lagen.nu

AD 1996 nr 119

Interimistiskt beslut rörande tillåtlighet av varslade stridsåtgärder. - En arbetstagarorganisation A varslar under avtalslöst tillstånd om blockad mot ett företag. A varslar vidare arbetsgivarorganisationerna B, C och D om sympatiåtgärder. Mellan å ena sidan A samt å andra sidan B, C och D gäller skilda kollektivavtal. B, C och D gör invändning om fredsplikt under påstående att de varslade sympatiåtgärderna syftar till att åstadkomma ändring i dessa kollektivavtal eller till att genomföra bestämmelser som är avsedda att tillämpas sedan avtalen har upphört att gälla. - Arbetsdomstolen finner att den i målet föreliggande utredningen inte ger stöd för slutsatsen att de varslade sympatiåtgärderna har ett syfte som är otillåtet enligt 41 § medbestämmandelagen.

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet; Elinstallatörernas Arbetsgivareförening; EnergiFöretagens Arbetsgivareförening; HAO Handelsarbetsgivarna

Nr 119

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elinstallatörernas Arbetsgivareförening, EnergiFöretagens Arbetsgivareförening och HAO Handelsarbetsgivarna.

Mellan Svenska Elektrikerförbundet (SEF) och envar av Elinstallatörernas Arbetsgivareförening (EIA), EnergiFöretagens Arbetsgivareförening (EFA) och HAO Handelsarbetsgivarna (HAO) gäller kollektivavtal, nämligen det s.k. installationsavtalet, det s.k. kraftverksavtalet respektive det s.k. radio- och TV-avtalet. Dessa avtal gäller i första hand till den 31 mars 1997, den 31 december 1996 respektive den 31 mars 1998.

Mellan å ena sidan SEF och å andra sidan ABB Asea Skandia Aktiebolag (ABB eller bolaget) gällde kollektivavtalet ABB Asea Skandia Aktiebolag (ABB-avtalet) för tiden den 1 april 1995 - den 30 september 1996. Den 1 oktober 1996 inleddes förhandlingar om ett nytt avtal mellan nämnda parter. Vid denna framkom att parterna hade olika syn vad gällde nya avtalsbestämmelser rörande bl.a. anställningsskydd och möjligheten för arbetsgivaren att anställa arbetstagare för begränsad tid. Den 8 oktober 1996 varslade SEF om stridsåtgärder mot bolaget bestående i blockad av alla former av tidsbegränsade anställningar. Sedan varslet återkallats framställdes det på nytt den 14 oktober, samtidigt som ABB-avtalet sades upp.

Den 18 oktober 1996 riktade SEF varsel till EIA, EFA och HAO om sympatiåtgärder avseende installationsavtalets, kraftverksavtalets och radio- och TV-avtalets respektive områden, att träda i kraft den 25 oktober 1996 kl. 07.00. Även sympatiåtgärderna gällde blockad av alla former av tidsbegränsade anställningar. Den 23 oktober 1996 gjorde EIA och EFA fredspliktsinvändningar med anledning av varslet. Arbetsgivarorganisationerna gjorde därvid gällande att den tilltänkta stridsåtgärden var olovlig då den stred mot 41 § första stycket 3 medbestämmandelagen. En motsvarande invändning framställdes av HAO den 24 oktober 1996. Till följd av fredspliktsinvändningarna beslutade SEF att i avvaktan på arbetsdomstolens prövning skjuta upp de varslade sympatiåtgärderna.

SEF har den 25 oktober 1996 vid arbetsdomstolen väckt talan mot EIA, EFA och HAO. SEF har yrkat att domstolen skall förplikta var och en av dessa arbetsgivarorganisationer att utge allmänt skadestånd med 200 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning samt att domstolen skall förklara att de aktuella sympatiåtgärderna inte strider mot 41 § första stycket 2 eller 3 medbestämmandelagen. SEF har vidare yrkat att domstolen skall genom interimistiskt beslut förklara att stridsåtgärderna inte är otillåtna såsom stridande mot 41 § första stycket 2 eller 3 medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna har i inkomna yttranden bestritt bifall till SEF:s yrkande om interimistiskt beslut. Frågan om interimistiskt beslut har behandlats vid ett särskilt sammanträde inför arbetsdomstolen den 4 november 1996.

Till utveckling av sin talan i frågan om interimistiskt beslut har parterna anfört bl.a. följande.

SEF

Vid förhandlingarna om ett nytt avtal på ABB:s område framförde arbetsgivarsidan - för SEF helt oväntat - kravet att det i avtalet skulle införas reglering innebärande att de kommande förändringarna i anställningsskyddslagen, den nya arbetstidslagen och den nya sjuklönelagen skulle få automatiskt genomslag på avtalsområdet. Mot den bakgrunden framställde SEF å sin sida det yrkandet, att det i avtalet skulle införas bestämmelser om att visstidsanställningar förbjöds och att den nuvarande lydelsen av anställningsskyddslagen och arbetstidslagen togs in i avtalet. Arbetsgivarsidan var inte beredd att backa från sitt krav, vilket ledde till att förhandlingarna strandade.

EIA, EFA och HAO har gjort gällande att de varslade sympatiåtgärderna har till syfte att inför nya bestämmelser på installationsavtalets, kraftverksavtalets samt radio- och TV-avtalets områden. SEF bestrider att något sådant syfte föreligger.

Inom de för sympatiåtgärderna aktuella områdena finns i stort sett identiska bestämmelser när det gäller de regler i anställningsskyddslagen som är dispositiva. En sådan ordning framstår som naturlig, då det rör sig om branschavtal med i huvudsak mycket likartade förhållanden och - fram till den 1 januari 1996 - i stort sett gemensamma parter på arbetsgivarsidan respektive arbetstagarsidan.

För SEF har anställningsskyddsfrågan varit mycket viktig, framför allt med hänsyn till branschens karaktär och företagens storlek. Denna SEF:s inställning framgår bl.a. av att anställningsskyddslagen finns intagen som en bilaga i de kollektivavtal som har slutits med arbetsgivarorganisationerna. Kort och gott kan sägas, att SEF anser att anställningsskyddet är en av de viktigaste delarna av kollektivavtalen.

Regeringen har nyligen lagt fram ett förslag till ändringar i anställningsskyddslagen, enligt vilket det bl.a. skulle införas en ny form av visstidsanställning kallad "överenskommen visstidsanställning". Som framgår av Jämställdhetsombudsmannens remissvar med anledning av lagrådsremissen avseende detta förslag skulle förslaget få mycket negativa effekter för framför allt kvinnorna. SEF är ett mansdominerat förbund, vars strävan har varit och är att öka andelen kvinnor. Bland annat därför är det för SEF väsentligt att den "fasta" anställningsformen behålls.

För den bransch som SEF representerar är de av regeringen föreslagna ändringarna i anställningsskyddslagen särskilt allvarliga och utgör försämringar, eftersom merparten anställda inom förbundets område arbetar inom småföretag hos vilka den föreslagna nya anställningsformen "överenskommen visstidsanställning" skulle kunna användas. Denna omständighet, kombinerad med möjligheten att bruka vikariatanställningar och projektanställningar, skulle enligt SEF:s bedömning medföra att inom ganska kort tid i stort sett samtliga arbetstagare inom förbundets avtalsområden blev tidsbegränsat anställda.

Enligt SEF:s mening har EIA, EFA och HAO framfört sina respektive fredspliktsinvändningar i ond tro. Till stöd för denna ståndpunkt önskar SEF peka på följande.

Att vidta sympatiåtgärder som stödjer en tillåten primäråtgärd är ett regelmässigt och vanliga förekommande inslag vid arbetsstriden om nya kollektivavtal. Det i målet aktuella ABB-avtalet är det första avtal som har löpt ut sedan det blivit säkert känt att regeringen ämnar föreslå - som SEF ser saken - kraftiga försämringar i anställningsskyddslagen, försämringar som gäller framför allt innebär ökad möjlighet att använda tidsbegränsade anställningar.

Självfallet förnekar inte SEF att det första avtal som träffas inom en bransch kan påverka innehållet i kommande avtal beträffande såväl löneförhöjningar som övriga anställningsvillkor. Det kan t.ex. nämnas att den på industriförbundens område införda möjligheten att träffa lokala kollektivavtal om turordning kom att bli en norm även för andra branscher. Mot denna bakgrund är det inte osannolikt att ett avtal med en branschorganisation som t.ex. EIA kan få effekter såväl när det gäller andra avtal inom elbranschen som vad avser övriga avtalsområden.

Till stöd för sitt påstående att de nu ifrågavarande sympatiåtgärderna skulle vara olovliga har arbetsgivarorganisationerna i samband med fredspliktsinvändningen åberopat endast den omständigheten att det först träffade avtalet - dvs. ABB-avtalet - skulle komma att få "smitteffekt" eller "bana väg för identisk avtalsreglering". SEF vill i det sammanhanget framhålla att förbundet inte har framställt några krav på identiskt innehåll i övriga avtal eller i övrigt framfört några krav till de aktuella arbetsgivarorganisationerna angående förändringar i de avtal som nu består och angränsar till ABB-avtalet.

För det fall man skulle dra en sådan slutsats som dem EIA, EFA och HAO sålunda har dragit - att sympatiåtgärder, som syftar till att ge stöd vid förhandlingar om det första avtal som träffas under en avtalsrörelse, är olovliga - vore i stort sett ingen sympatiåtgärd tillåten vid branschförhandlingar om kollektivavtal. Arbetsgivarorganisationernas synsätt skulle t.o.m. kunna innebära att sympatiåtgärder mellan branscher skulle anses otillåtna, eftersom stödåtgärder vad gäller avtalsvillkor inom en bransch skulle kunna tänkas påverka en annan, t.ex. innehållet i verkstadsavtalet. En sådan uppfattning och tolkning av medbestämmandelagens regler är enligt SEF orimlig och saknar helt stöd i praxis. Arbetsgivarsidans fredspliktsinvändning måste alltså redan på grund härav anses framförd i ond tro. Till detta kommer att EFA i ett konfliktcirkulär har uttryckt sig på ett sätt som måste så förstås att arbetsgivarsidan i praktiken delar SEF:s uppfattning om gällande rätt.

SEF:s grunder för talan i målet är följande.

Enligt 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen är en sympatiåtgärd otillåten, om den avser att stödja annan, när denne inte själv får vidta stridsåtgärd. Arbetsgivarorganisationerna i målet har inte hävdat att primäråtgärden är otillåten. Enligt huvudregeln i medbestämmandelagen är därför sympatiåtgärden tillåten, dock förutsatt att den inte kommer i konflikt med någon av de övriga s.k. förbudspunkterna i 41 § medbestämmandelagen. Enligt arbetsgivarorganisationerna kommer sympatiåtgärderna i konflikt med nämnda lagbestämmelse, eftersom stridsåtgärden syftar till bestämmelser som avses tillämpas sedan de ifrågavarande, nu löpande förbundsavtalen har upphört att gälla. Arbetsgivarorganisationernas sålunda gjorda påstående är inte sant sett i och för sig, då ABB-avtalets villkor inte har någon självständig effekt på övriga avtalsområden inom branschen. Med hänsyn härtill bör arbetsgivarorganisationernas synsätt underkännas.

Den 18 oktober 1996 varslades arbetsgivarorganisationerna om sympatiåtgärderna. Först efter arbetsdagens slut den 23 oktober gjorde EIA och EFA invändning om fredsplikt. HAO:s fredspliktsinvändning gjordes inte förrän den 24 oktober. I praktiken medförde dessa invändningar att den varslade stridsåtgärden måste skjutas upp. Invändningen från arbetsgivarsidan kan knappast anses vila på någon mer utvecklad rättsutredning och borde därför ha kunnat ske direkt och i omedelbar anslutning till varslen. Hade så skett, kunde arbetsdomstolen ha meddelat ett interimistiskt beslut innan varseltiden gått till ända. Enligt SEF:s mening har arbetsgivarorganisationerna på ett illojalt sätt använt sig av möjligheten att göra fredspliktsinvändning, och förbundet hävdar därför att invändningarna har skett för sent.

De varslade sympatiåtgärderna skiljer sig inte från sedvanliga sådana åtgärder vilka syftar till att stödja annan part som tecknar avtal om löne- och anställningsvillkor. Med hänsyn till de tidpunkter vid vilken fredspliktsinvändningarna har vidtagits och till att det är uppenbart att sympatiåtgärderna inte kan anses stå i strid med 41 § första stycket 2 eller 3 medbestämmandelagen, har dessa invändningar gjorts i ond tro.

Genom fredspliktsinvändningarna har arbetsgivarorganisationerna skjutit på stridsåtgärder som är tillåtna, åtgärder som erfordras för slutande av kollektivavtal på ABB-området. Mellan SEF och ABB föreligger avtalslöst tillstånd. Det föreligger därför fara i dröjsmål. Sålunda finns det förutsättningar för att meddela ett interimistiskt beslut i enlighet med SEF:s yrkande härom.

Enligt 2 kap. 17 § regeringsformen äger facklig organisation rätt att vidta stridsåtgärd, om ej annat följer av lag eller avtal. På grund av denna bestämmelse måste - som SEF ser saken - eventuella begränsningar i rätten att vidta stridsåtgärder framgå av tydlig lag eller i vart fall tydlig domstolspraxis. Det finner emellertid inte vare sig tydlig lag eller tydlig rättspraxis som har bäring på den förevarande tvisten. Enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken skall part som yrkar interimistiskt beslut visa sannolika skäl för sin talan. Även den förutsättningen är uppfylld i detta fall. I det sammanhanget bör framhållas, att arbetsgivarorganisationerna inte har åberopat en enda omständighet som talar för att SEF skulle ha framställt eller på annat sätt krävt förändringar i de till ABB-avtalet angränsande avtalen samt att det är arbetsgivarsidan som har bevisbördan för ett påstående i detta hänseende. Sammantaget leder det anförda till att arbetsdomstolen bör bifalla SEF:s yrkande om interimistiskt beslut.

EIA

SEF har påstått att arbetsgivarparten vid förhandlingarna om ett nytt avtal på ABB-området krävde en regel som skulle innebära att kommande förändringar i anställningsskyddslagen samt den framtida, nya arbetstidslagen och de nya sjuklönebestämmelserna fick automatiskt genomslag på avtalsområdet. Vad SEF sålunda har påstått är helt sanningslöst. Om det hade varit riktigt skulle det bl.a. ha inneburit att EIA föreslagit antingen att ett förslag till en ny arbetstidslag som såväl vid den aktuella tidpunkten som för närvarande föreligger endast i form av ett utredningsbetänkande, och som är försett med ett stort antal reservationer och särskilda yttranden bl.a. från arbetsgivarsidan, skulle ha upphöjts till kollektivavtal eller att man i kollektivavtalet skulle ha intagit en framtida arbetstidslag om vars innehåll parterna ingenting visste och om vars ikraftträdandetidpunkt ännu mindre var känt. Detta nu sagda visar det orimliga i SEF:s påstående. Den s.k. sjuklönelagen innebär nya kostnader för arbetsgivarna och har hårt kritiserats av bl.a. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), av Företagarna och senast av den s.k. Småföretagarriksdagen. Vid tidpunkten för förhandlingarna var sjuklönelagen ännu inte antagen av Sveriges riksdag. Att EIA skulle ha föreslagit det som SEF sålunda påstår framstår mot denna bakgrund som orimligt.

I inledningen av förhandlingarna på ABB-området föreslog arbetsgivarsidan att parterna gemensamt skulle granska de föreliggande lagförslagen för att se om man redan av dessa kunde dra några slutsatser om ändringar som borde göras i avtalen. När SEF avvisade denna tanke frånföll arbetsgivarsidan sitt förslag i denna del, eftersom frågan inte hade särskilt hög angelägenhetsgrad för arbetsgivarsidan och sakunderlaget - i form av lagförslag i olika stadier av beredning eller genomförande - var skäligen magert.

Sedan SEF redan i förhandlingarnas inledningsskede hade deklarerat att det inte var intresserat av att diskutera den förestående lagstiftningen, övergick parterna till att enbart diskutera prolongering av avtalet och lönefrågor. Sålunda växlades t.ex. bud mellan parterna med utgångspunkt i att det endast var lönefrågorna som skulle ändras i avtalet.

SEF uppgav sedermera - dels till medlarna och dels i debatten i medierna - att EIA vid förhandlingarna hade krävt att det i kollektivavtalet skulle göras ett "in-blanco-införande" av framtida arbetsmarknadslagar. Denna uppgift kom som en överraskning för EIA och föranledde ett brev från dess verkställande direktör, L.A., till SEF:s förbundsordförande, A.N., daterat den 16 oktober 1996. Av brevet framgår att EIA inte hade framställt något krav på "in-blanco-reglering" och att - för den händelse SEF:s förhandlare mot förmodan hade missuppfattat något som EIA:s förhandlare hade sagt i denna fråga - att EIA på ett tydligt sätt för SEF klargjorde att arbetsgivarsidan under alla omständigheter hade frånfallit kravet.

Vad gäller händelseförloppet som ledde till uppsägning av ABB-avtalet och SEF:s varsel om stridsåtgärd, vill EIA lämnade följande redogörelse. Förhandlingarna strandade den 2 oktober 1996. SEF varslade den 8 oktober om blockad fr.o.m. den 15 samma månad mot alla former av tidsbegränsade anställningar på ABB-avtalets område. Vid den tidpunkten hade emellertid ABB-avtalet ännu inte sagts upp, varför SEF den 14 oktober återkallade varslet, sade upp avtalet och på nytt varslade om samma slags stridsåtgärd.

Enligt EIA:s mening syftar SEF:s stridsåtgärd till att på installationsavtalets område få igenom samma krav som förbundet riktar mot ABB. Att ett sådant syfte är för handen framgår på ett flertal sätt. EIA önskar i den delen anföra följande.

Ett framträdande element i regeringens förslag till ändringar i anställningsskyddslagen är att möjligheterna till tidsbegränsade anställningar skall öka. SEF har inte nöjt sig med att föreslå att nuvarande lag skall tas in i ABB-avtalet utan har även föreslagit att det i avtalet skall tas in ett uttryckligt förbud mot anställningar för begränsad tid. Detta tyder på att SEF fäster mycket stort avseende vid frågan om anställningar för begränsad tid. Emellertid framstår denna SEF:s ståndpunkt som mycket egendomlig, nämligen mot bakgrund av de faktiska förhållandena på avtalsområdet. Sedan den 11 oktober 1992 har det över huvud taget inte förekommit några tidsbegränsade anställningar hos ABB, ett faktum som framgår av ett brev den 30 oktober 1996 från ABB till Elgrossisternas Arbetsgivareförening.

SEF:s intresse för frågan tidsbegränsade anställningar blir emellertid - som EIA ser saken - mycket mer begripligt om man ser till hur det förhåller sig på installationsavtalets område. Bl.a. beroende på de i jämförelse med situationen vid ABB mer växlande förhållandena inom entreprenadbranschen, är tidsbegränsade anställningar ganska vanliga på installationsavtalets fält. SEF har vid ett flertal tillfällen uttryckt irritation över detta sakernas tillstånd. Den nu berörda kopplingen till installationsavtalet framgår även av SEF:s förbundsordförandes, A.N., ledare i det senaste numret av Elektrikern (nr 8/96).

Att stridsåtgärderna har ett vidare syfte än att få till stånd en ändring på ABB-avtalets område, och att det är installationsavtalet som SEF har i blickpunkten, följer även av en rad uttalande som olika företrädare för förbundet har gjort enligt referat i massmedierna. I detta sammanhang bör uppmärksamheten även fästas vid vad som angetts i tidningen Medlemskontakten, särskilt vad den mångårige förtroendemannen och ordföranden i SEF:s avdelning 1, Kenneth Westerlund, därvid har uttalat.

Även uppläggningen av stämningsansökningen och innehållet i denna ger enligt EIA vid handen att SEF:s egentliga syfte med konflikten med ABB och därtill anslutande sympatiåtgärder är att i samtliga avtal med EIA och EFA få till stånd samma reglering i de nu aktuella frågorna som man kräver visavi ABB och avtalet hos det bolaget. I ansökningen talas sålunda bl.a. om avtalsområden, fast de fackliga förhandlingarna gällt ett avtalsområde. Vidare förhåller det sig så, att arbetstagare på ABB- avtalets område i stor utsträckning reparerar hushållsmaskiner i hemmen och att deras arbetsförhållanden på intet sätt präglas av förhållandena inom anläggningsbranschen. SEF har inte heller på ABB-avtalets område behövt kämpa för den s.k. fasta anställningsformen. Det i stämningsansökningen framförda påståendet om en sådan kamp blir begripligt - men inte heller då korrekt - först om man tänker på hur det är på installationsavtalets fält. I stämningsansökningen har SEF vidare uppgett att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat, ett förhållande som dock enligt EIA:s uppfattning inte har någon giltighet på ABB-avtalets område. Direkt efter detta talar SEF om inlåning och utlåning på installationsavtalets fält. SEF:s uppgifter om fackliga förtroendemän som är tidsbegränsat anställda på små arbetsplatser har inte någon bäring på ABB-avtalet, men kan i varje fall tänkas ha det på installationsavtalet. Även andra uttalanden som SEF har gjort i stämningsansökningen gör det tydligt att målsättningen med förbundets stridsåtgärd inte är begränsad till ABB-avtalet.

Sammanfattningsvis är det EIA:s mening, att SEF:s stridsåtgärd mot ABB och - framför allt - sympatiåtgärderna har till syfte att åstadkomma förändringar i andra kollektivavtal än ABB-avtalet, främst i installationsavtalet. Eftersom dessa andra avtals giltighetstid ännu inte har gått till ändra, råder fredsplikt på dessas respektive områden. Bl.a. EIA har därför haft fog för sin fredspliktsinvändning och följaktligen bör SEF:s yrkande om interimistiskt beslut avslås.

EFA

EFA saknar närmare kännedom om förhandlingsförlopp, avtalsbud och vad som utspelades sig vid partskontakterna rörande förhandlingarna mellan SEF och EIA angående nytt avtal vid ABB. I dessa delar hänvisar därför EFA till vad EIA har anfört. Härtill bör läggas att det inte förekom några kontakter mellan SEF och EFA innan varslet om stridsåtgärder sändes till EFA per telefax sent på fredagen den 18 oktober 1996. EFA återkommer strax till varslet.

Vad härefter gäller syftet med SEF:s stridsåtgärd, önskar EFA anföra följande.

Under lång tid har SEF varit utomordentligt kritiskt till regeringens försök att på olika sätt reformera det arbetsrättsliga regelsystemet, främst beträffande anställningsskyddslagen och arbetstidslagen. Framför allt i sin förbundstidning Elektrikern har SEF klargjort att det under inga förhållanden kan acceptera förändringar t.ex. rörande lokalt inflytande, tidsbegränsade anställningar och arbetstid. Även från andra håll inom Landsorganisationen har liknande synpunkter förts fram.

De krav som riktas mot ABB syftar till att helt eliminera effekterna av framtida, eventuella förändringar i anställningsskyddslagen och i arbetstidslagen. Det är givetvis inte ovanligt att arbetsrättslig lagstiftning i olika avseende "anpassas" genom kollektivavtal. Det unika i den aktuella situationen är att en facklig organisation - SEF - i förväg förhindrar effekter av en lagstiftning som ännu inte existerar. Någon proposition beträffande ändringar i anställningsskyddslagen föreligger ännu inte. När det gäller arbetstiden finns för närvarande ännu inte ens någon viljeförklaring från regeringens sida. Visserligen har ett betänkande på det senare området avgetts, men 11 av 18 ledamöter har reserverat sig mot det däri lämnade förslaget. SEF vill med hjälp av konfliktreglerna uttrycka missnöje med och helt desavouera framtida politiska beslut i fråga om viss arbetsrättslig lagstiftning. Härigenom får, menar EFA, agerandet starka inslag av politisk konflikt. EFA är dock medveten om att det i dagens läge i formell mening inte går att angripa förfarandet, men anser att förhållandet får betydelse vid bedömningen av om sympatiåtgärden är lovlig eller ej.

Som grund för att konflikten är lovlig har SEF anfört att fredspliktsinvändningen har framförts för sent. Till saken hör emellertid att SEF överlämnade sitt varsel fredagen den 18 oktober 1996 kl. 16.00. Redan genom denna förbundets åtgärd kom två dagar av varseltiden att passera, eftersom knappast några praktiska åtgärder kunde genomföras under lördagen och söndagen. Invändningen om fredsplikt lämnades onsdagen därpå kl. 16.00. Mellanliggande tid måste enligt EFA betraktas som den tid som normalt krävs för att göra rättsliga undersökningar, genomföra interna och externa diskussioner m.m. En olovlig stridsåtgärd kan för övrigt inte bli lovlig bara av det skälet att en fredspliktsinvändning i någon mening lämnats för sent. SEF:s påstående härom tillbakavisas alltså av EFA.

Kärnfrågan i målet är i vilken utsträckning SEF:s stridsåtgärd mot bl.a. kraftverksområdet är en lovlig sympatiåtgärd eller om den i stället strider mot någon av de s.k. punktförbuden - i första hand punkten 3 - i 41 § första stycket medbestämmandelagen. Endast på en rad i stämningsansökningen kommenteras denna fråga, nämligen enligt följande: "Såsom självständigt påstående, är detta inte sant, eftersom ABB- avtalets villkor inte har någon självständig effekt på övriga avtalsområden inom branschen." EFA hävdar häremot att stridsåtgärden har ett självständigt syfte och att denna helt syftar till att bana väg för identisk avtalsreglering inom bl.a. kraftverksområdet när kraftverksavtalet löper ut den 31 december 1996. SEF har således satt i gång stridsåtgärder för att åstadkomma reglering i ett kommande avtal. - I den senast berörda delen vill EFA även hänvisa till de synpunkter och den bevisning som EIA har angett. EFA ansluter sig således till vad EIA sålunda har anfört. Detta innebär sammanfattningsvis följande.

Primäråtgärden vid ABB är helt verkningslös och utgör endast formell rättslig grund för övriga stridsåtgärder.

Företrädare för SEF har vid ett flertal tillfällen och i olika sammanhang framfört att arbetstagarsidan avser att värna om samtliga medlemmars anställningstrygghet och att framförda krav i förhandlingarna med ABB med åtföljande stridsåtgärder bara är början. SEF kommer att driva samma linje i kommande förhandlingar på övriga avtalsområden, bl.a. kraftverksavtalets.

Det avsnitt i stämningsansökningen som är rubricerat Förbundsspecifika förhållanden när det gäller anställningsskydd är ett utmärkt bevis för vad SEF egentligen åsyftar. Texten där visar med all önskvärd tydlighet att avsikten är att åstadkomma motsvarande avtalsreglering när det gäller bl.a. kraftverksavtalet.

Med hänsyn till det anförda hävdar EFA att den varslade stridsåtgärden mot kraftverksavtalet är otillåten. Detta innebär att EFA bestrider bifall till SEF:s yrkande om interimistiskt förordnande.

HAO

SEF har som grund för att konflikten är lovlig anfört bl.a. att HAO:s fredspliktsinvändning gjordes för sent. Enligt HAO:s uppfattning blir emellertid en stridsåtgärd som är otillåten enligt 41 § medbestämmandelagen inte tillåtlig av den anledningen att invändningen om fredsplikt görs i ett sent skede.

HAO hade inte fått någon information om vad som förekom i förhandlingarna mellan SEF och EIA angående nytt ABB-avtal och hade inte någon kännedom om SEF:s avtalskrav. Inte heller hade det förekommit några som helst kontakter mellan SEF och HAO innan förbundet sent på fredagen den 18 oktober per telefax sände sitt varsel till HAO. Varslet kom således som en total överraskning för HAO. I praktiken var det för HAO inte möjligt att förrän påföljande vecka genomföra rättsutredning och ha nödvändiga diskussioner med EIA och EFA samt de ca 130 medlemsföretagen som omfattas av radio- och TV-avtalet. Det måste därför anses som fullt normalt och rimligt att fredspliktsinvändningen från HAO:s sida inte gjordes förrän den 24 oktober.

Som framgår bl.a. av vad EFA anfört i målet har SEF under lång tid varit utomordentligt kritiskt till regeringens försök att på olika sätt reformera det arbetsrättsliga regelsystemet. HAO hänvisar i denna del till vad EFA sålunda har redovisat rörande SEF:s inställning och syftet med den nu aktuella blockaden mot ABB och de tre instämda arbetsgivarorganisationerna.

Tvisten i målet rör bl.a. frågan huruvida SEF:s stridsåtgärd på radio- och TV-avtalets område är otillåten enligt 41 § medbestämmandelagen. HAO gör gällande att den är otillåten enligt 41 § första stycket 2 alternativt 3. Avtalet mellan HAO och SEF avser radio-, TV-, data- och elektroniktekniker i omkring 130 detaljhandelsföretag och löper ut först den 31 mars 1998. Liksom inom installationsavtalets område - beträffande vilket avtal EIA är avtalspart på arbetsgivarsidan - förekommer inom detaljhandelsområdet i stor utsträckning tidsbegränsade anställningar medan det praktiskt taget aldrig förekommer sådana anställningar hos det företag mot vilket primäråtgärden är riktad, ABB. HAO gör gällande att stridsåtgärden mot ABB är i stort sett utan verkan och har vidtagits av SEF enbart för att åstadkomma en formell rättslig grund för att vidta stridsåtgärder på bl.a. radio- och TV-avtalets fält. Det kan tilläggas att även stridsåtgärden mot HAO är utan verkan, eftersom HAO inte har några möjligheter att påverka arbetsgivarsidans inställning i primärkonflikten. De varslade sympatiåtgärderna är dessutom inte inskränkta i tiden, vilket strider mot arbetsdomstolens praxis.

HAO hävdar vidare att stridsåtgärden mot dess medlemsföretag har ett självständigt syfte innebärande att SEF fr.o.m. kommande årsskifte vill åstadkomma en ändring i gällande kollektivavtal på så sätt att den avtalsreglering som krävs på ABB-området också skall tillämpas på radio- och TV-avtalet. Det kan här tilläggas att sistnämnda avtals innebörd, liksom den praxis som har utbildats kring avtalet, är att den vid varje tidpunkt gällande anställningsskyddslagen skall tillämpas. Alternativt, menar HAO, har den av SEF beslutade stridsåtgärden det självständiga syftet att bana väg för en identisk avtalsreglering inom radio- och TV- avtalets område när avtalet löper ut.

HAO, som även åberopar de synpunkter som EIA och EFA har anfört i övrigt, är alltså sammantaget av den uppfattningen att SEF har satt i gång den mot HAO riktade stridsåtgärden för att åstadkomma ändring i gällande avtal, alternativt för att åstadkomma reglering i kommande avtal. Enligt HAO leder detta till att SEF:s yrkande om interimistiskt beslut inte bör bifallas. I bevisfrågorna, slutligen, hänvisar HAO till det som EIA och EFA har lagt fram i målet.

Skäl

Arbetsdomstolen har att ta ställning till ett yrkande av SEF om att domstolen skall interimistiskt förklara att varslade stridsåtgärder på installationsavtalets, kraftverksavtalets samt radio- och TV-avtalets områden inte strider mot 41 § första stycket 2 eller 3 medbestämmandelagen.

Bakgrunden är i korthet följande. SEF varslade den 8 oktober 1996 om stridsåtgärder på ABB-avtalets område (dvs. avtalet mellan förbundet och ABB Asea Skandia AB). Stridsåtgärderna avsåg blockad av alla former av tidsbegränsade anställningar. Sedan varslet tagits tillbaka framställdes det på nytt den 14 oktober. Den 18 oktober varslade SEF dessutom de tre arbetsgivarorganisationer som är svarande i målet om sympatiåtgärder som även de avsåg blockad mot alla former av tidsbegränsade anställningar. Sympatiåtgärderna tog sikte på områdena för installations-, kraftverks- samt radio- och TV-avtalen, vilkas giltighetstid ännu inte har löpt ut. Den 23 oktober framställde EIA och EFA fredspliktsinvändningar mot de varslade sympatiåtgärderna. HAO gjorde en motsvarande invändning den 24 oktober. Med anledning av fredspliktsinvändningarna har SEF skjutit upp de varslade sympatiåtgärderna och väckt talan i arbetsdomstolen med bl.a. det yrkande som har angetts i det föregående.

Enligt 41 § första stycket 4 medbestämmandelagen får stridsåtgärd inte vidtas för att stödja någon annan, när denne inte själv får vidta stridsåtgärd. Bestämmelsen innebär motsättningsvis att stridsåtgärder får vidtas för att stödja någon annan, när denne själv får vidta sådana åtgärder. En förutsättning för att sympatiåtgärden skall vara tillåten är emellertid att syftet med den inte får vara sådant att det strider mot något av de övriga i 41 § första stycket upptagna förbuden, exempelvis förbudet mot stridsåtgärd som har till ändamål att åstadkomma ändring i avtalet.

I målet är ostridigt att stridsåtgärden på ABB-avtalets område - vilken trädde i kraft den 22 oktober - inte är stridande mot fredsplikt enligt lag eller avtal.

Parterna är emellertid oense om vad som är syftet med de varslade sympatiåtgärderna.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att de varslade sympatiåtgärderna är olovliga därför att det verkliga syftet med dem inte är att stödja den tillåtna primära stridsåtgärden utan att driva genom ändringar i de allmänna anställningsvillkoren på installations-, kraftverks- samt radio- och TV-avtalens områden. Arbetsgivarparterna har menat att de varslade sympatiåtgärderna syftar till att åstadkomma ändring i avtalen på dessa områden eller till att genomföra bestämmelser, som är avsedda att tillämpas sedan de nu gällande avtalen har upphört att gälla.

SEF har bestritt att stridsåtgärderna har något sådant syfte som arbetsgivarparterna har påstått.

I målet är ostridigt att SEF inte har framställt några krav på förändringar i installations-, kraftverks- samt radio- och TV-avtalen. SEF har visserligen anfört att de på ABB-avtalets område begärda avtalsändringarna avser frågor som är av stor betydelse för SEF även på de andra avtalsområdena. Enbart detta förhållande kan emellertid inte medföra att de varslade sympatiåtgärderna skulle anses ha till syfte att åstadkomma ändring i avtalen eller att genomdriva framtida bestämmelser i dessa. Inte heller den i målet nu föreliggande utredningen i övrigt ger stöd för att det har förelegat ett sådant otillåtet syfte.

Arbetsdomstolen finner sammanfattningsvis att den i målet föreliggande utredningen inte föranleder slutsatsen att de varslade stridsåtgärderna på installations-, kraftverks- samt radio- och TV-avtalens områden har ett syfte som är otillåtet enligt 41 § medbestämmandelagen. Något hinder möter därför inte mot de varslade stridsåtgärderna

Slut

För tiden intill dess målet slutligt avgjorts förordnar arbetsdomstolen att Svenska Elektrikerförbundet har rätt att vidta de varslade stridsåtgärderna på installations-, kraftverks- samt radio- och TV- avtalens områden.

Dom 1996-11-04, målnummer A-216-1996

Ledamöter: Michael Koch, Inga Åkerlund, Margit Strandberg, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Ola Bengtson (skiljaktig), Valter Carlsson och Erik Adolfsson (utredningschef vid Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Erik Mosesson

Ledamöterna Ulf E. Nilssons och Ola Bengtsons skiljaktiga mening

Av den utredning som föreligger finner vi att ändamålet med de varslade sympatiåtgärderna som helhet betraktat varit att genomföra bestämmelser som är avsedda att tillämpas i de i målet aktualiserade avtalsområdena. Åtgärderna har således inte enbart till ändamål att utgöra stöd för primärkonflikten. Förbundets yrkande om interimistiskt beslut skall därför inte bifallas.

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1996-11-04
Målnummer
A-216-1996
Lagrum
41 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
Litteratur
Sökord
Stridsåtgärd
Sympatiåtgärd
Fredspliktsinvändning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation