av sådan beskaffenhet att åtgärden kan anses icke ge upphov till några värdeförändringar (SOU 1963:68 s 466).

Det anförda leder till den slutsatsen att beslut om upphävande av servitut, därför att det blivit obehövligt, inte ger rätt till ersättning men att sådan rätt i princip kan föreligga, om beslutet har annan grund såsom att nyttan av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten.

I förevarande fall har fastighetsbildningsmyndigheten meddelat ett särskilt beslut enligt vilket servitutet på grund av ändrade förhållanden ej behövs för Risede 1:8 och därför skall upphävas. Beslutet har vunnit laga kraft. När det gäller rättsverkningarna av ett sådant beslut är det - såsom framgår av det förut sagda - av avgörande betydelse på vilken av de i lagen angivna grunderna beslutet vilar. Vid prövning av frågan om ersättning för upphävandet bör beslutet därför anses ha den verkan att det därigenom blivit rättskraftigt avgjort inte bara att servitutet skall upphävas utan även att det inte längre behövs för den härskande fastigheten. Enär såsom förut framhållits ersättning ej skall utgå vid upphävande av servitut som blivit obehövligt, skall den i målet förda ersättningstalan lämnas utan bifall.

Slut. Med ändring av HovR:ns utslag fastställer HD, såvitt nu är i fråga, det slut TR:ns utslag innehåller.

JustR:n Hessler, referent, och Westerlind var av skiljaktig mening.

JustR Hessler anförde: Genom fastighetsbildningsmyndighetens fastighetsbestämningsbeslut är fastslaget att den i 1896 års köpehandling upptagna jakträtten utgör ett servitut. Genom fastighetsbildningsbeslutet har servitutsrätten upphävts. Som skäl för upphävandet anfördes att rätten på grund av ändrade förhållanden inte behövdes för den härskande fastigheten Risede 1:8, varför villkoret i 7 kap 5 § 2 st fastighetsbildningslagen var uppfyllt. I ett samtidigt med fastighetsbildningsbeslutet meddelat ersättningsbeslut bestämdes viss ersättning för bl a den upphävda jaktservitutsrätten. Fastighetsbestämningsbeslutet och fastighetsbildningsbeslutet om servitutets upphävande har vunnit laga kraft. Till bedömande föreligger nu frågan om ersättning till den härskande fastighetens ägare med anledning av att servitutet upphävts.

Regeln i 7 kap 5 § 2 st fastighetsbildningslagen att servitut får upphävas, om den härskande fastigheten inte längre behöver servitutet, motsvarar i sak regeln i 7 § 1907 års servitutslag att servitut kan förklaras förfallet, om det till följd av ändrade förhållanden blir onyttigt (se prop 1969:128 s B 559). Att ett servitut ej behövs - blivit onyttigt - måste betyda, att rättigheten ej på något sätt som servitut ökar den härskande fastighetens värde. Föreligger en sådan situation, bör därför någon ersättning för minskat fastighetsvärde ej utgå, när servitutet upphävs.

Att såsom skäl för det lagakraftvunna beslutet om servitutets upphävande åberopats, att servitutet inte behövs, innebär emellertid inte, att man vid prövning av ersättningsfrågan har att utgå från att servitutet ej behövs; i den delen är fråga allenast om domskäl för upphävningsbeslutet.

Vid bedömandet av den hos HD föreliggande frågan om ersättning får alltså i första hand prövas, om servitutsrätten vid tidpunkten för upphävandet ägde något värde som servitut för den härskande fastigheten, i vilket fall ersättning bör utgå, eller om servitutet ej behövdes - var onyttigt - med påföljd att någon ersättning för dess bortfallande ej skall utgå.

Fastigheten Risede 1:8 var från början att betrakta som jordbruksfastighet, om än jordbruket inte kan ha haft någon större omfattning. Jaktservitutet torde ha tillkommit som en komplettering till hushållningen på fastigheten; jakten skulle få idkas "till husbehof". Vid den nu aktuella tidpunkten, dvs då servitutet upphävdes, hade jordbruksdriften sedan ganska lång tid tillbaka upphört. Fastigheten användes av ägaren såsom fritidsställe och jakträtten utövades av dem som disponerade fastigheten.

Fråga är då till en början, huruvida en jakträtt som utövas av ägaren till en fritidsfastighet (eller hans rättsinnehavare) såsom ett led i tillgodoseendet av fritidsintresse kan anses godtagbar som servitut. Närmast gäller det att avgöra, om upplåtelse av en sådan rätt kan vara ägnad att främja en ändamålsenlig markanvändning (jfr 14 kap 1 § JB och prop 1970:20 B 2 s 730).

I avgörandet NJA 1976 s 242 har rätt till fritidsfiske godtagits som servitut. I avgörandet erinras om den allt större betydelse som tillmätes fritiden och dess utnyttjande. Här kan även hänvisas till ett i referatet av nämnda rättsfall intaget yttrande av lantmäteriverket med där anförda uttalanden under förarbetena till fastighetsbildningslagen.

Nu åsyftade uttalanden om servitut och fastighets användning för fritidsändamål synes visserligen begränsade till fiskerättighet (jfr Hillert, Servitut, 1979, s 41-44). Det förefaller emellertid att saknas anledning varför inte också en jakträtt, begränsad till fastighetsägarens husbehov, borde kunna god tagas som servitut till förmån för en fritidsfastighet, särskilt om jaktutövningen framstår som ett väsentligt moment i användningen av fastigheten. Även en sådan användning får alltså, förutsatt den sker under iakttagande av vad som gäller om utövande av jakträtt (jfr 13 § jaktstadgan) anses tillgodose kravet, att servitutsrätt skall främja en ändamålsenlig markanvändning.

En jakträtt till förmån för fritidsfastighet får alltså i och för sig godtas som servitut. En annan fråga är om en så beskaffad rätt kan rymmas under den servitutsupplåtelse som skedde genom 1896 års köpehandling till förmån för Risede 1:8. Härvidlag kan framhållas att det knappast är fråga om någon förändring beträffande själva jaktutövningen. Den syftade vid tidpunkten för upphävandet av servitutet lika väl som vid servitutsrättens tillkomst till att förskaffa rättighetshavaren ett tillskott till hushållningen. Härutöver måste antas att jaktutövning som fritidssyssla bereder och syftar till att bereda utövaren avkoppling och nöje. Det är naturligtvis tänkbart att härvidlag någon olikhet föreligger mot förhållandena vid servitutets tillkomst. Helt säkert är väl detta dock inte och det är över huvud svårt att säga något bestämt härom.

En klar skillnad föreligger däremot med avseende på fastighetens användning. Vid tillkomsten av servitutet synes, som ovan nämnts, fastighetens ändamål ha varit jordbruksdrift, låt vara att det endast kunnat vara fråga om sådan drift i liten skala. Vid den tidpunkt då servitutet upphävdes förekom, såsom tidigare berörts, ej längre någon jordbruksdrift utan fastigheten användes uteslutande som fritidsställe. Stöd saknas emellertid för att förklara ett servitut onyttigt eller obehövligt, när fastigheten fått en ny användning vid vilken rättigheten i och för sig kan godtas som servitut och där den fyller en funktion som i det väsentliga svarar mot vad som var förhållandet vid servitutets tillkomst.

På grund av vad sålunda anförts bör servitutet inte anses ha varit obehövligt för den härskande fastigheten vid tidpunkten för rättighetens upphävande. Ersättning för dess värde skall alltså utgå enligt fastighetsbildningslagens regler. I fråga om det värde som jakträtten kan antas ha haft saknas anledning att frångå överlantmätarmyndighetens av HovR:n godtagna bedömning.

HovR:ns slut skall alltså efter min mening fastställas.

JustR Westerlind anförde: Fastighetsbildningslagen tillhandahåller olika möjligheter för upphävande av servitut. Så kan ett upphävande ske såsom ett led i en enligt allmänna betingelser genomförd fastighetsreglering; jämför stagandena i 7 kap 6-11 §§. Vidare kan ett servitut upphävas med direkt tillämpning av de särskilda bestämmelserna i 7 kap 5 § 1 st jämfört med 4 § 1 st; villkoret är att servitutet hindrar ett ändamålsenligt utnyttjande av den tjänande fastigheten eller dess användning i enlighet med stadsplan, tomtindelning eller byggnadsplan och denna olägenhet inte kan undanröjas genom ändring av servitutet. Slutligen kan ett servitut bringas att upphöra med direkt tillämpning av 7 kap 5 § 2 st, varvid såsom alternativa grunder gäller att servitutet till följd av ändrade förhållanden inte behövs för den härskande fastigheten, att nyttan av servitutet är ringa i jämförelse med belastningen på den tjänande fastigheten och, till sist, att servitutet under avsevärd tid inte utövats och omständigheterna även eljest är sådana att det måste anses övergivet. Det i målet aktuella servitutet har genom fastighetsbildningsmyndighetens fastighetsbildningsbeslut upphävts med stöd av 7 kap 5 § 2 st och under åberopande av att servitutet på grund av ändrade förhållanden inte behövs för den härskande fastigheten, Risede 1:8. Fastighetsbildningsbeslutet har inte överklagats, och därmed har rättskraftigt fastslagits att servitutet är upphävt med begagnande av visst upphävandeinstitut, nämligen det som ställts till förfogande i 7 kap 5 § 2 st. I och för sig binder väl rättskraften inte upphävandet vid just den åberopade grunden att servitutet inte behövs; inför behandlingen av den föreliggande ersättningsfrågan skulle möjligen råda principiell frihet att såsom utgångspunkt välja någon av de alternativa betingelserna i 7 kap 5 § 2 st dvs att nyttan av servitutet är ringa eller att servitutet måste anses övergivet. Detta konstaterande synes emellertid i förevarande fall ha endast teoretiskt intresse, och bakgrunden för bedömningen i ersättningsfrågan torde följaktligen ofrånkomligt vara att servitutet upphävts såsom obehövligt.

I spörsmålet, huruvida det skulle kunna anses vara berättigat med ersättning för ett servitut som upphävts såsom obehövligt, synes till en början böra övervägas vilken värdering fastighetsbildningsmyndigheten lagt till grund för sin uppfattning om servitutet. Mycket tyder på att fastighetsbildningsmyndighetens värdering varit utpräglat jordpolitisk, alltså att myndigheten prövat och underkänt servitutets förmåga att utgöra ett enligt strikt jordpolitiska principer behövligt komplement till Risede 1:8. Till förmån för en sådan tolkning talar bl a att Risede 1:8, ehuru taxerad såsom jordbruksfastighet, med sitt såväl till ägovidd som värde utomordentligt blygsamma fastighetsinnehåll om 6,1830 ha, varav 1 ha ängs- och betesmark, 1 ha tomtmark och 4 ha icke produktiv mark, näppeligen någonsin efter sin tillblivelse år 1896 torde ha kunnat såsom självständig enhet bereda sin ägare eller brukare bärgning ens som stödjordbruk och att inte något till fastigheten anknutet servitut, av vad slag det vara må, härvidlag torde ha kunnat göra ändring. Troligen har fastighetsbildningsmyndigheten menat att servitutet redan vid upplåtelsetillfället saknat förutsättningar att tillgodose ändamål av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten (jfr dock ett med avseende å en sådan situation gjort uttalande hos Landahl och Nordström, Kommentar till fastighetsbildningslagen, Sthlm 1973, s 246). Även bortsett från nu berörda förhållanden kan fastighetsbildningsmyndigheten ha funnit ett servitut med just den aktuella inriktningen jordpolitiskt obehövligt. Här är fråga om ett servitut för jaktändamål, och beträffande jaktservitut har möjligheten att åstadkomma godtagbara upplåtelser av ålder varit jämförelsevis kringgärdad. I senare tid har visserligen en sådan möjlighet blivit genom 1938 års jaktlag uttryckligen erkänd, men med speciell skärpa har därvid krävts att jakträtten är till nytta för fastigheten såsom sådan, oberoende av växlingarna i äganderätten till denna (jfr Lejman, Om begreppet nyttjanderätt till fast egendom, Uppsala 1944, s 82).

Om således allt fog kan ha funnits för fastighetsbildningsmyndighetens säkerligen utifrån jordpolitiska betraktelsesätt intagna ståndpunkt, att servitutet inte behövs, är en sådan ståndpunkt dock inte nödvändigtvis oförenlig med att servitutet kan för dess innehavare, vem denne än är, alltjämt representera ett ersättningsgillt värde. Vid en granskning av hur i sistnämnda hänseende förhåller sig framträder utan vidare att servitutet måste i själva verket anses ha ett betydande värde, och detta oavsett växlingar i äganderätten till den härskande fastigheten. Låt vara att begränsningen till husbehov stipulerats; det område varå jakten får bedrivas är synnerligen vidsträckt, och gynnsamma förutsättningar synes föreligga vad gäller både älgjakt och småviltjakt. Att ett jaktservitut av så betydande beskaffenhet skulle efter ensidig tillskyndan från den tjänande fastighetens ägare kunna upphävas utan att minsta ersättning tillerkänns den härskande fastighetens ägare kan inte anses rimligt och synes knappast ha varit lagstiftarens avsikt. Jag finner följaktligen att ersättning bör utgå i ett fall som det förevarande, oaktat det är rättskraftigt fastslaget att servitutet är obehövligt.

I fråga om det värde som jakträtten kan antas ha haft saknas anledning att frångå överlantmätarmyndighetens av HovR:n godtagna bedömning.

Jag vill alltså fastställa HovR:ns slut.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1981-05-04
Målnummer
Ö1204-79
Lagrum
7 kap. 5 § 2 st. fastighetsbildningslagen (1970:988)
Litteratur
Sökord
Servitut
Jakträtt
Fastighetsreglering
Upphävande
Ersättning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

MÖD 2015:10: Ersättning vid fastighetsreglering avseende upphävande av servitut-----Servitut i centrala Göteborg har upphävts vilket möjliggjort att området kunde tas i anspråk för bebyggelse. Trots att...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation