lagen.nu

AD 1995 nr 34

Fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen på en skiljeklausul i ett enskilt anställningsavtal. Arbetsdomstolen har funnit att klausulen inte är oskälig enligt bestämmelserna i detta lagrum.

Parter:

S.V.Z.; ABV Rock Group Kommanditbolag

Nr 34

S.V.Z. i Partille

mot

ABV Rock Group Kommanditbolag, c/o Rydim & Carlbom Advokatbyrå Aktiebolag i Stockholm.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, avd 3:6, slutliga beslut den 22 september 1994, ST 958

Tingsrättens beslut, se bilaga.

S.V.Z. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens beslut ogillar ABV Rock Group Kommanditbolags (bolagets) invändning om rättegångshinder samt återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. S.V.Z. har vidare yrkat att arbetsdomstolen undanröjer hans skyldighet att svara för bolagets rättegångskostnader i tingsrätten.

För det fall att arbetsdomstolen skulle fastställa tingsrättens beslut i fråga om rättegångshinder har S.V.Z. yrkat att domstolen dels nedsätter den ersättning han skall utge för bolagets rättegångskostnader i tingsrätten till 3 000 kr, dels fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till advokaten P.E.S. i enlighet med den kostnadsräkning som denne gav in till tingsrätten, dels ock - som hans talan får uppfattas - tillerkänner honom ersättning för en skatterättslig utredning med vid tingsrätten fordrat belopp.

Bolaget har bestritt ändring och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Parternas talan

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats tingsrättens beslut med följande tillägg och förtydliganden.

S.V.Z.

S.V.Z. gör gällande att tingsrätten i ett väsentligt avseende har missuppfattat hans talan och i andra avseenden dragit felaktiga rättsliga slutsatser. Tingsrätten har utgått från att det var ostridigt att hans arbetsuppgifter varit av kvalificerat slag och att han haft viss förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. Det är emellertid inte ostridigt i målet att hans arbetsuppgifter hos bolaget var kvalificerade. Han uppgav i tingsrätten endast att de arbetsuppgifter som han enligt avtalet skulle utföra var av kvalificerad art. De uppgifter han i själva verket tilldelades var emellertid okvalificerade och utgjorde ordinär expeditiv inköpsverksamhet. Efter tilläggsavtalets tillkomst den 29 november 1992 tilldelades han över huvud taget inga meningsfulla arbetsuppgifter. I samband med att tilläggsavtalet träffades utsatte bolaget honom för stark påtryckning. I det ursprungliga avtalet ingick skiljeklausulen i en uppsättning villkor som bolaget tillämpar på alla sina utlandsanställda. Dessa villkor har karaktären av standardavtal. Han blev informerad om att dessa villkor inte kunde ändras. Det sades inte heller något särskilt om skiljeklausulen. Han saknar erfarenhet av anställningsavtal med internationell anknytning.

Ett skiljeförfarande innebär en kostnadsrisk för honom. De flesta skiljenämnder begär förskott på skiljemännens arvode. Ett sådant förskott har han inte råd att betala. Inte heller i övrigt har han ekonomisk förmåga att betala kostnaderna för ett skiljeförfarande. Han får inget ekonomiskt stöd av sin fackförening. Genom bolagets avskedande tvingades han lämna Saudiarabien utan möjlighet att förbereda återresan till Sverige. Sedan återkomsten till Sverige har han saknat arbete och uppbär ersättning från arbetslöshetskassan med 12 500 kr i månaden. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) har rekommenderat företag med utlandsanställda att använda en skiljeklausul där företagen under alla förhållanden står kostnaden för skiljenämnden. Han har föreslagit att bolaget skulle svara för skiljekostnaderna men bolaget har avböjt att göra detta. Det måste betyda att sekretessaspekten inte är så betydelsefull för bolaget. Han intar också en underlägsen ställning i förhållande till bolaget som är ett multinationellt företag. Underlägsenheten är än större vid utlandsuppdrag. Hans tjänst har inte varit sådan att den uppvägde den underlägsna ställningen.

Slutligen skall bolagets agerande efter tvistens uppkomst vägas in i skälighetsbedömningen.

Bolaget

Förutom att S.V.Z. vid erbjudandet av tjänsten som Procurement Manager våren 1992 redan hade ett arbete och därför hade ett gott förhandlingsläge i förhållande till bolaget så tackade han först nej till erbjudandet. Efter ytterligare förhandlingar accepterade han slutligen arbetet. Under den perioden hade han möjlighet att rådgöra med jurister på Civilingenjörsförbundet eller en advokat. Skiljeklausulen intar en framträdande plats i avtalet där den intagits under en separat punkt. S.V.Z. innehade mycket kvalificerade arbetsuppgifter och hade en förtroendeställning i förhållande till bolaget. Anledningen till tilläggsavtalet var att samarbetet med S.V.Z. inte fungerade på ett tillfredsställande sätt. S.V.Z. hade även uppgivit till en arbetsgivarrepresentant att han önskade bli löst från sitt kontrakt. Bolaget utarbetade ett avtalsutkast i vilket S.V.Z. under en förkortad kontraktsperiod erbjöds andra arbetsuppgifter inom bolaget. Dessa var minst lika kvalificerade som hans tidigare arbetsuppgifter och han skulle få oförändrad lön. Efter någon dags betänketid undertecknade S.V.Z. avtalet. Under denna tid hade han möjlighet att kontakta sin fackliga organisation eller juridisk expertis. Förbindelserna med telefon och telefax mellan Saudiarabien och Sverige är utmärkta.

Skälen till att bolaget har skiljeklausuler i sina avtal är flera. Bolaget rekryterar arbetskraft internationellt och har också flera arbetsplatser lokaliserade utomlands. Genom att ha skiljeklausuler i anställningsavtalen garanteras de anställda att de kan påkalla tvistelösning i sitt hemland. Bolaget har också ett starkt intresse av skiljeklausuler, speciellt när det gäller kvalificerad arbetskraft. Sekretessfrågan har en framträdande position. Det aktuella projektet har tillkommit genom avtal mellan Saudiarabien och Sverige. Det handlar om ett klassificerat försvarsprojekt som är underkastat säkerhetsbestämmelser t.ex. avseende uppgiftslämnande. S.V.Z. har också betrotts med förtroliga uppgifter.

Bolaget bestrider att skiljeklausulen är oskälig.

Skäl

S.V.Z. är utbildad civilingenjör. Han började arbeta inom Götaverkenkoncernen 1973. Från 1979 var han huvudsakligen sysselsatt med frågor i anslutning till inköpsverksamheten. I början av 1992 blev han kontaktad av en s.k. headhunter som efterfrågade hans intresse av att arbeta i Saudiarabien. Denna kontakt ledde till att han i april 1992 ingick ett anställningsavtal. I avtalet angavs hans tjänstebeteckning till Procurement Manager. Han skulle ansvara för upphandlingen på en av bolagets arbetsplatser i Saudiarabien, kallad site 1. Lönen skulle inledningsvis uppgå till 37.000 kr jämte löneförmåner. I november samma år träffades ett tilläggsavtal till detta anställningsavtal. Genom tilläggsavtalet ändrades hans arbetsuppgifter och anställningstidens längd.

Den tvistefråga arbetsdomstolen nu har att ta ställning till gäller om den skiljeklausul som tagits in i S.V.Z:s anställningsavtal utgör ett rättegångshinder eller om den skall lämnas utan avseende såsom oskälig enligt 36 § avtalslagen.

Att det i ett anställningsavtal finns en skiljeklausul är inget anmärkningsvärt i sig. Arbetsdomstolen har i en rad mål prövat både giltigheten och skäligheten av sådana klausuler i enskilda anställningsavtal. En arbetstagare är - typiskt sett - ekonomiskt svagare än sin motpart arbetsgivaren. Om arbetstagaren inte heller kan erhålla ekonomiskt stöd från en facklig organisation är hans ställning liknande den som en konsument intar i tvist med näringsidkare. Högsta domstolen har i sådana fall lagt betydande vikt vid de principiella betänkligheter som användningen av en skiljeklausul kan väcka på grund av att ett skiljeförfarande kan medföra risk för så stora kostnader att den ekonomiskt svagare parten kan komma att se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande.

Arbetsdomstolen har dock i beslut AD 1987 nr 165 slagit fast att det inte kan komma i fråga att med en hänvisning enbart till parternas inbördes ekonomiska styrkeförhållanden förklara tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Domstolen anförde i det målet bl.a. att tvisten gällde ett anställningsförhållande av mer individualiserad karaktär, avseende relativt kvalificerade arbetsuppgifter och med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. Med beaktande av detta och under åberopande av vissa andra omständigheter fann domstolen att skiljeklausulen var bindande.

Arbetsdomstolen har i flera avgöranden därefter tillämpat det nu beskrivna synsättet på skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal. Tvisterna har i allmänhet gällt arbetstagare i en framskjuten position med kvalificerade arbetsuppgifter. Utgången har regelmässigt blivit att en skiljeklausul inte har ansetts oskälig enligt 36 § avtalslagen utan tillerkänts verkan som rättegångshinder i arbetsdomstolen. I ett relativt nyligen meddelat beslut, AD 1994 nr 120, har arbetsdomstolen dock lämnat en skiljeklausul utan avseende. Förhållandena i det målet var dock så särpräglade att avgörandet inte kan anses ha förändrat arbetsdomstolens principiella syn på skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal.

I föreliggande fall har S.V.Z. träffat avtal om en anställning som ansvarig för upphandlingsverksamheten vid en av bolagets fem arbetsplatser i Saudiarabien. Han innehade när anställningsavtalet träffades i april 1992 sedan länge en anställning hos Götaverken där han sedan 1979 huvudsakligen sysslat med inköpsfrågor. I den nya anställningen skulle han erhålla en relativt hög lön jämte andra anställningsförmåner. Avtalet föregicks av en tids förhandlingar mellan S.V.Z. och företrädare för bolaget. Sedan vissa motsättningar uppkommit under anställningen i Saudiarabien träffade S.V.Z. i november 1992 ett avtal om ändrade arbetsuppgifter och förkortad anställningstid.

Det avtal som S.V.Z. träffade i april 1992 har enligt arbetsdomstolens mening avsett ett sådant anställningsförhållande av mer individualiserad karaktär med relativt kvalificerade arbetsuppgifter och med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren där domstolen i en rad avgöranden godtagit skiljeklausul som ett rättegångshinder.

Frågan är då om det i detta fall föreligger några särskilda omständigheter som bör medföra att skiljeklausulen ändå skall anses som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Arbetsdomstolen kan då först konstatera att S.V.Z. i och för sig i förhållande till bolaget i ekonomiskt hänseende intar en underlägsen ställning. Vad S.V.Z. i övrigt anfört kan dock enligt arbetsdomstolens mening inte i detta sammanhang tillmätas någon avgörande betydelse. Vad bolaget anfört som motiv för skiljeklausulen kan heller inte lämnas utan avseende och ger vid handen att det funnits ett befogat intresse av klausulen i avtalet med S.V.Z..

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att skiljeklausulen inte är att bedöma som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Skiljeklausulen är därför bindande för S.V.Z..

Arbetsdomstolen finner inte skäl att ändra tingsrättens bedömning av bolagets rättegångskostnader där.

S.V.Z. har även yrkat att arbetsdomstolen skall ändra tingsrättens beslut avseende ersättning enligt rättshjälpslagen till hans ombud och biträde, advokaten P.E.S.. S.V.Z. har emellertid inte rätt att föra talan mot beslutet att nedsätta biträdets ersättning. Hans talan i denna del skall därför avvisas. Som S.V.Z. får uppfattas yrkar han även ersättning för egen del enligt rättshjälpslagen för en skatterättslig utredning som han själv har bekostat. I arbetsdomstolen har han påstått att tingsrätten missuppfattat hans yrkande på den punkten och utgått från att biträdet, och inte han själv, haft kostnaden. Arbetsdomstolen finner inte anledning att gå närmare in på denna fråga, eftersom domstolen anser att det inte har varit fråga om någon nödvändig utredning i rättshjälpslagens mening och att ersättning inte heller kan utgå på någon annan grund.

Vid denna utgång i målet skall S.V.Z. ersätta bolaget för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Den yrkade ersättningen för bolagets rättegångskostnader innefattar mervärdesskatt med 2 550 kr. Arbetsdomstolen utgår från att bolaget i sin mervärdesskatteredovisning kan göra avdrag för den mervärdesskatt som ombudet debiterat. Bolaget kan därför inte anses ha haft någon ersättningsgill kostnad för mervärdesskatt för den juridiska hjälp bolaget erhållit. I övrigt får den yrkade ersättningen anses skälig.

Slut

1. Arbetsdomstolen avvisar S.V.Z:s yrkande om ändring av tingsrättens beslut om ersättning enligt rättshjälpslagen till P.E.S..

2. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens beslut.

3. Arbetsdomstolen förpliktar S.V.Z. att ersätta ABV Rock Group Kommanditbolag för dess rättegångskostnader i arbetsdomstolen med tiotusentvåhundra (10 200) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker.

4. P.E.S. tillerkänns för det biträde han lämnat S.V.Z. i arbetsdomstolen ersättning enligt rättshjälpslagen med sextontusenåttahundratrettio (16 830) kr för arbete. Av beloppet utgör 3 366 kr mervärdesskatt.

Beslut 1995-03-15, målnummer B-139-1994

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Gudmund Toijer, Karin Isacsson, Peter Ander, Lennart Aspegren, Thore Ziethen och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Elise-Marie Donovan

Tingsrättens slutliga beslut (ledamot: Annika Marcus)

BAKGRUND

S.V.Z. är utbildad civilingenjör med inriktning på skeppsbygge. Sedan den 1 oktober 1973 var S.V.Z. verksam inom Götaverkenkoncernen. I början arbetade han med skeppsbyggnation men sedan år 1979 var han huvudsakligen sysselsatt med frågor i anslutning till inköpsverksamheten. I juni 1992 lämnade S.V.Z. en trygg och välavlönad anställning i Sverige tillsammans med sin familj för att börja arbeta i Saudi Arabien.

ABV Rock Group KB:s (ABV) verksamhet består i en internationellt baserad upphandling av entreprenader på bergsarbeten. I verksamheten sysselsätter ABV ett stort antal underleverantörer och enbart i Saudi Arabien uppgår antalet anställda till c:a 16 000 kr. ABV ingår i ABV Rock Group-koncernen och komplementären i ABV är ABV AB, vars aktiekapital uppgår till 100 000 000 kr.

Verksamheten i Saudi Arabien, vilken gick under beteckningen SSSP- projektet med ABV som maincontractor var förlagd till ett huvudkontor, Head Office under vilket fem geografiskt avgränsade arbetsplatser, Site 1-5, fanns. Avsikten var att S.V.Z. inom Site 1 skulle bli den högste ansvarige för upphandlingsverksamheten och samordna denna. Han skulle således syssla med kvalificerad upphandlingsverksamhet, vari bl a ingick att delta i förhandlingar, träffa avtal för arbetsgivarens räkning. I denna egenskap deltog han även i ledningsgruppen för Site 1. Ledningsgruppen, som leddes av en projektledare bestod av tolv anställda.

Den 15 april 1992 träffades ett anställningsavtal, vari S.V.Z. anställdes på viss tid och med en kontraktstid om 24 månader. Månadslönen bestämdes till 37 000 kr med löfte om lönerevision jämte löneförmåner. I anställningsavtalet finns en skiljeklausul under p 18.3 "Disputes with regard to the application in particular Contracts of Employment, and the associated supplement for long term assignments abroad, will, in the first instance, be a matter for negotiations between the Employee and the Employer. Where such negotiations fail, the dispute is to be submitted for arbitration in Sweden, and settled in accordance with the country´s law, where appropriate". Enligt ett tilläggsavtal den 29 november samma år avtalades ett tillägg till nämnda anställningsavtal. Enligt tillägget skulle anställningen bl a förkortas genom att den upphörde att gälla efter den 31 augusti 1993.

Den 29 maj 1993 sades S.V.Z. upp från sin anställning med omedelbar verkan. Anställningen upphörde per den 1 juni samma år.

YRKANDEN M M

S.V.Z. har yrkat förpliktande för ABV att till honom utge ett belopp om sammanlagt 534 230 kr jämte ränta. Det yrkade beloppet avser utebliven lön, varvid S.V.Z. utgått från avtalad månadslön jämte löneförmåner brutto om 70 507 kr, ekonomiskt skadestånd, allmänt skadestånd jämte utebliven vinst.

ABV har - såvitt nu är i fråga - yrkat att S.V.Z:s yrkanden avvisas samt att ABV tillerkänns ersättning för sina rättegångskostnader. Som grund för avvisningsyrkandet har ABV i sitt svaromål i anledning av stämningsansökan åberopat att den föreliggande tvisten skall hänskjutas till avgörande av skiljemän i enlighet med vad som överenskommits i anställningsavtalet och att detta därför utgör rättegångshinder.

S.V.Z. har inte ifrågasatt att den redovisade skiljeklausulen i och för sig är tillämplig på den föreliggande tvisten. Han har emellertid hävdat att klausulen skall lämnas utan avseende eftersom den är oskälig med hänsyn till anställningsavtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.

ABV har bestritt att de av S.V.Z. åberopade oskälighetsgrunderna medför att skiljeklausulen är oskälig och att de därför bör lämnas utan avseende.

S.V.Z. har utvecklat sin talan enligt följande.

Tilläggsavtalet den 29 november innehöll genomgripande förändringar i förhållande till det ursprungliga avtalet, både i fråga om arbets- och anställningsvillkor, främst en förkortad anställningstid. Samtliga förändringar var till S.V.Z:s nackdel, och han befann sig i en mycket pressad situation vid undertecknandet, bl a med hänsyn till sin familj som han tagit med till Saudi Arabien. I fråga om skiljeklausulen i det ursprungliga avtalet har S.V.Z. saknat allt inflytande, och det har inte träffats någon egentlig överenskommelse om denna klausul mellan parterna. I samband med tilläggsavtalet har inte heller någon överenskommelse träffats om att det ursprungliga avtalet också skulle innefatta de nya villkoren i tilläggsavtalet. Frågan om skiljeklausulen har således aldrig diskuterats i samband med tilläggsavtalet. Eftersom S.V.Z. befann sig utomlands vid tillfället har han inte heller haft möjlighet att kontakta facklig eller juridisk expertis inför avtalet.

S.V.Z. har också hänvisat till att han är den underlägsna parten i avtalsförhållandet, vilket givetvis också innebär att han är i behov av det skydd mot kostnadsrisker som ett skiljeförfarande måste innebära, d v s de kostnader som inte omfattas av rättshjälpen. Dessa kostnader - som blir stora med hänsyn till den aktuella processens omfattning medför en avsevärd fara för S.V.Z. att han kan tvingas avstå från att göra sin rätt gällande. Vidare är ABV:s agerande i tiden efter S.V.Z:s uppsägning av betydelse, främst ABV:s inställning i fråga om vem som är rätt svarandepart i processen i förhållande till hur ABV uppträtt tidigare i förhållande till S.V.Z.. Med hänsyn till att processen handlar om en uppsägning av S.V.Z. kan det inte heller bli fråga om avslöjande av sådana uppgifter som borde förbli under sekretess.

Slutligen har S.V.Z. hänvisat till SAF:s rekommenderade avtalsinnehåll beträffande skiljeklausuler ifråga om utlandsanställda. Dessa skiljeklausuler innebär att arbetsgivaren påtar sig ansvar för kostnaderna för hela förfarandet.

ABV har utvecklat sin talan enligt följande. Vad gäller tilläggsavtalet är detta en överenskommelse mellan parterna och inget som S.V.Z. har påtvingats. Det bestrids att tilläggsavtalet innehåller verkliga försämringar. Visserligen är det fråga om förändringar, men en förkortad utlandsvistelse behöver inte alltid innebära en försämring. Dessutom har S.V.Z. haft alla möjligheter att påkalla hjälp från fackligt eller juridiskt håll inför det nya avtalet.

I fråga om att S.V.Z. är underlägsen i förhållande till ABV är detta ett förhållande som i och för sig gäller alla anställda generellt. Med hänsyn till S.V.Z:s kvalificerade arbetsuppgifter och förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren föreligger det skäl för ett skiljeförfarande. Enligt ABV är ett skiljeförfarande betydelsefullt inte bara med hänsyn till frågan om sekretess utan också på grund av kostnadsskäl och den snabbhet i processen som det då blir fråga om.

ABV har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 22 500 kr motsvarande ersättning för ombudets arbete i 15 timmar (15 timmar om 1 500 kr i timmen). S.V.Z. har endast vitsordat ersättning med 3 000 kr för arbete i två timmar vad gäller frågan om avvisning.

SKÄL

ABV har i rätt tid framställt invändning om rättegångshinder, varför tingsrätten har att uppta invändningen till prövning.

Frågan om tillämpningen av 36 § avtalslagen på skiljeklausul i ett anställningsavtal i samband med en uppsägningstvist har prövats senast av arbetsdomstolen i beslut år 1994 nr 28. I detta fall var fråga om ett anställningsförhållande på bankområdet. Arbetsdomstolen har i beslutet hänvisat till tidigare beslut år 1987 nr 165. I besluten har arbetsdomstolen bl a hänvisat till att enbart den i och för sig typiska obalansen mellan en arbetsgivare och arbetstagare i ekonomiskt hänseende inte kan medföra att tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist kan anses som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Andra omständigheter än parternas inbördes ekonomiska styrkeförhållanden måste beaktas.

I förevarande fall finner tingsrätten det var ostridigt att S.V.Z:s arbetsuppgifter varit av kvalificerat slag och att han också haft viss förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. Det är också ostridigt att anställningsavtal träffats med förevarande skiljeklausul. När det gäller de av S.V.Z. anförda skälen för att skiljeklausulen skulle vara oskälig har tingsrätten inte funnit att tillkomsten av tilläggsavtalet - oavsett under vilken press S.V.Z. varit - kunnat föranleda någon oskälighetsbedömning, främst med hänsyn till S.V.Z:s möjligheter att via sin fackliga organisation eller annan juridisk expertis kunna överväga innebörden av klausulen under tiden från det ursprungliga avtalet fram till den 29 november.

Frågan om ABV:s agerande efter uppsägningen - den framförda partsinvändningen i arbetstvisten - samt SAF:s rekommendationer angående utformningen av skiljeklausuler för utlandsanställda är omständigheter som enligt tingsrätten saknar betydelse för frågan om skäligheten av klausulen.

Sammantaget finner tingsrätten att skiljeklausulen inte är att bedöma som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Tingsrätten är därför inte behörig att uppta målet till prövning.

Vid denna utgång har S.V.Z. att ersätta ABV:s rättegångskostnader. Då ABV inte haft anledning att utgå från tingsrättens nu gjorda bedömning i frågan om avvisning, finner tingsrätten att den yrkade ersättningen för rättegångskostnader måste anses skälig även om den i och för sig innefattar annat arbete i förhållande till stämningsansökan än frågan om avvisning.

P.S. har yrkat ersättning enligt rättshjälpslagen för 50 timmars arbete och för utlägg bl a för ersättning till advokat M.L. för skatterättslig utredning med totalt 11 625 kr, varav 2 325 kr avser mervärdesskatt.

Med hänsyn till målets beskaffenhet och hittillsvarande omfattning finner tingsrätten att P.S. får anses skäligen tillgodosedd med ett arvode för nedlagt arbete i 35 timmar. Utlägget för en skatterättslig utredning är inte att anse som en ersättningsgill kostnad enligt rättshjälpslagen i målet.

SLUT

1. Käromålet avvisas.

2. S.V.Z. skall ersätta ABV Rock Group Kommanditbolags rättegångskostnader med tjugotvåtusenfemhundra (22 500) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess full betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till P.S. med trettiotretusenfemtiotvå (33 052) kr, varav 32 725 kr avser arbete och 327 kr utlägg. Av ersättningen utgör 6 545 kr mervärdesskatt.

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1995-03-15
Målnummer
B-139-1994
Lagrum
36 § avtalslagen (1915:218)
Litteratur
Sökord
Skiljeklausul
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation