lagen.nu

AD 1994 nr 65

Fråga om tillämpning av konkurrensklausul i anställningsavtal. Klausulen har enligt 38 § avtalslagen inte ansetts bindande.

Parter:

H.E., med reg. firma E.H:s Advokatbyrå; C.T.

Nr 65

E.H. med reg. firma E.H:s Advokatbyrå i Eskilstuna

mot

T.C. i Solna.

ÖVERKLAGAD DOM

Solna tingsrätts dom den 6 december 1993, DT 838

Tingsrättens dom, se bilaga

E.H. har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall bifalla hans i tingsrätten förda talan och tillerkänna honom ersättning för rättegångskostnader i tingsrätten.

T.C. har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter föredragning.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har E.H. anfört följande: Tingsrätten har inte tillräckligt beaktat det förhållandet att T.C. vid tidpunkten för avtalets underskrivande var tingsmeriterad jurist. Domen förefaller grundat på sociala hänsynstaganden som inte borde existera i ett rättssamhälle. Mellan juridiskt skolade avtalsparter bör tesen "pacta sunt servanda" gälla.

T.C. har i arbetsdomstolen anfört detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

Arbetsdomstolen finner inte skäl att frångå de överväganden som tingsrätten gjort. Tingsrättens dom skall alltså fastställas.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen till U.H. för det biträde han lämnat T.C. i arbetsdomstolen med fyratusenfemhundrafemtio (4 550) kr avseende arvode. I beloppet ingår mervärdeskatt med 910 kr.

3. E.H. förpliktas att utge ersättning för T.C. rättshjälpskostnader i arbetsdomstolen med fyratusenfemhundrafemtio (4 550) kr.

Dom 1994-04-27, målnummer B-5-1994

Ledamöter: Hans Stark, Ulf E. Nilsson och Solveig Paulsson. Enhälligt.

Sekreterare: Gunilla Svahn Lindström

Tingsrättens dom (ledamöter: Brita Sundberg-Weitman, Peter Borgström och Marianne Jenryd)

BAKGRUND

Förevarande tvist har sin bakgrund i följande mellan parterna ostridiga omständigheter. Genom ett mellan E.H. å ena sidan samt T.C. å andra sidan under hösten 1988 träffat anställningsavtal anställdes T.C. fr o m den 5 december 1988 som biträdande jurist vid E.H:s Advokatbyrå i Eskilstuna. Avtalet undertecknades av E.H. den 31 oktober 1988 och av T.C. den 4 november 1988. Avtalets 6 § hade följande innehåll.

"Parterna är vidare överens om att T.C. under en tid av tre år efter det att hon avslutat sin ans(t)ällning vid E.H:s Advokatbyrå inte äger rätt att öppna konkurrerande verksamhet inom Eskilstuna tingsrätts domicilområde. Skulle ändock T.C. påbörja en konkurrerande verksamhet förbinder hon sig att utge ett vite om 50.000.- kronor vilket skall utbetalas senast en månad efter det att den konkurrerande verksamheten startats."

I januari 1991 blev T.C. uppsagd från sin anställning på advokatbyrån. Sedan T.C. själv sagt upp sig i mars 1991 upphörde hennes anställning på byrån den 14 april 1991. Under november 1992 påbörjade T.C. en med E.H:s Advokatbyrå konkurrerande verksamhet i Eskilstuna. - Parternas förhållande till varandra reglerades inte i kollektivavtal.

YRKANDEN M M

E.H. har väckt talan mot T.C. med yrkande om att denna skall förpliktas att till honom utge 50 000 kr jämte årlig ränta därå enligt 6 § räntelagen från och med den 1 januari 1993 till dess betalning sker.

T.C. har bestritt käromålet samt förklarat sig, med undantag för vad som fordrats i ränta, inte kunna vitsorda något belopp såsom skäligt i och för sig.

E.H. har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

E.H. har till grund för sin talan åberopat i det föregående såsom ostridiga upptagna förhållanden samt anfört att T.C. genom att bryta mot den i anställningsavtalets 6 § intagna konkurrensklausulen blivit skyldig att till honom utge omstämt belopp.

T.C. har till grund för sitt bestridande åberopat att ifrågavarande konkurrensklausul är oskälig och därmed ej bindande för henne enligt 38 § avtalslagen, i andra hand att utfäst vite skall jämkas till 0 kr med stöd av 36 § avtalslagen med hänsyn till förhållandena vid anställningens ingående, under dess gång och vid dess upphörande. Till stöd för påstådd oskälighet har T.C. åberopat det geografiska områdets utsträckning i den omtvistade klausulen, verksamhetens art, tidsperioden samt vitets belopp. I fråga om vitesbeloppets storlek har hon hänvisat till att hennes lön under anställningen inte motiverat ett så högt vite. Hon har vidare påstått att hon vid tillkomsten av klausulen, som ensidigt utformats av E.H., intagit en underlägsen ställning i förhållande till denne, och att det överhuvudtaget är oskäligt med en konkurrensklausul i ett anställningsavtal mellan en advokatbyrå och en biträdande jurist. Slutligen har hon hävdat att det i vart fall är oskäligt att tillämpa en sådan klausul i ett läge, där anställningen bragts att upphöra genom uppsägning från arbetsgivarens sida.

E.H. har bestritt att den omtvistade klausulen är oskälig och härvidlag genmält följande. Den geografiska begränsningen hindrar inte T.C. att bedriva advokatverksamhet utanför Eskilstuna och tidsperioden är rimlig. Vitesbeloppet, 50 000 kr, är i sammanhanget måttligt och bestämt med utgångspunkt i de kontakter T.C. erhållit under sin anställning vid advokatbyrån och de kostnader för annonsering etc, som hon skulle fått vidkännas om hon i stället för att ha varit anställd hade bedrivit egen verksamhet. Vid tidpunkten för avtalets ingående innehade T.C. anställning vid Fortifikationsförvaltningen i Eskilstuna. I samband med undertecknandet av avtalet uppmärksammade han T.C., som är tingsmeriterad jurist, på att detta innehöll en vitessanktionerad konkurrensklausul och att han utan en sådan klausul inte skulle anställa en biträdande jurist. T.C. har sålunda inte befunnit sig i en underlägsen ställning i förhållande till honom och varken förhållandena vid avtalets ingående, dess upphörande eller i övrigt kan motivera att vitesbeloppet jämkas.

Parterna har till utvecklande av sin talan anfört bl a följande.

E.H.: Sedan han själv skrivit på avtalet tog T.C. med sig detta hem för ytterligare genomläsning och övervägande. Sedan några dagar gått, skrev också hon under avtalet ifråga. Efter den 26 november 1990, då hon sjukskrev sig, återkom T.C. inte till sin arbetsplats. Mellan T.C. och övrig personal förekom samarbetssvårigheter, men anledningen till uppsägningen var arbetsbrist. Efter anställningen hos honom arbetade T.C. som biträdande jurist i Köping, innan hon etablerade sig i Enköping. - Hans byrå bedriver allmän juridisk praktik i Eskilstuna. Så gör sedan november 1992 även T.C..

T.C.: Det ifrågavarande anställningsavtalet skrevs ut av E.H. och tillställdes henne per post för undertecknande. Hon var tvungen att antingen skriva under avtalet i föreliggande skick eller gå miste om den av henne hett eftertraktade anställningen som biträdande jurist. Den verkliga anledningen till att hon sades upp var inte arbetsbrist utan bottnade i personliga skäl hänförliga till de svåra samarbetsproblem som utan hennes förskyllan uppkom med E.H.. Hon väckte talan mot E.H. vid Eskilstuna tingsrätt med yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen och skadestånd. Det målet förliktes emellertid i september 1991. Hon sade upp sig själv för att kunna påbörja en anställning som biträdande jurist i Köping. Den 10 juni 1992 anmälde hon E.H. för Sveriges Advokatsamfund för att denne tagit in den omtvistade klausulen i hennes anställningsavtal. Samfundets disciplinnämnd tilldelade i beslut den 24 mars 1993 E.H. en erinran för att denne, efter att ha sagt upp hennes anställning med hänvisning till arbetsbrist, påfordrat iakttagande av klausulen ifråga.

DOMSKÄL

T.C. har som skriftlig bevisning åberopat i det föregående omnämnt beslut av Sveriges Advokatsamfunds disciplinnämnd.

Parterna har hörts under sanningsförsäkran.

I målet är ostridigt att T.C. brutit mot den omtvistade klausulen. T.C. har mot en tillämpning av klausulen invänt bl a att förhållandena varit sådana att någon konkurrensklausul över huvud taget inte hade bort förekomma i hennes anställningsavtal med hänsyn till stadgandet i 38 § avtalslagen. Tingsrätten gör härvidlag följande överväganden.

Enligt 38 § avtalslagen är den som utfäst sig att inte bedriva verksamhet av visst slag ej bunden av utfästelsen i den mån denna sträcker sig länge än vad som kan anses skäligt.

I förarbetena till 38 § avtalslagen i dess nuvarande lydelse (prop 1975/76:81 s 149) har uttalats att, när det gäller konkurrensklausuler i rent affärsmässiga avtal, anledning som regel saknas att göra någon ingående jämförelse med vad som gäller enligt kollektivavtal. Vid skälighetsbedömningen har det alltså betydelse om konkurrensklausulen har främst affärsmässig bakgrund eller om det är fråga om ett led i ett normalt anställningsavtal (AD 1984 nr 68). Av ifrågavarande förarbeten (a prop s 148 f) framgår vidare att lagstiftaren ansett det ligga nära till hands att vid bestämmelsens tillämpning på konkurrensklausuler i tjänsteavtal göra en jämförelse med innehållet i överenskommelser om konkurrensklausuler som träffats i kollektivavtal. En sådan överenskommelse angående begränsning m m av konkurrensklausuler i tjänsteavtal har år 1969 träffats mellan å ena sidan SAF och å andra sidan vissa arbetstagarorganisationer.

Berörda organisationsparter på arbetsmarknaden har i 1969 års alltjämt gällande överenskommelse förklarat sig vara ense om att konkurrensklausuler bör ifrågakomma endast för arbetstagare som under anställningen får kännedom om tillverkningshemligheter eller därmed jämförbart företagsspecifikt kunnande vars yppande för konkurrenter skulle kunna medföra påtagligt men.

Också i rättspraxis har 1969 års överenskommelse, såsom återspeglande ett på arbetsmarknaden mer allmänt rådande synsätt, ansetts böra tjäna som förebild vid tillämpningen av 38 § avtalslagen på konkurrensklausuler i anställningsavtal även i fall där överenskommelsen inte varit bindande som kollektivavtal för parterna i anställningsavtalet. Därvid har beträffande anställningsförhållanden som ligger vid sidan av det i 1969 års överenskommelse åsyftade användningsområdet för konkurrensklausuler uttalats, att det visserligen inte utan vidare kan antas att konkurrensklausuler i sådana anställningsförhållanden skulle sakna giltighet, men att det borde vara befogat med en starkt restriktiv syn på sådana klausuler (se t ex AD 1992 nr 99).

Av vad som i det föregående redovisats framgår att här aktuell konkurrensklausul ligger helt vid sidan av det tillämpningsområde för sådana klausuler, som åsyftats i 1969 års kollektivavtalsöverenskommelse.

Mot att T.C. skall anses bunden vid sin utfästelse talar även följande förhållanden.

Av det formulär till konkurrensklausul som intagits i bilaga till 1969 års överenskommelse framgår bl a att en annars giltig konkurrensklausul inte kan göras gällande, när det är arbetsgivaren som sagt upp anställningsavtalet, bortsett från det fall att uppsägningen föranletts av den anställdes avtalsbrott. Av visst intresse i sammanhanget är att denna bestämmelse till sitt innehåll väsentligen överensstämmer med obligationsrättskommittens i dess förslag till lag om avtal förordade lydelse av ett andra stycke i 38 § avtalslagen, enligt vilket all verkan av en konkurrensklausul var förfallen, om den anställde skilts "från anställningen utan att därtill hava givit skälig anledning". En bestämmelse av motsvarande innehåll finns i såväl den danska som den norska avtalslagen men uteslöts i propositionen till den svenska avtalslagen som alltför speciell för att ingå i avtalslagen (NJA II 1915 s 287, jfr Almen, Lagen om avtal, 1916, s 240).

Vidare har fråga inte varit om att genom föreliggande konkurrensklausul skydda E.H:s Advokatbyrå blott mot att fråntas sådana klienter som byrån hade redan då T.C. anställdes. Verkningarna av klausulen är överhuvudtaget betydligt mera vittfamnande och sträcker sig avsevärt längre än som kan motiveras av ett mera begränsat affärsmässigt syftemål att förhindra T.C. att ta med sig klienter från advokatbyrån. Med hänsyn till klausulens utformning kan denna sålunda inte bedömas ha inneburit en endast marginell inskränkning i T.C.' etableringsfrihet. Härtill kan läggas att T.C., såvitt framkommit, inte åtnjöt någon uppseendeväckande hög lön eller eljest särskilt förmånliga villkor under sin anställning. Inte heller innebar denna att hon innehade någon företagsledande ställning.

Advokatsamfundets disciplinnämnd har i sitt avgörande hänvisat till bl a utvecklingen inom konkurrensrätten och vikten av ett fritt advokatval. - I propositionen till tidigare gällande konkurrenslag (1982:279) konstaterade departementschefen såvitt angick 38 § avtalslagen, att denna gällde "motstående partsintressen. Endast medelbart kommer det allmännas intressen under bedömande" (prop 1982/82:165 s 238). Även om nu gällande konkurrenslag (1993:20) - i likhet med vad som gällde enligt 1982 konkurrenslag - formellt inte äger tillämpning på arbetsrättsliga konkurrensklausuler (se 2 § och 41 § i respektive lag), torde inte kunna uteslutas att det allmänintresse, som konkurrenslagstiftningen är avsedd att tillgodose, i någon mån kan påverka den avvägning mellan parternas intressen som skall ske enligt 38 § avtalslagen. I litteraturen har också, med hänsyftning på 1982 års konkurrenslag, uttalats att denna avvägning borde överensstämma med vad som främjar en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Vid intresseavvägningen bör sålunda även synpunkter av konkurrensrättsligt slag få göra sig gällande. (Jfr Adlercreutz o a, Om konkurrensklausuler i anställningsavtal och vid företagsöverlåtelse, 1992, s 48 ff och s 123 f).

Med hänsyn till nu upptagna omständigheter samt mot bakgrund av vad som i det föregående redovisats om den starka restriktivitet som enligt praxis bör prägla synen på sådana i anställningsavtal intagna konkurrensklausuler, som ligger vid sidan av det i 1969 års överenskommelse åsyftade användningsområdet för dylika klausuler, kan den i målet aktuella konkurrensklausulen enligt 38 § avtalslagen inte bedömas som bindande för T.C..

Vid denna prövning skall käromålet ogillas.

U.H. har i egenskap av rättshjälpsbiträde för T.C. yrkat ersättning av allmänna medel bl a för en kostnad om 3 750 kr avseende ett utlåtande angående konkurrensklausuler i anställningsavtal. Utlåtandet ifråga, vilket inte är att anse som bevisning i målet, är ej av sådan art att kostnaden för detsamma lagligen kan ersättas enligt rättshjälpslagen (se NJA 1952 s 434 och NJA 1983 c 28). I förevarande fall saknas också anledning att beakta denna kostnad vid bestämmandet av U.H:s ersättning för arbete.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. För T.C. lämnat biträde tillerkänns U.H. ersättning enligt rättshjälpslagen med artontusentjugo (18 020) kr.

3. E.H. förpliktas att ersätta kostnaden för T.C.' rättshjälp med artontusentjugo (18 020) kr.

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1994-04-27
Målnummer
B-5-1994
Lagrum
38 § avtalslagen (1915:218)
Litteratur
Sökord
Konkurrensklausul
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

AD 2018 nr 61: Fråga om förutsättningar för interimistiskt förordnande enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken föreligger avseende en s.k. värvningsklausul för dataspelsutvecklare.
AD 2018 nr 62: Fråga om förutsättningar för interimistiskt förordnande enligt 15 kap. 3 § rättegångsbalken föreligger avseende en s.k. värvningsklausul för dataspelsutvecklare.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation