lagen.nu

AD 1993 nr 100

Enligt en bestämmelse i arbetstidslagen skall arbetstagare beredas minst trettiosex timmars sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar (veckovila). På grund av denna bestämmelse har arbetstagare som haft beredskap eller arbetat övertid beretts tillfälle till veckovila under sin ordinarie arbetstid. Fråga om dessa arbetstagare enligt det mellan parterna gällande kollektivavtalet, det s.k. installationsavtalet, skulle erhålla lön under denna veckovila.

Elektriska Arbetsgivareföreningen

mot

Svenska Elektrikerförbundet.

Bauer Hiss AB, Malmö, och ABB Installation AB, Västerås, är medlemmar i Elektriska Arbetsgivareföreningen (EA). På grund därav var bolagen vid den i dessa mål aktuella tiden i förhållande till Svenska Elektrikerförbundet (SEF) bundna av ett mellan EA och SEF slutet kollektivavtal avseende elektriska installationsarbeten, det s.k. installationsavtalet. Detta avtal innehåller bl.a. följande bestämmelser.

4 Kap ARBETSTID

1 § Ordinarie arbetstid

1. Den ordinarie veckoarbetstiden är 40 timmar och fördelas under m åndag-fredag med 8 timmar per dag.

3, Som arbetstid enligt arbetstidslagen skall ej anses tid utanför ordinarie arbetstid som åtgår för resor till och från arbetsplats.

2 § Arbetstidens förläggning

1. Arbetstiden börjar tidigast kl. 07.00 och slutar senast kl. 17.00, om ej annan lokal överenskommelse träffas om ramen för dagarbetstidens förläggning. Vid byggarbetsplats som tillämpar tidigare klockslag för arbetstidens början, skall montörerna dock följa byggarbetstiden. Montörernas arbetstid får tidigast börja kl. 06.30.

2. Med iakttagande av gällande lagstiftning bestämmer arbetsgivaren arbetstidens förläggning inom de gränser som anges i punkt 2 ovan samt rasternas antal, längd och placering. --

3 § Förkortning av arbetstid

Med iakttagande av gällande lagstiftning äger arbetsgivaren, där bristande arbetstillgång sådant föranleder, rätt att minska arbetstiden.

4 § Övertid

1. Arbetstid utöver den i 1 och 2 fastställda arbetstiden är övertid. Övertidsersättning betalas enligt 7 Kap § 13 och 14. --

3. Då arbetsgivaren så anser erforderligt, bör arbetstagaren, såvitt han icke är därtill förhindrad av vägande skäl, arbeta övertid i den utsträckning som enligt gällande lag kan medgivas. --

5 § Beredskapstjänst

Arbetsgivaren äger rätt att påfordra att arbetstagare skall hålla sig anträffbar i sin bostad eller på annan av arbetsgivaren angiven plats, där han kan näs per telefon, för snabbt utförande av erforderliga reparationsarbeten. Arbetstagare är inte skyldig upprätthålla beredskap oftare än var fjärde vecka. ---Beredskapstjänst betalas enligt bestämmelserna i 7 Kap 15 §.

Anmärkning

I de fall beredskapstjänst skall förekomma under tid fr.o.m. fredag eftermiddag t o m måndag morgon rekommenderar parterna att ifrågavarande tjänstgöring ges till samme arbetstagare.

6 Kap TIDSEDLAR

1 § Tillhandahållande av ridsedlar

Arbetsgivaren tillhandahåller tidsedlar i block. Tidsedlarna skall vara uppgjorda efter sådant system att arbetstagaren alltid kan specificera olika slag av tid och arbete samt erhålla kopia.

2§ Tidredovisning

1, Arbetstagaren är skyldig att på tidsedel för varje arbetsvecka lämna uppgifter om hur arbetstiden under veckans olika dagar fördelar sig på tidlönearbete, ackordsarbete, timtid i samband med ackordsarbete, övertid och restid samt angiva arbetets art. Timtid skall således alltid tydligt specificeras. På tidsedeln skall även redovisas och specificeras frånvaro samt i förekommande fall anges anspråk på övrig avtalsenlig ersättning.

4 § Ändring av tidsedlar

Om arbetsgivaren på tidsedeln överför timtid till ackordstid eller eljest vidtager förändringar av ekonomisk betydelse för arbetstagaren skall denne fortlöpande och snarast efter tidsedelns inlämnande erhålla meddelande om vidtagen ändring och orsaken därtill. -

7 Kap LÖNER M M

1 § Allmänt och undantag från lönebestämmelserna

1. Arbetstagaren erhåller lön under tid han är anställd hos arbetsgivaren, står till dennes förfogande och redovisar tid å tidsedlar.

4. Arbetstagare, som under värnpliktstjänstgöring eller annan längre ledighet tillfälligt i anslutning till helgdagar återgår i tjänst under högst 10 arbetsdagar, erhåller 1/154 av sin 4-veckorslön för varje timme han utför arbete,

2 § Tidlön-grundlön, ortstillägg, individuella tillägg och helglön

1. Arbetstagare, som fullgjort lärlingsutbildningen, erhåller en individuellt fastställd 4-veckorslön. 4-veckorslönen består av lönedelarna grundlön, ortstillägg, individuella tillägg samt helglön.

3 § Ackordslön, fördelning av ackordsöverskott m m

1. Arbetstagarens ackordslön består av hans individuella 4-veckorslön och hans ackordsandel. --

7§ Lön för väntetid

Vid väntetid på arbetsgivarens begäran betalas för varje väntetidstimme 1/160 av 4-veckorslönen. Väntetid kan betalas för högst 16 timmar per arbetstagare under en och samma avlöningsperiod.

8 § Lön. för restid

1. För restid utom ordinarie arbetstid betalas fr.o.m. 1 juli 19911/196 av grundlönen per timme.

9 § Löneavdrag vid frånvaro

1. Vid all frånvaro som inte enligt lag eller avtal medför rätt till lön görs frånvaroavdrag.

I det mellan EA och SEF slutna kollektivavtalet avseende semester finns bl.a. följande bestämmelse.

Arbetsgivaren skall för varje hos honom anställd arbetstagare till semesterkassan på sätt detta avtal föreskriver inbetala semestermedel, beräknade efter i nedanstående tabell angivna "semesterören" för varje timme arbetstagaren utfört arbete för hans räkning eller varit frånvarande av anledning, som omnämnesi§2.

År 1978 gjordes en ändring i arbetstidslagstiftningen som innebar en förlängning av den lagstadgade tiden för s.k. veckovila från 24 till 36 timmar. Regeln härom som numera finns i 14 § arbetstidslagen (1982:673) har följande lydelse.

Arbetstagarna skall ha minst trettiosex timmars sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar (veckovila). Till veckovila räknas inte beredskapstid då arbetstagaren får uppehälle sig utanför arbetsstället men skall stå till arbetsgivarens förfogande för att utföra arbete när behov uppkommer.

Veckovilan skall så långt som möjligt förläggas till veckoslut.

Undantag från första stycket får göras tillfälligtvis, om det föranleds av något särskilt förhållande som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren.

Bestämmelserna om veckovila kan medföra att en arbetsgivare som beordrar arbetstagare till beredskap eller övertidstjänstgöring måste lägga ut veckovila under tid som annars utgör ordinarie arbetstid. Detta är vad som inträffat vid Bauer Hiss AB och ABB Installation AB.

Vid Bauer Hiss AB - vars verksamhet består av installation och service av hissar - upprätthålls regelmässigt beredskap under veckoslut samt nattetid under övriga delar av veckan. För de arbetstagare som haft beredskap under veckoslut måste bolaget lägga ut veckovila under tid som enligt installationsavtalet utgör ordinarie arbetstid. När så skett har lön inte betalats för den tid då veckovila lagts ut.

ABB installation AB, Västerås, har en filial i Gällivare vars verksamhet består av installation och service av elanläggningar. Till följd av en konflikt på avtalsområdet var vissa arbeten som filialen skulle utföra försenade. För att tidplanen för arbetena skulle kunna följas utförde fem montörer övertidsarbete lördagen den 23 februari samt söndagen den 24 februari 1992. Bolaget lade ut veckovila för dessa montörer under den ordinarie arbetstiden den följande fredagen. Lön utbetalades inte till arbetstagarna för den dagen.

Arbetstagarsidan hävdade att det förelåg en skyldighet för bolagen att utge lön till arbetstagarna för den ordinarie arbetstiden även om arbete inte utförts till följd av utläggningen av veckovila, vilket arbetsgivarsidan bestred. Lokala och centrala förhandlingar har hållits utan att överenskommelser kunnat nås. EA har väckt talan mot SEF för att undgå betalningsskyldighet enligt 35 § medbestämmandelagen.

EA har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa

i mål A 31/92 att Bauer Hiss AB inte är skyldigt att till montörerna K.M. M.F. P.N. B.N. R.M. R.S. P.C. och P.B. utge lön för en dag respektive till S.M. för två dagar, under vilka dagar de haft veckovila, samt

i mål A 125/92 att ABB Installation AB inte är skyldigt att till montörerna M.O. P.E. K.J. S.J. och R.J. utge lön för en dag under vilken dag de haft veckovila.

SEF har bestritt yrkandena.

Arbetsdomstolen har beslutat att företa målen A 31/92 och A 125/92 till gemensam handläggning.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

EA

De arbetsavtal som ingicks i början av seklet slöts under förutsättningen att en arbetare kunde påräkna arbete och lön endast när arbetsgivaren hade arbete att erbjuda. Detta framgår av arbetsdomstolens domar AD 1936 nr 24 och AD 1955 nr 40. En arbetare kunde därför permitteras utan lön. Tjänstemän hade däremot från början en årslön som var knuten till tjänsten och oberoende av hur mycket arbete som utfördes. De kunde inte permitteras.

Det första installationsavtalet slöts år 1907. I avtalets § 4 mom. 3 stadgades följande.

Väntetid ersättes, om den förekommer på arbetsgivarens begäran och i så fall lika med ordinarie arbetstid. Arbetaren erhåller full betalning, så länge han är hos arbetsgivaren anställd och står till hans förfogande.

Denna regel finns även i det nuvarande installationsavtalet, även om den genomgått vissa smärre förändringar. Bestämmelsen har tolkats så att permittering av installationsmontörer inte var tillåten trots att dessa hade timlön. Skälet till detta kan ha varit att det var brist på kunniga montörer och att arbetsgivarna hade ett intresse av att ha montörer tillgängliga även om de tillfälligt inte kunde sysselsättas. För väntetid fick montörerna en relativt låg lön. Om arbetsgivarna inte ville betala väntetidsersättning måste de säga upp montörerna. En förutsättning för att ersättning skulle utgå var och är alltjämt att montören står till arbetsgivarens förfogande. Oftast fick montören uppehålla sig på arbetsplatsen i väntan på arbete men det kunde hända att arbetstagarna fick gå hem när det var brist på arbete.

År 1978 ändrades bestämmelserna om veckovila som då fanns i arbetsmiljölagen så att veckovilan förlängdes från 24 till 36 timmar. Tidigare hade det varit möjligt att lägga ut den lagstadgade veckovilan utan att den ordinarie arbetstiden inskränktes. De nya bestämmelserna innebar att detta inte längre var möjligt.

När den nya bestämmelsen infördes skickade EA ut ett cirkulär - K nr 16/1978 - till sina medlemmar. Cirkuläret riktades till kraftverksföretagen, där beredskap alltid förekommer till skillnad från installationsföretagen, där beredskap, om man bortser från hissföretagen, förekommer endast undantagsvis. I cirkuläret redogjorde EA för de nya bestämmelserna om veckovila i arbetsmiljölagen och för tillämpningen av dessa. Såvitt gäller effekten på lönen uppgavs i cirkuläret att det inte torde vara möjligt att göra löneavdrag för den aktuella ledigheten som ju tillkommit genom en regel i en s.k. social skyddslagstiftning. Cirkuläret måste läsas mot bakgrund av att regeln om 36 timmars veckovila inte hade funnits med tidigare i lagstiftningsarbetet utan tillkommit efter förslag i riksdagen. Avsikten med cirkuläret var att snabbt sprida grundläggande information i frågan. Inom kraftområdet har alla företag alltid beredskap, som omfattar även arbetsledare och tjänsteman och som anses betungande. Därför ansågs att löneavdrag på grund av veckovila inte skulle göras inom kraftverksområdet.

Frågor kom sedan upp om tillämpningen av de nya reglerna om veckovila inom sådana installationsföretag där beredskap förekommer, främst hissföretag. Den 22 november 1978 skickade EA ett brev till sina lokalombudsmän angående detta. I brevet angavs att det tidigare utsända cirkuläret avsåg månadsavlönad personal, att det är en svårare fråga vilken effekt på lönen ledighet under ordinarie arbetstid på grund av veckovila bör ha samt att det inte torde möta något rättsligt hinder att göra löneavdrag för timavlönad personal vid tillämpningen av reglerna om veckovila. Brevet avslutades med ett påpekande att EA inte ville binda företagen i denna fråga.

Frågorna om rätten att göra löneavdrag diskuterades mycket inom och mellan de olika SAF-förbunden. Diskussionen rörde dels frågan om de rättsliga möjligheterna att göra löneavdrag, dels önskvärdheten av att göra sådana avdrag. Som skäl för att göra löneavdrag anfördes i huvudsak följande. Arbete utförs inte under veckovilan. Arbetsgivaren hade inte eftersträvat att lägga ut veckovila och arbetstagarna stod inte till hans förfogande. Den totala inkomsten för arbetstagare med beredskap och veckovila under ordinarie arbetstid skulle inte bli mindre än för arbetstagare utan beredskap och med arbete under hela den ordinarie arbetstiden. Mot att göra löneavdrag talade sådana hänsyn som kraftföretagen hade att ta. Eftersom beredskap var undantag och inte regel inom installationsföretagen ville EA inte binda företagen genom att förbjuda lokala avtal om betalning under veckovila.

EA intog alltså redan 1978 samma ståndpunkt som nu, nämligen att det på installationsavtalets område inte förelåg något rättsligt hinder mot att göra löneavdrag då veckovila lades ut under ordinarie arbetstid.

Den frihet som EA gav företagen att ändå träffa lokala överenskommelser om betalning vid veckovila under ordinarie arbetstid och de uppgörelser som träffades i vissa fall skall ses mot bakgrund av de omständigheter som förelåg vid den tiden. Diskussioner hade inletts mellan SEF och EA om en övergång från timlön till månadslön. Arbetsdomstolens dom AD 1980 nr 8 hade ännu inte meddelats. EA ansåg inte heller att eventuella lokala överenskommelser skulle "smitta" andra företag inom installationsområdet, eftersom beredskap förekommer endast undantagsvis på detta område.

År 1979 uppkom en tvist vid ASEA i Göteborg. Tvisten avsåg två montörer som hade utfört övertidsarbete under ett veckoslut och som därefter hade erhållit veckovila under ordinarie arbetstid. Med anledning av denna tvist hölls både lokala och centrala förhandlingar. EA intog samma ståndpunkt som nu i den rättsliga frågan. Någon överenskommelse kunde inte träffas ens om att avvakta domen i det mål som redan hade anhängiggjorts vid arbetsdomstolen och som skulle leda fram till domen AD 1980 nr 8. EA tvingades då att väcka talan mot SEF vid arbetsdomstolen för att undgå betalningsskyldighet. Även i stämningsansökan intog EA samma ståndpunkt som nu. SEF:s ombud begärde och beviljades anstånd med att ge in svaromål till dess ett avgörande förelåg i det redan tidigare anhängiggjorda målet.

Domen AD 1980 nr 8 innebar att arbetsdomstolen slog fast att rätt till betalning inte föreligger i fall som de nu aktuella. När den domen hade meddelats fick EA ett brev från SEF. Enligt brevet återkallade SEF med hänvisning till domen sitt tolkningsföreträde i de tvister som förelåg på grund av att veckovila lagts ut under ordinarie arbetstid med anledning av övertid, bl.a. tvisten vid ASEA i Göteborg, under förutsättning att EA återkallade sin stämningsansökan. Beträffande tvister som hade sitt ursprung i att beredskap hade förekommit avsåg SEF att återkomma. EA återkallade sin talan i målet och detta avskrevs. Av SEF:s brev synes framgå att SEF velat göra åtskillnad mellan olika fall av veckovila under ordinarie arbetstid beroende på om utläggningen av veckovila föranletts av beredskap eller övertid. EA bestrider att det föreligger någon skillnad i det avseendet.

Av vad som sålunda förekom framgår att SEF tidigare ansett att domen AD 1980 nr 8 var direkt avgörande för tvistefrågan om betalning.

I början av 1980 förelåg i arbetsdomstolen ytterligare en tvist om betalning när veckovila lagts ut under ordinarie arbetstid. Den tvisten rörde tjänstemän och parter i den var Svenska Industritjänstemannaförbundet, SIF, och Svenska Arbetsgivareföreningens Allmänna Grupp. Även talan i det målet återkallades sedan parterna enats om att utgången i domen AD 1980 nr 8 var bestämmande även för utgången i deras tvist.

I maj 1980 träffades en överenskommelse om ett nytt installationsavtal. Det var en omfattande överenskommelse som innebar bl.a. att ett nytt lönesystem, 4-veckorslönen, infördes. Parallellt med dessa förhandlingar fördes förhandlingar om ett nytt kraftverksavtal, varvid betalning vid veckovila diskuterades och vissa förändringar gjordes i kraftverksavtalet. De förändringar som gjordes i installationsavtalet innebar en övergång från timlön med ackord till en 4-veckorslön med ackord. Men dessa förändringar innebar inte att installationsmontörerna fick rätt till lön vid veckovila under ordinarie arbetstid.

På kraftverksavtalets område tillämpar de flesta, troligen alla, företag månadslön men kraftverksavtalet innehåller också bestämmelser om timlön bl.a. med tanke på att nya företag kan tillkomma. i kraftverksavtalet finns en uttrycklig bestämmelse om ersättning vid veckovila. En sådan bestämmelse hade inte behövts om det redan av avtalets konstruktion hade följt att ersättning skall utgå vid veckovila.

Under 1989 fördes diskussioner om ett nytt tidlönesystem. I det sammanhanget begärde EA och SEF gemensamt in uppgifter från företagen om utgående löner. Vad som efterfrågades var lönen uttryckt i kronor per timme.

Detta berodde på att alla utgick från att det var timlön. På samma sätt har man gjort senare. I det administrativa systemet räknas lönen per timme och i alla lönediskussioner talar man om kronor per timme. Detta är ett tecken på att installationsavtalet till sin rättsliga karaktär är ett timlöneavtal.

I mars 1991 träffade parterna en överenskommelse om permittering som SEF nu åberopar till stöd för sin ståndpunkt i målet. Den överenskommelsen innebar emellertid inte att lön skulle utgå i de i dessa mål aktuella situationerna.

Olika bestämmelser i installationsavtalet ger stöd för EA:s uppfattning om lönesystemets karaktär. Bestämmelsen i 4 kap. 3 § installationsavtalet är visserligen gammal och sällan tillämpad. Bestämmelsen ger arbetsgivaren rätt att minska arbetstiden vid bristande arbetstillgång. Då bör arbetsgivaren också ha rätt att minska arbetstiden när lagstiftningen kräver det. 14 kap. 5 § finns regler om skyldighet att fullgöra beredskap. Reglerna i 6 kap. om tidredovisning skulle inte behövas om lönen hade karaktär av månadslön. Av reglerna i 6 kap. 3 och 4 §§ framgår också att det föreligger ett samband mellan arbetad tid och utgående lön. Bestämmelsen i installationsavtalets 7 kap. 1 § p. 4 är ett exempel på det tidlönetänkande som ligger till grund för avtalets lönesystem. Regler om helglön och vissa andra regler hade inte behövts om det var ett månadslönesystem. I semesteravtalet beräknas semesterören per timme.

Sammanfattningsvis gör EA gällande följande. Installationsavtalet är ett klassiskt timlöneavtal även om lönen sedan 1980 utbetalas var fjärde vecka. Avstegen från principen att icke arbetad tid inte ger rätt till lön har varit fåtaliga och medger inte slutsatsen att lön skall utgå när veckovila lagts ut under ordinarie arbetstid. Den lagändring som innebar att veckovilan förlängdes kan inte ha förändrat innebörden i avtalet. Om SEF vid övergången till det nya lönesystemet 1980 menade att det skulle medföra en rätt till lön i sådana situationer, så har detta i vart fall inte klargjorts för EA. En så viktig förändring måste klargöras för motparten. Avtalet har också i praktiken tillämpats på det sätt som EA hävdat. Dess utformning talar också för EA:s ståndpunkt i tvisten.

SEF

Enligt installationsavtalet har en arbetstagare rätt till lön för den ordinarie arbetstiden även om veckovila läggs ut under denna tid tillföljd av att arbetstagaren utfört övertidsarbete eller haft beredskap. Det är alltså inte enligt SEF:s mening någon skillnad i rätten till lön beroende på vad som orsakat att veckovila lagts ut under ordinarie arbetstid. SEF gör inte gällande att rätten till lön i sådana fall grundas på arbetstidslagen utan rätten till lön följer av installationsavtalet.

SEF gör i första hand gällande att 4-veckorslönen enligt installationsavtalet är helt jämställd med månadslön och innebär en garanti för full betalning för ordinarie arbetstid. Installationsavtalet innefattade redan då det tillkom ett starkt löneskydd. Fram till år 1980 var installationsavtalet ett timlöneavtal. Inför 1980 års lönerörelse framställde SEF krav på månadslön, vilket accepterades av EA.A.v praktiska skäl utformades avtalet på så sätt att 4veckorslön infördes. Att installationsavtalet är ett månadslöneavtal framgår även av arbetsdomstolens dom AD 1990 nr 87. I denna dom fastslog domstolen enligt SEF:s mening att detta avtal är ett månadslöneavtal. Målet gällde en arbetsgivare som låtit sina arbetstagare börja samt sluta en timme tidigare än vad som var normalt. Arbetsdomstolen ansåg, trots att något arbete inte utfördes, att lön skulle utgå även för tiden mellan arbetsdagens slut fram till den ordinarie arbetstidens utgång.

Denna princip bekräftades sedan av parterna genom en överenskommelse. Vid förhandlingar inför 1991 års installationsavtal - då ville SEF höja nivån på väntetidsersättningen - accepterade EA detta under förutsättning att ett permitteringslönesystem infördes. Syftet var att EA skulle kunna ansluta sig till Stiftelsen för permitteringslöneersättning och därigenom skulle kostnaderna minska för arbetsgivarna. Genom uppgörelsen infördes permitteringslöneregler på området. Syftet med avtalet var dock att få en väntetidsersättning på den nivå SEF hade yrkat. När permitteringslön infördes konstaterade parterna i avtalet - genom en protokollsanteckning - att avtalet var ett månadslöneavtal där lön skulle utgå för ordinarie arbetstid även om arbetstiden inte fylldes ut med arbete. Det sistnämnda framgår också av en hemställan från förlikningsmannen N.H. I ett protokoll från förhandling den 25 mars 1991 rörande förändringar av installationsavtalet i anledning av parternas accepterande av förlikningsmannens hemställan antecknades följande under § 3.

Parterna enades om följande förändringar av installationsavtalet.

Avtalet i dess hittillsvarande lydelse innebär att arbetstagare har rätt till ersättning för den ordinarie arbetstiden, även om den inte fylls ut med arbete. Vidare är permittering inte tillåten.

Genom den nu överenskomna lydelsen i avtalet införs regler om permittering och permitteringslön och i samband därmed ändras reglerna om väntetidsersättning. Härigenom kan EA vinna anslutning till Stiftelsen för permitteringslöneersättning och detta medför att permittering i och för sig kan äga rum, Principerna för avtalet i de delar som avses i första stycket och reglerna i avtalet, utom såvitt avser permitteringslön samt nivåerna för väntetidsersättning, helglön och avtalsenlig 4-veckorslön - är alltså oförändrade.

Permitteringslönebestämmelserna tillfördes därefter installationsavtalet som en bilaga (bilaga 7). Det finns ingen situation där lön eller annan ersättning inte utgår för ordinarie arbetstid. Arbetsdomstolen har i domen AD 1993 nr 35 - vilken avsåg tillämpningen av väntetidsregler- konstaterat att lön skall utgå vid tillfällig arbetsbrist under del av dag oavsett om det betraktas som permittering eller väntetid.

SEF har sedan år 1980 bevakat installationsavtalets karaktär av månadslöneavtal. Detta har SEF bl.a. gjort genom förhandlingar om lönespecifikationer. Sådana förhandlingar ägde rum i november 1991 och januari 1992 och avsåg företag som inte hade upprättat lönespecifikationer i enlighet med 4veckorslöneavtalet. Företagen hade istället redovisat lönerna timme för timme. Vid dessa förhandlingar fick SEF företagets och EA:s accept på att lönerna skulle redovisas per fyraveckorsperiod, allt i enlighet med ett förslag som SEF upprättat. Det sistnämnda framgår av förhandlingsprotokollet som upprättades vid förhandlingen den 28 januari 1992. Installationsavtalet är således ett månadslönesystem även om det avser fyraveckorsperioder.

Att avdrag från lönen enligt installationsavtalet inte får göras följer enligt SEF:s mening också av arbetsdomstolens dom AD 1980 nr 8 som gällde en tvist om betalning när veckovila lagts ut under ordinarie arbetstid. Domstolen kom fram till att lön inte skulle utges i det fallet, som rörde ett utpräglat timlöneavtal. Men en tolkning av domen ger vid handen att i en sådan situation skall lön utges enligt 4-veckorslönesystemet.

SEF gör gällande att EA och SEF vid 4-veckorslönens införande 1980 hade den gemensamma uppfattningen att installationsavtalet blev ett månadslöneavtal och att löneavdrag inte skulle göras när veckovila förläggs till ordinarie arbetstid. EA har i cirkulär som föreningen skickat ut till sina medlemmar och i brev till sina lokalombudsmän framhållit, att löneavdrag inte skall göras när det föreligger ett månadslöneavtal.

SEF har genomgående hållit fast vid sin uppfattning att installationsavtalet har den innebörden att lön skall utgå även om veckovila förläggs till ordinarie arbetstid. Det framgår av bl.a. protokollet från förhandlingarna i den tvist som 1979 uppkom vid ASEA i Göteborg och även av den stämningsansökan som EA gav in till arbetsdomstolen med anledning av den tvisten.

Parterna var redan innan kraftverksavtalet tillfördes en uttrycklig regel om att löneavdrag inte skulle ske när veckovila lades ut under ordinarie arbetstid överens om att löneavdrag inte skulle göras i sådana situationer. Några löneavdrag gjordes inte heller i sådana situationer och någon särskild regel härom behövdes egentligen inte.

SEF hävdar också att praxis visar att avtalet har den innebörden att avdrag på lönen inte skall göras när veckovila läggs ut under ordinarie arbetstid. I EA:s cirkulär IS nr 5/1979 framhölls att kostnaderna för övertidsarbete som bryter den lagstadgade 36 timmars sammanhängande veckovilan blir förhållandevis höga så till vida att förutom ordinarie lön såväl övertidstillägg som kompensationsledighet skall betalas. Därav framgår att EA då delade SEF:s uppfattning. Senare har EA ändrat uppfattning.

En del förhandlingsuppgörelser visar också att parterna Yrar varit överens om att rätt till lön föreligger i sådana situationer som de i målen aktuella. I samband med att ett företag, Göranssons El i Staffanstorp, 1987 skulle utföra vissa servicearbeten vid Siporex i Dalby blev det aktuellt med dispens från arbetstidsreglerna. Företaget skulle utföra arbetet genom skiftgång, något som installationsavtalet inte tillåter. Med kollektivavtalsparternas godkännande gjordes ett avsteg från arbetstidsreglerna. Det träffades en överenskommelse beträffande de arbetstagare som arbetade mellan kl. 22.00 och 06.00. De fick ledigt under ordinarie arbetstid den påföljande dagen. Överenskommelsen innebar att arbetstagarna fick rätt till ersättning även för den ordinarie arbetstiden då de inte utförde arbete. Enligt SEF måste detsamma gälla vid veckovila.

I samband med arbeten på Stockholms central träffade EA och SEF den 25 oktober 1989 en överenskommelse om att montörer skulle arbeta nattetid. Överenskommelsen innebar att de montörer som arbetade nattetid fick ledigt under ordinarie dagarbetstid för att kompensera utebliven nattvila och att de förutom ersättning för arbete under natten fick ersättning för den ordinarie arbetstiden med 350 kr per dag.

Den 7 december 1989 träffade EA och SEF en uppgörelse om att montörer vid Haparanda Elektriska AB skulle utföra vissa arbeten på kvällstid mellan kl. 21.00 och 24.00. För att tillgodose kravet på nattvila överenskoms att montörerna dagen efter sådant kvällsarbete skulle börja arbeta först kl. 10.00. Lön utgavs även för den del av den ordinarie arbetstiden då de inte utförde arbete.

Den 20 juni 1990 träffades en överenskommelse mellan EA och SEF om undantag från installationsavtalets regler om övertid för vissa arbeten på Ortvikens Pappersbruk. I överenskommelsen angavs bl.a. att undantag fick göras från bestämmelser om veckovila under förutsättning att veckovilan togs ut senare under året och då med samma ersättning som utgick för arbetet på Ortviken. Vidare fick undantag göras från regler om nattvila. Det tillades att ersättning, 4-veckorslönen, skulle utgå för den nattvila som förlades till arbetstid. Uppgörelsen visar att arbetsgivaren kunde underlåta att lägga ut veckovila men att ersättning skulle utgå när den senare togs ut.

SEF gör slutligen gällande att utläggning av veckovila under ordinarie arbetstid innebär en förkortning eller förskjutning av den ordinarie arbetstiden, vilket inte får förekomma enligt installationsavtalet. Om det ändå sker skall lön utgå för hela den ordinarie arbetstiden även om arbete inte utförs. Enligt bestämmelserna i installationsavtalet börjar arbetet tidigast kl. 07.00 och slutar senast kl. 17.00. Lön utgår för all ordinarie arbetstid även om det inte finns arbetsuppgifter. Detta har såsom tidigare anförts fastställts i en särskild protokollsanteckning samt genom arbetsdomstolens dom AD 1990 nr 87.

Bolagen har på grund av att beredskap respektive övertid beordrats förlagt veckovila till ordinarie arbetstid. Bolagen har visserligen på grund av lagen varit tvungna att bereda arbetstagaren veckovila då. Men de är ändå skyldiga enligt avtalet att betala lön för hela den ordinarie arbetstiden.

De tvister som uppkom före 1980, bl.a. den vid ASEA i Göteborg, gällde visserligen också lön när veckovila lades ut under ordinarie arbetstid. Men de uppkom innan 4-veckorslönen infördes och saknar därför relevans. SEF ändrade inte heller ståndpunkt med anledning av 1980 års dom. Vad som inträffade var i stället att parterna träffade en förlikning. En sådan förlikningsöverenskommelse får inte åberopas och har inte heller något värde som bevis om vilken uppfattning parterna då hade i tvistefrågan.

EA har hänvisat till bl.a. installationsavtalets regler om helglön och om lön till lediga arbetstagare som tillfälligt arbetar i anslutning till helger. Dessa regler förtar inte avtalet dess karaktär av månadslöneavtal. Vad som skett i fråga om helgersättningen är endast att denna höjts. Regeln om timlön till arbetstagare som arbetar tillfälligt under en ledighet är det enda undantaget från månadslön.

Bestämmelsen i avtalets 5 kap. 3 § om minskning av arbetstiden vid brist på arbete, vilken EA också hänvisat till, är obsolet och kan i vart fall inte tillämpas sedan avtalet tillförts bestämmelser om permittering.

SEF gör sammanfattningsvis gällande följande. Det fanns 1980, då det nya lönesystemet infördes, en gemensam partsavsikt att införa månadslön. Avsikten var att löneavdrag inte skulle göras när veckovila lades ut under ordinarie arbetstid. Mellan parterna har också som framgår av träffade uppgörelser utbildats en praxis av sådan innebörd. Arbetsdomstolen har också i domen AD 1990 nr 87 fastslagit att installationsavtalet är ett månadslöneavtal och att lön skall utgå för all ordinarie arbetstid även om arbete inte erbjuds. Att lön utgår trots att arbete inte erbjuds har också slagits fast i domen AD 1993 nr 35.

EA

EA bestrider att det, när överenskommelsen 1980 träffades om införandet av 4-veckorslönen, förelåg en gemensam partsavsikt av innebörd att månadslön infördes och att lön skulle utgå när veckovila läggs ut under ordinarie arbetstid. EA bestrider också att det mellan avtalsparterna utvecklats någon praxis som har den innebörd som SEF påstått och som binder EA,

E.A deltog inte i den förhandling som fördes mellan installationsfirman i Staffanstorp och SEF:s avd. 22. Företaget ville ha dispens från arbetstidslagen för att kunna utföra arbete vid Siporex i Dalby. En förutsättning för detta arbete var att detta utfördes i treskift. Siporex hade förklarat att det var villigt att betala merkostnaden för detta arbete. Företaget hade beslutat att utföra arbetet och EA ställdes inför fullbordat faktum. En bidragande orsak till att EA godkände uppgörelsen var att företaget befann sig i en tvångssituation. Det ville inte mista en stor kund och det skulle även få ersättning för sin merkostnad. Arbetsgivarorganisationer har flera olika uppgifter, dels att se till att det blir rimliga villkor för alla företag i branschen, dels att se till att enskilda företag kan främja sina intressen. Detta kan ibland leda till att det uppstår konflikter mellan de olika intressena. Finns det inga vitala branschintressen att skydda krävs det starka skäl för att neka ett bolag att ingå en uppgörelse. Den träffade uppgörelsen rör inte heller beredskap varför det är svårt att dra några slutsatser av den.

Uppgörelsen om arbetena på Stockholms central rörde inte beredskap eller veckovila. Arbetena som skulle utföras var mycket speciella. Den ersättning arbetstagarna fick bestämdes för det enskilda fallet. Man hade inte behövt överenskomma om ersättning för dagtid, om det som SEF påstår följer av installationsavtalet att lön skall utgå.

Överenskommelsen som avsåg Haparanda Elektriska AB rörde en speciell situation. Arbetet skulle utföras i ett varuhus och man ville inte att försäljningen skulle störas. Kunden var villig att betala merkostnaden för att få arbetet utfört på kvällstid. I uppgörelsen sägs inget om ersättning till montörerna för den del av den ordinarie arbetstiden då arbete inte utfördes.

I överenskommelsen rörande Ortvikens Pappersbruk hade man inte behövt ta in något om ersättning för den ordinarie arbetstiden om sådan ändå som SEF påstår skulle utgå enligt installationsavtalet.

I tvisten som rörde ASEA i Göteborg träffades inte någon förlikning. SEF fick genom arbetsdomstolens dom AD 1980 nr 8 besked om hur dessa fall skulle tolkas och valde att inte driva tvisten vidare.

EA bestrider också att man av de av SEF åberopade rättsfallen AD 1980 nr 8, 1990 nr 87 och 1993 nr 35 kan dra några sådana slutsatser som SEF vill göra.

Bakgrund

I installationsavtalet finns regler om arbetstid. Enligt avtalet är den ordinarie veckoarbetstiden 40 timmar och den fördelas under måndag fredag med åtta timmar per dag. Arbetstagare år emellertid enligt avtalet också skyldiga att i viss utsträckning arbeta övertid och att upprätthålla beredskap för att snabbt kunna utföra erforderliga reparationsarbeten.

Enligt vad som framstår som avtalets huvudregel i fråga om lön erhåller arbetstagaren lön under den tid han är anställd hos arbetsgivaren, står till dennes förfogande och redovisar tid på tidsedlar. Bland avtalets övriga regler om lön kan här noteras att det finns särskilda regler om övertidsersättning och om betalning för beredskapstjänst.

Enligt arbetstidslagen skall arbetstagare ha minst 36 timmars sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar, veckovila. Till veckovila räknas enligt lagen inte tid då arbetstagare upprätthåller beredskap och naturligtvis inte heller tid då arbetstagaren utför övertidsarbete.

Arbetstidslagens krav på veckovila kan medföra att en arbetstagare skall ha ledighet på ordinarie arbetstid. Om en arbetstagare arbetar under ordinarie arbetstid fr.o.m. en måndag t.o.m. en fredag, därefter har beredskap eller utför övertidsarbete i viss omfattning under veckoslutet och sedan fr.o.m. måndagen åter arbetar under ordinarie arbetstid måste veckovila läggas ut senast på fredagen.

Vid Bauer Hiss AB har montörer haft förutom arbete under ordinarie arbetstid beredskap från fredag kväll till måndag morgon. Bolaget har då för att tillgodose lagens krav på veckovila lagt ut sådan i veckan närmast efter. Montörerna har då inte utfört arbete under ordinarie arbetstid på fredagen. På motsvarande sätt har montörer vid ASB Installation AB utfört övertidsarbete under en lördag och söndag och av den anledningen inte utfört arbete under all ordinarie arbetstid under den närmast följande veckan. Lön har inte utbetalats för den del av den ordinarie arbetstiden då montörerna inte utfört arbete till följd av att veckovila lagts ut.

Arbetstagarsidan har i lokala och centrala förhandlingar gjort gällande att montörerna i dessa fall har rätt till lön för hela den ordinarie arbetstiden. Detta har arbetsgivarsidan bestritt. För att undgå betalningsskyldighet enligt 35 § medbestämmandelagen har EA väckt talan mot SEF och yrkat fastställande av att rätt till lön inte föreligger i de berörda fallen.

Huvuddragen i tvisten

SEF grundar sitt påstående om skyldighet att utge lön enbart på det tillämpliga kollektivavtalet, installationsavtalet. SEF gör alltså inte gällande att arbetstidslagens regler grundar en skyldighet att utge lön.

Redan här bör framhållas att parterna är ense om att frågan om rätt till lön när veckovila läggs ut under ordinarie arbetstid skall bedömas på samma sätt oavsett om denna utläggning av veckovilan beror på att övertidsarbete eller beredskapstjänst förekommit.

SEF:s inställning är att installationsavtalet sedan ett nytt lönesystem, 4 veckorslönen, infördes 1980 är ett månadslöneavtal och att det åtminstone sedan dess föreligger en rätt till lön även för sådan ordinarie arbetstid som på grund av reglerna om veckovila inte utnyttjas till arbete. SEF menar också att det mellan avtalsparterna utvecklats en praxis av den innebörden att rätt till lön föreligger i sådana situationer. Vidare anser SEF att deras uppfattning om avtalets innebörd bekräftats genom domar som meddelats av arbetsdomstolen.

EA:s uppfattning är att installationsavtalet till sin karaktär är ett timlöneavtal som i princip ger rätt till lön endast för arbetad tid, även om vissa undantag från den princip gjorts och lönen numera utbetalas var fjärde vecka. Införandet av 4-veckorslönen medförde enligt EA:s mening ingen ändring beträffande skyldigheten att utge lön i de i målen aktuella situationerna. EA bestrider också att det utbildats en praxis som innebär en skyldighet att utge lön i de aktuella fallen och som binder EA. Enligt EA:s mening kan man inte heller av arbetsdomstolens domar dra sådana slutsatser som SEF vill göra.

1 det följande kommer arbetsdomstolen att först gå in på frågor som kan sägas röra installationsavtalets innebörd i nu aktuellt hänseende innan det nya 4-veckorslönesystemets infördes. Därefter övergår arbetsdomstolen till vad som förekom i samband med och efter det att detta lönesystem infördes och vilka slutsatser som kan dras därav beträffande avtalets innebörd. För såväl tiden före som tiden efter införandet av det nya lönesystemet kommer domstolen att beröra betydelsen av träffade överenskommelser, meddelade domar och andra inträffade omständigheter. Dessförinnan bör dock i korthet redovisas vilken utredning som förebringats i målen.

Utredningen i målen

På begäran av EA har förhör upplysningsvis hållits med B.T. som är EA:s verkställande direktör, och U.E.S. som är förhandlingsombudsman vid EA.

På begäran av SEF har förhör upplysningsvis hållits med H.S. som är förbundsordförande i SEF, O.C. som tidigare var förbundssekreterare i SEF, S.H. som är SEF:s förhandlingschef, B.H. som är ombudsman vid SEF:s avdelning i Luleå, S-O.Q. som är kassör i SEF, samt L.S. och B.H. vilka är ombudsmän i Svenska Industritjänstemannaförbundet.

Tiden före införandet av 4-veckorslönen

Det framstår inte som klart om SEF numera vill göra gällande att installationsavtalet redan innan införandet 1980 av det nya lönesystemet hade den innebörden att arbetsgivaren var skyldig att betala lön för sådan ordinarie arbetstid som inte utnyttjades för arbete utan sammanföll med veckovila. Äldre installationsavtals innebörd är dock inte av någon avgörande betydelse för den nu föreliggande tvistefrågan. Trots det kan vad som förekom före det nya avtalets tillkomst vara av betydelse för dess tolkning.

Den grundläggande regleringen i installationsavtalet av rätten till lön är mycket gammal. Som framgår av det av EA förebringade avtalet från 1907 var grundregeln om lön redan då utformad på i huvudsak samma sätt som det nu aktuella avtalet. Några närmare upplysningar om avtalets ursprungliga innebörd står inte att få. EA har dock obestritt uppgett att avtalet till sin karaktär var ett timlöneavtal, d.v.s., ett sådant avtal som i princip innebar att arbetstagarna inte kunde påräkna lön annat än när arbetsgivaren hade arbete att erbjuda. Parterna är emellertid också ense om att avtalet innefattade ett starkare löneskydd än andra arbetaravtal genom att det inte tillät permitteringar. Genom en överenskommelse 1991 har dock avtalet tillförts regler som möjliggör permitteringar, något som dock har en speciell bakgrund och som arbetsdomstolen inte anser sig ha anledning att gå närmare gå in på i dessa mål.

Den fråga som uppkommit nu och som alltså rör rätten till lön när veckovila förläggs till ordinarie arbetstid synes såvitt framgår av utredningen inte alls ha aktualiserats på installationsavtalets område innan arbetstidslagstiftningen ändrades 1978. Dessförinnan torde det ha varit möjligt att tillgodose behovet av beredskap och övertid utan att den lagstadgade rätten till veckovila träddes för när. Ändringen innebar att den lagstadgade minsta tiden för veckovila förlängdes från 24 till 36 timmar. Detta innebar att veckovila i vissa fall såsom t.ex. de i dessa mål aktuella fallen måste läggas ut under ordinarie arbetstid för att kravet på veckovila skall tillgodoses.

En slutsats som torde kunna dras av det hittills anförda är att parterna före lagändringen 1978 inte torde ha haft anledning att överväga eller speciellt reglera rätten till ersättning i de nu aktuella fallen. En annan sak är att man ändå av avtalets konstruktion skulle kunna sluta sig till om en rätt till ersättning förelåg eller inte.

Tämligen snart efter lagändringen 1978 aktualiserades dock betalningsfrågan på detta avtalsområde liksom på flera andra. Det skedde bl.a. genom att EA skickade ut vissa cirkulär och brev i vilka frågan behandlades. SEF menar att det av dessa framgår att EA då delade SEF:s uppfattning att en rätt till lön förelåg. EA menar sig däremot redan då ha intagit samma ståndpunkt som numera, nämligen att rätt till lön inte föreligger.

En del av uttalandena i de handlingar som åsyftats i detta sammanhang rör uttryckligen månadsavlönade arbetstagare. Av dessa bör man givetvis inte dra några slutsatser om innebörden i installationsavtalet, som j u vid den tiden inte ens enligt SEF:s uppfattning var något månadslöneavtal. Vissa uttalanden rör uttryckligen förhållandena på kraftverksavtalets område och dessa skiljer sig på flera sätt från förhållandena på installationsavtalets område. Inom kraftverksavtalets område förekommer beredskap regelmässigt och inte endast undantagsvis som på installationsavtalets område.

I ett brev som EA sände till sina lokalombudsmän i november 1978 berörs dock tillämpningen av de nya arbetstidsreglerna på installationsavtalets område. Där sägs bl.a. att det är en svårare fråga vilken effekt på lönen ledighet under ordinarie arbetsdag på grund av veckovila bör ha. EA tillade dock att det inte torde möta något rättsligt hinder mot att göra löneavdrag för timavlönad personal. Avslutningsvis angav EA att man inte ville förbjuda lokala överenskommelser om betalning när veckovila läggs ut under ordinarie arbetstid.

Enligt arbetsdomstolens mening kan man av de handlingar som SEF åsyftat i detta sammanhang visserligen sluta sig till att det på arbetsgivarsidan rådde en viss tvekan om huruvida man borde utge lön för veckovila förlagd till ordinarie arbetstid. Däremot ger handlingarna inget stöd för påståendet att EA vid den tiden skulle ha delat SEF:s uppfattning att det förelåg en rättslig skyldighet att betala lön i sådana fall. Annat kan alltså inte anses utrett än att EA då hyste samma uppfattning som man nu gör gällande i målen.

1979 uppkom en tvist vid ASEA i Göteborg. Tvisten rörde två montörer som arbetat under ett veckoslut och som sedan erhöll veckovila under ordinarie arbetstid. I fråga om rätten till lön intog parterna i huvudsak samma ståndpunkter som de gör i de nu aktuella målen. Någon enighet kunde inte nås och EA väckte talan vid arbetsdomstolen för att undgå betalningsskyldighet. Någon dom kom emellertid aldrig att meddelas i det målet.

I januari 1980 meddelade arbetsdomstolen en dom, AD 1980 nr 8, i två mål mellan på ena sidan Byggnadsämnesförbundet och i ett mål ett medlemsföretag i detta förbund och på andra sidan Svenska Fabriksarbetareförbundet. Flera frågor var föremål för tvist bl.a. frågan om arbetstagarna på det tillämpliga kollektivavtalet, riksavtalet för byggnadsämnesindustrin, kunde grunda en rätt till lön när veckovila lagts ut under tid då arbete annars skulle ha utförts. Arbetsdomstolen framhöll bl.a. att den i sin praxis intagit den ståndpunkten att någon garanti för rätt till oavkortad lön inte kan grundas på ett kollektivavtals regler om arbetstid. Arbetsdomstolen var emellertid inte beredd att acceptera att lön uteblir enbart av det skälet att arbete inte utförts och att kollektivavtalet saknar uttrycklig betalningsregel. Frågan fick som arbetsdomstolen uttryckte det avgöras efter mer allmänna överväganden med beaktande av såväl sådana omständigheter som är typiska för det ifrågavarande arbetsavbrottet som den avtalsreglering som finns för jämförbara situationer. Arbetsdomstolen kom vid en på så sätt gjord bedömning till den slutsatsen att rätt till lön inte förelåg för tid då arbetsgivaren på grund av veckovileregeln i arbetstidslagstiftningen varit skyldig att bereda arbetare ledighet för veckovila.

Sedan den nu nämnda domen meddelats underrättade SEF genom ett brev den S februari 1980 EA om att SEF återkallade det tolkningsföreträde som lagts i vissa tvister som hade sitt ursprung i att veckovila lagts ut under ordinarie arbetstid med anledning av att övertidsarbete förekommit, bl.a. den tidigare nämnda tvisten vid ASEA i Göteborg. Som anledning till återkallelsen angavs den nämnda domen. SEF uppgav vidare i brevet att man skulle återkomma angående tvister som hade sitt ursprung i att beredskapstjänst förekommit och att en förutsättning för återkallelsen var att EA återkallade sin stämningsansökan. EA återkallade denna och meddelade arbetsdomstolen att parterna var ense om att vardera parten skulle stå sina kostnader. Målet mellan EA och SEF avskrevs.

Parterna har nu olika uppfattningar om vilka slutsatser som kan dras av vad som sålunda förekom. EA menar att det visar att SEF då accepterade utgången i domen AD 1980 nr 8 som avgörande även för den mellan dem föreliggande tvistefrågan. SEP menar däremot att vad som inträffade var att parterna träffade en förlikning och att man inte är berättigad att av den dra några slutsatser om SEF:s inställning i den rättsliga frågan.

Enligt arbetsdomstolens mening ligger det otvivelaktigt närmast till hands att av vad som förekom dra den slutsatsen att SEF då frånföll sin ståndpunkt att lön skulle utgå när veckovila läggs ut under ordinarie arbetstid åtminstone när denna utläggning beror på att övertid förekommit. I vart fall finns det inget utrymme för att av det inträffade dra slutsatsen att EA skulle ha frånfallit sin ståndpunkt att rätt till betalning inte förelåg. 1-lär kan också erinras om att SEF inte numera gör gällande att frågan om betalningsskyldighet kan bedömas olika beroende på om utläggningen av veckovila under ordinarie arbetstid orsakats av övertidsarbete eller beredskapstjänst

Det nu berörda händelseförloppet med SEF:s återkallelse av tolkningsföreträdet och EA:s återkallelse av talan i tvisten om betalningsskyldighet utspelade sig i februari 1980. Endast några månader senare, i maj 1980, träffade samma parter en överenskommelse om ett nytt installationsavtal med bl.a. ett nytt lönesystem, den s.k. 4-veckorslönen.

Införandet av 4-veckorslönen och tiden därefter

När överenskommelse om det nya lönesystemet, 4-veckorslönen, träffades i maj 1980 kan situationen såvitt gäller den aktuella tvistefrågan i huvudsak beskrivas på följande sätt. Tvist hade uppkommit i frågan om det förelåg en skyldighet att utge lön när veckovila förlades till ordinarie arbetstid. Något domstolsavgörande förelåg inte i denna fråga såvitt avser installationsavtalet. Men i den tvist som förelegat hade SEF återkallat sitt tolkningsföreträde under omständigheter som närmast leder till slutsatsen att SEF inte vidhöll att betalningsskyldighet förelåg samtidigt som EA i vart fall inte agerat på sådant sätt att man med fog kan hävda att EA skulle ha frånträtt sin ståndpunkt att betalningsskyldighet inte förelåg. Förhandlingarna om och ingåendet av överenskommelsen om ett nytt lönesystem måste ses mot denna bakgrund.

SEF har gjort gällande att det var avtalsparternas gemensamma avsikt att införa månadslön och att lön därmed skulle utgå när veckovila förläggs till ordinarie arbetstid. Detta har EA bestritt.

Av utredningen framgår bl.a. att SEF under slutet av 1970-talet drev frågan om införande av månadslön på installationsområdet och att diskussioner om ett nytt lönesystem fördes mellan parterna under flera år. Vad som sedan förekom när ett avtal träffades om ett nytt lönesystem har belysts genom förhören med B.T. och O.C.

B.T. har uppgett bl.a. följande. SEF ville ha en övergång till egentlig månadslön. EA motsatte sig detta bl.a. med hänsyn till att installationsarbeten bara är en del av många stora företags verksamhet och att man riskerade störningar om månadslön infördes för en del arbetstagare. SEF avstod från månadslönen och man ingick i stället en överenskommelse som innebar dels att löneperioderna förlängdes från två till fyra veckor dels att avtalet kompletterades med helglöneregler. Avtalet innehåller ingen garanti för en viss förtjänstnivå.

O.C. har uppgett bl.a. följande. Kravet på månadslön inom installationsområdet drevs efter ett beslut som förbundskongressen fattade 1976. Frågan diskuterades mellan SEF och EA och förslag utväxlades. SEF föreslog en ren månadslön och EA föreslog månadslön med ackord. Månadslön fanns med länge i diskussionerna. När 4-veckorslönesysternet sedan föreslogs av EA godtogs det av SEF därför att det ändå innehar en stor förändring. Man var enligt O.C. ense om att man ingick ett avtal om månadslön, bortsett från att man av praktiska skäl valde en period på fyra veckor i stället för en månad.

De uppgifter som B.T. och O.C. lämnat ger närmast vid handen att parterna vid avtalets ingående hade olika uppfattningar om den egentliga innebörden i det nya lönesystemet. Med hänsyn härtill och då någon annan utredning inte förebringats om parternas avsikter kan det i vart fall inte anses utrett att det förelegat någon gemensam avsikt att införa ett månadslöneavtal i traditionell mening, d.v.s. ett avtal enligt vilket lönen i princip utgår oberoende av i vilken utsträckning arbetsgivaren kan erbjuda arbete.

SEF har också gjort gällande att det genom träffade överenskommelser mellan parterna har utbildats en praxis av innebörd att lön skall utgå när veckovila förläggs till ordinarie arbetstid. EA har bestritt även detta.

De överenskommelser som SEF åberopat i detta sammanhang ingicks vid olika tillfällen under åren 1987-1990 och rörde arbeten hos Göranssons El i Staffanstorp, på Stockholms Central, hos Haparanda Elektriska AB samt vid Ortvikens Pappersbruk. EA har till bemötande av SEF:s påståenden i denna del anfört bl.a. följande. Överenskommelsen angående Göranssons El rörde skiftgång och alltså inte någon sådan situation som den nu aktuella. EA var inte part i överenskommelsen även om EA sedan godkände den för att hjälpa företaget. Överenskommelsen angående arbeten vid Stockholms Central rörde inte heller beredskap eller veckovila. Dessutom hade man inte behövt överenskomma om betalning för den ordinarie arbetstid då arbete inte utfördes om betalningsskyldigheten följer av installationsavtalet som SEF påstår. överenskommelsen angående Haparanda El rörde kvällsarbeten under en viss period och i överenskommelsen uttalas inget om betalning för den ordinarie arbetstiden. Överenskommelsen angående Ortvikens Pappersbruk rörde visserligen veckovila men någon överenskommelse om ersättning hade inte behövt träffas om en rätt till ersättning hade förelegat enligt installationsavtalet.

Enligt arbetsdomstolens mening måste man vara försiktig med att av överenskommelser om avvikelser från regler i ett avtal dra slutsatser om avtalets innehåll. De överenskommelser som åberopats i detta sammanhang rör inte heller situationer som är jämförbara med de i de nu aktuella tvisterna. Arbetsdomstolen anser mot denna bakgrund att dessa överenskommelser inte kan anses visa att det mellan avtalsparterna utbildats en praxis av sådan innebörd som SEF påstått.

SEF har också åberopat vad som förekom 1991, då avtalet bl.a. tillfördes regler om permittering. Särskilt har SEF uppehållit sig vid en anteckning i ett protokoll där det sägs att "Avtalet i dess hittillsvarande lydelse innebär att arbetstagare har rätt till ersättning för den ordinarie arbetstiden, även om den inte fylls ut med arbete." och "Vidare är permittering inte tillåten". Vidare har SEF gjort gällande att det efter de då vidtagna ändringarna i avtalet inte finns någon situation där lön eller annan ersättning inte utgår för den ordinarie arbetstiden. Enligt EA:s uppfattning innebar de ändringar som 1991 gjordes i installationsavtalet inte någon ändring i fråga om rätten till lön i de situationer som de nu aktuella målen rör.

Enligt arbetsdomstolens mening måste den av SEF åberopade anteckningen, som kan sägas ge ett visst stöd för SEF:s ståndpunkt, ses mot bakgrund av att vad som gjordes vid det tillfället var att regler om permittering infördes och att reglerna om väntetidsersättning ändrades. Språkligt sett ligger det också närmast till hands att uppfatta anteckningen så att den avser arbetsbristsituationer. Mot denna bakgrund medger anteckningen inte några slutsatser om rätten till lön i situationer då arbete av andra anledningar inte utförs.

I detta sammanhang kan inskjutas att även den av SEF åberopade domen AD 1993 nr 35 rör situationer där arbetsbrist föranlett att arbete inte utförts under ordinarie arbetstid. Arbetsdomstolen är därför inte heller beredd att av den domen dra några slutsatser angående betalningsskyldigheten i andra fall. Arbetsdomstolen finner inte heller anledning att närmare gå in på de uppgifter som lämnats om lönestatistik och om tillämpningen av sådana kollektivavtal som ostridigt är månadslöneavtal, eftersom inte heller dessa kan läggas till grund för avgörandet av den nu tvistiga frågan.

SEF har slutligen till stöd för sin ståndpunkt med hänvisning till arbetsdomstolens dom AD 1990 nr 87 gjort gällande att utläggningen av veckovila under ordinarie arbetstid innebär en enligt installationsavtalet inte tillåten förkortning eller förskjutning av den ordinarie arbetstiden och att lön skall utgå för hela den ordinarie arbetstiden även om arbete inte utförs. Den domen ger emellertid inte något påtagligt stöd för SEF:s ståndpunkt i nu förevarande tvister. Visserligen uttalade domstolen i den domen att montörerna har rätt till ersättning för den ordinarie arbetstiden även om denna inte fylls ut med arbete. Men det uttalandet tog sikte på en helt annan situation än de nu aktuella. I 1990 års dom var situationen sådan att det inte förelåg något hinder mot att arbetsgivaren utnyttjade arbetstagarna för arbete under den del av den ordinarie arbetstiden då de inte bereddes arbete och arbetstagarna ansågs stå till förfogande för arbete under den tiden. Arbetsdomstolen tillade också att den inte gick in på hur andra situationer skulle bedömas, t.ex. situationer där man skulle komma i konflikt med regler i lag eller avtal om den totala arbetstidens längd. Utgången i den domen ger alltså inte någon omedelbar ledning för bedömningen av de nu aktuella tvisterna.

Genom vad SEF anfört i denna del uppkommer frågan om man kan lägga allmänna överväganden om avtalets konstruktion till grund för några slutsatser i fråga om betalningsskyldigheten. Det är emellertid en fråga som arbetsdomstolen inte anser sig ha anledning att gå in på i dessa mål. Av vad som tidigare anförts framgår nämligen att parterna redan före tillkomsten av det nya lönesystemet hade skilda uppfattningar i den tvistiga frågan, att de vidhållit sina ståndpunkter och att de inte vidtagit ändringar i avtalet som är av betydelse för tvistefrågan. Under sådana omständigheter framstår det inte som rimligt att lägga allmänna överväganden om avtalets konstruktion till grund för en slutsats som innebär att betalningsskyldighet föreligger. Av samma skäl är det inte rimligt att dra några slutsatser av vad som gäller på andra kollektivavtalsområden.

Sammanfattning

Arbetsdomstolen kan alltså inte finna utrett att det vid det nuvarande lönesystemets tillkomst funnits någon gemensam partsavsikt av innebörd att arbetstagarna har rätt till lön när veckovila läggs ut under ordinarie arbetstid och inte heller att det mellan parterna utvecklats en praxis av sådan innebörd. Inte heller i övrigt har det framkommit något som ger stöd för SEF:s ståndpunkt i tvisterna. EA:s talan skall därför bifallas.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall SEF ersätta EA dess kostnader i målet. Vad EA yrkat får anses skäligt.

Domslut

Arbetsdomstolen fastställer

1. att Bauer Hiss AB inte är skyldigt att till montörerna K.M. M.F. P.N. B.N. R.M. R.S. P.C. och P.B. utge lön för en dag respektive till S.M. för två dagar, under vilka dagar de haft veckovila, samt

2 att ABB Installation AB inte är skyldigt att till montörerna M.O. P.E. K.J. S.J. och R.J. utge lön för en dag under vilken dag de haft veckovila.

Svenska Elektrikerförbundet förpliktas ersätta Elektriska Arbetsgivareföreningen dess rättegångskostnader med åttiotusen (80 000) kr, varav 77 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dorn 1993-05-26, målnummer A-31-1992, A-125-1992

Ledamöter: Hans Tocklin, Ulla Erlandsson, Sven-Hugo Ryman (fd utbildningschefen och chefen för Statens Personalutbildningsnämnd, tillfällig ersättare), Christian Tydén, Ulf Göran Liljebladh, Alf Karlsson och Ingvar Åsen (förre förbundsordföranden i Svenska Transportarbetareförbundet, tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1993-05-26
Målnummer
A-31-1992;A-125-1992
Lagrum
14 § arbetstidslagen (1982:673)
Litteratur
Sökord
Kollektivavtal
Veckovila
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

AD 2008 nr 39: Beredskapen för tre arbetstagare på ett universitetssjukhus har vid olika tillfällen avbrutits genom arbete vilket lett till att de inte erhållit elva timmars sammanhängande dygnsvila i enlighet med...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation