lagen.nu

MIG 2009:24

Frågan om en person som ansöker om svenskt medborgarskap, trots ett längre avbrott i sin hemvisttid, genom dispens ska kunna tas upp till svensk medborgare redan efter en kortare tids (ca ett år och tre månader) ny hemvist i Sverige.

A ansökte den 25 september 2008 om svenskt medborgarskap. Migrationsverket avslog den 10 oktober 2008 ansökan. Som skäl för beslutet anförde verket bl.a. följande. Den som vill bli svensk medborgare genom ansökan måste enligt 11 § 4 c lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap ha haft hemvist i Sverige sedan fem år vid tidpunkten för Migrationsverkets beslut. Med hemvist menas en faktisk och stadigvarande vistelse med uppehållstillstånd för bosättning här. Hemvisten ska ha varit obruten. Hemvistet avbryts om man tar hemvist i ett annat land eller om man på något annat sätt ger upp hemvistet i Sverige. Vid bedömningen tar Migrationsverket hänsyn till de faktiska förhållandena och avsikten med vistelsen utomlands.

I ansökan har A uppgett att han kom till Sverige den 18 juni 2008, men har bott här tidigare totalt 26 år. I ärendet är utrett att A flyttade till Sverige första gången år 1959 och flyttade härifrån år 1981. A kom åter i januari 1997 och bodde här till april 1998. A har varit avregistrerad ur folkbokföringen vid båda tillfällena. A är nu åter folkbokförd här sedan den 18 juni 2008. Migrationsverket bedömer att A:s hemvist i Sverige senast avbröts i april 1998 och att han får räkna hemvisttid från den 18 juni 2008 då han på nytt bosatte sig här. A uppfyller därför inte kravet på fem års hemvist. Det finns inte skäl att göra undantag från detta krav. Ansökan avslås därför.

A överklagade Migrationsverkets beslut till Länsrätten i Stockholms län, migrationsdomstolen, som i dom den 5 februari 2009 (ordförande Åhammar samt tre nämndemän) fann att det förelåg särskilda skäl till att medge A dispens i enlighet med 12 § första stycket 3 medborgarskapslagen från kravet på hemvisttid och beviljade A svenskt medborgarskap. Migrationsdomstolen yttrade bl.a. att det av handlingarna i målet framgår att A växt upp i Sverige och bott cirka 25 år av sitt liv här. A har haft en kontinuerlig kontakt med Sverige eftersom hans mamma och syskon bott i landet. Enligt domstolens mening är A väl förtrogen med det svenska språket, svensk kultur och svenska förhållanden i övrigt. I den del kravet på hemvist under viss tid här i landet ska ge sökanden tid att växa in i det svenska samhället uppfyller A förutsättningarna med råge. Fråga blir då om A uppfyller den subjektiva delen av hemvistkravet på så sätt att han har för avsikt att stanna i landet och att han för närvarande bor hos sin mor. Avsaknaden av ett eget boende medför en försvagad anknytning till landet. Dock väger domstolen in i sin bedömning att A gett uttryck för att han har för avsikt att skaffa ett eget boende så snart han fått en anställning. Att A har tre barn bosatta i USA medför naturligtvis att han har en stark anknytning dit, men hans uppgivna avsikt att hålla livslång kontakt med sina barn medför inte nödvändigtvis att hans avsikt att framgent vara bosatt i Sverige kan ifrågasättas.

Migrationsverket överklagade domen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle upphäva migrationsdomstolens dom och fastställa verkets beslut.

Verket anförde i huvudsak följande till stöd för sin talan. Målet gäller huruvida en person som ansöker om svenskt medborgarskap, trots ett längre avbrott i sitt hemvist här i landet, genom dispens ska kunna tas upp till svensk medborgare redan efter en kortare tids ny hemvist här. Regeringen ansåg i ett beslut den 16 september 1982 (IM 282/82) att viss dispens från hemvistvillkoret kunde medges vid emigration när den tidigare vistelsen hade varit mycket lång och avbrottet kortvarigt. Utlänningsnämnden har i ett beslut den 10 april 2002 (UN 01/09 503) ansett det rimligt att anta att undantag i vart fall bör kunna göras när den tidigare vistelsen i Sverige hade varit mycket lång och avbrottet kortvarigt. Samma fråga var uppe för bedömning i ett beslut den 9 november 2000 (UN 00/02 544). I förevarande fall har A ostridigt haft en mycket lång tidigare vistelse i Sverige. Hans avbrott i vistelsen här har dock inte varit kortvarigt utan istället pågått cirka tio år. Han har endast haft ny hemvist i Sverige under en kort tid. Enligt Migrationsverkets uppfattning är den nya hemvisttiden alltför kort för att A redan nu ska beviljas svenskt medborgarskap. Migrationsdomstolens dom strider mot gällande praxis.

A bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Enligt uppgift från företrädare för Migrationsverket är syftet med hemvistvillkoret att "ge människor tillräckligt med tid att komma in i det svenska samhället". Han har haft permanent uppehållstillstånd sedan han var tre år gammal och har därför inga problem med "att komma in i det svenska samhället". Under sin senaste utlandsvistelse, som började år 1998, har han hela tiden haft kontakt med Sverige på många olika sätt och arbetat för svenska företag. Han anmälde sin flytt utomlands år 1998 utan tankar på konsekvenserna. Han ansåg att det var riktigt att göra denna anmälan eftersom han skulle bo och arbeta utomlands. De av Migrationsverket åberopade besluten IM 282/82 och UN 00/02 544 saknar relevans i det nu aktuella målet eftersom de tillkom då det inte var möjligt att ha dubbelt medborgarskap. Sedan Sverige blev medlem i EU har förhållandena på arbetsmarknaden gjort att ett permanent uppehållstillstånd inte är likvärdigt med ett medborgarskap. Som arbetsmarknaden ser ut idag är det speciellt angeläget och kan ha stor betydelse för hans framtida försörjningsförmåga att han erhåller svenskt medborgarskap.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2009-09-11, Wahlqvist, Råberg, referent och Erliksson), yttrade:

Tillämpliga bestämmelser framgår av migrationsdomstolens dom.

Fråga i målet är om det föreligger särskilda skäl att i enlighet med 12 § första stycket 3 medborgarskapslagen bevilja A dispens från hemvistkravet.

I förarbetena till ändringar i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap anförs bl.a. följande beträffande förutsättningarna för naturalisation vid bedömningen av hemvistvillkoret (prop. 1975/76:136 s. 54 f.). Med hemvist avses den ort där personen faktiskt är bosatt på ett varaktigt sätt. Härvid bortses från tillfälliga avbrott t.ex. för semesterresor, som inte hindrat sökandens anpassning till svenska förhållanden. Om utlandsvistelsen är av sådan längd eller i övrigt skett under sådana omständigheter att bosättningen här anses ha avbrutits, räknas som hemvist endast hemvistperioden omedelbart före naturalisationen. Utflyttning ur riket i emigrationssyfte anses i princip alltid som avbrott i hemvisttiden, även om vederbörande efter relativt kort tid återvänder. Dispens ges i regel när omständigheterna kunnat visa att sökanden haft för avsikt att återvända till Sverige. Dispens ges emellertid i princip inte om det bedöms att utresa från Sverige skett i emigrationssyfte. Sökanden får då tillgodoräkna sig endast tiden från återflyttningen. Har sökanden tidigare vistats mycket länge i Sverige och är avbrottet förhållandevis kort kan dock undantagsvis bedömas skäligt att viss hänsyn tas till den tidigare vistelsen.

A flyttade till Sverige första gången år 1959 och flyttade härifrån år 1981. Han återkom i januari 1997 och var folkbokförd här och bodde här till april 1998. Han är åter folkbokförd i Sverige sedan den 18 juni 2008. I likhet med Migrationsverket bedömer Migrationsöverdom-stolen att A får räkna hemvisttid från den 18 juni 2008.

Förevarande mål gäller frågan om dispens från hemvistvillkoret om fem år.

A har vistats utanför Sverige under en sammanhängande tidsperiod som överstiger 10 år. Bedömningen av hans hemvisttid sedan hans återkomst hit till landet ska utgå från de vid prövningstillfället rådande förhållandena (jfr. MIG 2007:28). Hans hemvisttid uppgår sålunda numera till cirka ett år och tre månader. I målet är ostridigt att A växt upp i Sverige och bott närmare 25 år av sitt liv här, vilket i sig är en lång tid. Med hänsyn till den långa tid som han därefter inte vistats i Sverige samt den korta tid som gått sedan hans återkomst hit, finner Migrationsöverdomstolen emellertid att det saknas särskilda skäl att medge A dispens i enlighet med 12 § första stycket 3 lagen om svenskt medborgarskap.

Migrationsöverdomstolen finner inte heller att det förhållandet att A:s mamma och syskon bor här samt hans uttalade avsikt att stanna kvar i Sverige och fortsätta sitt yrkesliv här utgör skäl att bevilja honom dispens från hemvistkravet. Överklagandet ska därför bifallas och Migrationsverkets beslut fastställas.

Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen bifaller, med upphävande av migrationsdomstolens dom, överklagandet och fastställer Migrationsverkets beslut att avslå A:s ansökan om svenskt medborgarskap.

Metadata

Domstol
Migrationsöverdomstolen
Avgörandedatum
2009-09-11
Målnummer
UM1334-09
Lagrum
12 § första stycket 3 lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap
Rättsfall
MIG 2007:28
Litteratur
Prop. 1975/76:136 s. 54 f.
Sökord
Medborgarskap
Hemvist
Dispens
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation